BERTIL ÖSTERGREN: Svensk utbildning i internationella perspektiv Det internationella ansvaret bör vara en stimulerande utmaning till svensk utbildning och forskning, skriver direktör Bertil Dstergren, som f n arbetar med utbildningsfrågor inom Universitetskanslerämbetet. Han anknyter till en intervju med LO-ordföranden Gunnar Nilsson i Svenska Dagbladet i maj i år. Dstergren framhåller att språkutbildningen inte är tillräcklig i våra skolor, och han understryker att en förbättring skall börja med modersmålet! På högre nivå får eleverna också alltför litet syssla med problemanalys. Intressant är hans påpekande, att man på universitetsnivå vet hur forskningsläget är i andra länder men att man vet alltför litet om hur utbildningen går till. I detta avseende har vi mycket att lära, och studier i utländsk utbildning bör uppmuntras, menar han. I Svenska Dagbladets intervjuserie "Nya riktmärken" framträdde den 15 maj LO-ordföranden Gunnar Nilsson. På en inledande fråga om vilka värderingsför· ändringar han önskade i samhällsutveck· lingen under de närmaste 15 åren svarade han, att vi framför allt måste anpassa oss till omvärldens situation. Den utveckling som gjorde i-länderna allt rikare i förhåJ. lande till u-länderna kunde inte få fort· sätta. Vi måste infoga oss i ett mer globalt system. "På lång sikt är detta det vikti· gaste, inte minst för vår egen överlevnad". Därefter fick Gunnar Nilsson besvara en del mer traditionella fackliga frågor om arbetstid, pensionsålder, skatter etc. Avslutningsvis tog LO-ordföranden på nytt upp det inledningsvis anslagna te· mat. Han framhöll, att de stora proble· men måste lösas på det internationella planet. "Oroande är att vi har så kort tid på oss att bringa dessa problem un· der gemensam kontroll. Det borde stäm· ma till djup eftertanke hos beslutsfattar· na. Vi kan bara jobba vidare med oer· hörd envishet och utpräglat tålamod i hopp om att nya, mer globalt inriktade värderingar skall slå igenom innan det är för sent att vika av från en katastrof· kurs." Det var slutorden i intervjun. Det var ganska ovanliga tongångar för att komma från en facklig företrädare. Det var förmodligen första gången som en LO-ordförande så klart framhöll det globala ansvaret som en brådskande och allt annat överskuggande uppgift. I den delen innehöll intervjun med Gunnar Nilsson verkligen en nyhet. l I l: p Rubriken över intervjun var denna: "LO-chefen om framtiden: Sabbatspauser sänkt pensionsålder, nytt skattesystem." Vi har alla en rubriksättare i Svenska Dagbladet inom oss. Vi är livsfarligt närsynta. De internationella samarbetsproblemen, som avgör också individens och nationens liv, förefaller avlägsna och svårgripbara. Det är skenbart - men endast skenbart - mer närliggande frågor, som vi främst intresserar oss för och ger högst angelägenhetsgrad. Detta gäller också på utbildningens område. De nya, mer globalt inriktade värderingar och den internationella ansvarskänsla, som behövs innan det blir för sent att vika av från en katastrofkurs, måste det bl a vara utbildningens uppgift att skapa. Men våra ansatser i det avseendet är hittills trevande och ofullkomliga. Svensk kvalitet och utländsk När man diskuterar svensk utbildning i internationellt perspektiv är det vanligen en annan utgångspunkt man anlägger. Man frågar sig hur svensk utbildning kvalitets- och nivåmässigt utvecklats i förhållande till motsvarande utbildning i andra länder, främst då andra rika västländer. Inte sällan görs gällande, att svensk utbildning undergått en standardsänkning jämfört med utbildning i andra länder. Det faktiska underlaget för allmänna påståenden av detta slag är klent. Dessutom är jämförelsekriterierna svåra att fastställa: vad för slag av kvalitet, nivå eller standard avser man, med vilka länder jämför man, vilka omständigheter på- 291 verkar jämförelserna? Det ligger också nära till hands att förbise, att utvecklingstendenser i vårt land har motsvarighet i andra länder. På den högre utbildningens område är många utvecklingsriktningar internationella: vidgningen av högskolebegreppet, återkommande utbildning, tillträde till högre utbildning för nya grupper utan traditionell utbildningsbakgrund, ökat samspel mellan universitetsstudier och yrkesverksamhet, ökat utbud av kortare kurser för yrkesverksamma, begränsning av studietiderna, starkare betonande av de samhälleliga målen för universitetens verksamhet. På en punkt förefaller det emellertid som om utvecklingen i Sverige skulle ha delvis avvikit från det internationellt vanliga. De tendenser som förekommit i vårt land till försvagning av sambandet mellan forskning och högre utbildning skulle förmodligen inte anses eftersträvansvärda. i de flesta andra länder i jämförlig situation. När jag här skall peka på några punkter där en kvalitetsmässig förstärkning är önskvärd i svensk utbildning, vill jag uttryckligen betona, att jag därmed inte på- står att andra länder är bättre ställda i: dessa avseenden. Det internationella perspektiv jag anlägger är ett annat: behovet av en absolut sett hög kvalitet på svensk utbildning för att vårt lands medborgare skall kunna göra en insats i världssamhället. Vårt land är materiellt lyckligt lottat; det skulle inte vara rimligt att på utbildningens område begränsa ambitionerna till en medelproportional för alla.. 292 industriländer, när v1 inte gör det på så många andra fält. På skolans område behövs effektivare insatser i fråga om språkutbildningen. Det gäller inte minst förmågan till skriftlig framställning på svenska. Man blir betänksam, när man ser vilka brev och uppsatser en del universitetsstuderande skriver. Behärskningen av det egna modersmålet är viktig också ur internationell synpunkt. För det första måste man klart kunna ordna sina tankar i en språklig dräkt, om man vill kunna tänka klart och redigt om världsproblemen. För det andra är behärskningen av det egna modersmålets grundstrukturer en förutsättning för en effektiv inlärning av främmande språk. De gyronasieutbildades förmåga att utan alltför stora svårigheter läsa facklitteratur på engelska är otillfredsställande. I skolans engelskundervisning behöver lästräningen ökas och börja på tidigare stadium i grundskolan. De andra och tredje främmande språ- kens ställning i grundskola och gymnasium behöver förändras. Ett olyckligt bortoch tillvalssystem har skapat en organisatoriskt och metodiskt ohållbar situation. Endast ca 1/5 av gymnasieeleverna fullföljer studiet av B- och respektive Cspråk till sista årskursen. Vi kan emellertid inte enbart lita till engelska som främmande språk. Det begränsar våra kontakter och perspektiv utåt, inte minst ur kulturpolitisk synpunkt. En reform av gymnasiets språkprogram i ungefärlig överensstämmelse med skolöverstyrelsens nyligen framlagda förslag, som ger större möjlig· heter till praktiskt användbara kunskaper i åtminstone ett andra främmande språk, skulle innebära en förbättring. När det gäller den högre utbildningen undrar man om inte informationskvanti· fierande målsättningar har fått för stort utrymme på bekostnad av förmågan till problemanalys och problemlösning. Den högre utbildningens uppgift kan inte främst vara att fylla igen hål i kunskapsutrustningen. Yrkesinriktningen av den högre utbildningen kan inte främst få in· nebära inlärning av handgrepp och tekniker. Förmågan att självständigt behandla komplexa frågeställningar bör prioriteras högre. Även detta har en internationeD aspekt: den internationella utvecklingen medför snabba förändringar, som kräver förmåga att ställa om sig till nya situationer och bemästra nya problem. Att lära av andra Det är självklart viktigt, att svensk utbild· ning är internationellt jämförbar och konkurrenskraftig, bl a med hänsyn till önsi· värdheten av internationell rörlighet ji arbetsmarknaden. Men det aktuella problemet är kanske mindre någon slags absolut standard- och nivåjämförelse och mera en fråga om innehållet och inrikt· ningen och om den generella tillämpbar· heten av vad man lärt. På makronivå är vi väl ganska välUDderrättade om utvecklingen i stora drac i andra länders utbildningsväsende. ovan nämndes är många av utvecklingttendenserna internationella, i varje faH den begränsade meningen att de är gemensamma för de flesta industrialiserade länder. Men på mikronivån, när det gäller den närmare utformningen av studiernas inriktning och innehåll, är det annorlunda. När UKÄ:s internationaliseringsutredning i början av sitt arbete reste runt till universitet och högskolor och diskuterade med lärare och studenter, så berättade ämnesföreträdare i flera fall att de visste föga eller intet om hur studierna i deras eget ämne var upplagda vid universitet i andra länder. En forskare måste vara väl orienterad om det internationella forskningsläget inom sitt specialområde. Men det är sämre ställt när det gäller kunskap om utbildningen i andra länder. En amerikansk universitetsprofessor har sagt, att en statlig myndighet, ett privat företag eller en enskild organisation vet mer om sina motsvarigheter i andra länder än vad universiteten vet om andra länders universitet. Andra har framhållit, att universitetens starka sida inte är organiserade internationella kontakter. Typiskt är att när man i vårt land genom en arbetsgrupp eller på annat sätt skall överse studieplanerna i ett universitetsämne, så ingår uppgifter om hur utbildningen bedrivs i andra länder praktiskt taget aldrig i materialet. Utländska förhållanden påverkar följaktligen inte heller förslagen. Vi har f n inte resurser för att hålla tillräcklig kontakt med utländsk utbildning. Om man vill främja den högre utbildningens internationella jämförbarhet och 293 konkurrenskraft, kan knappast något vara viktigare än att ge resurser för studier av utländsk utbildning. Utlandsresor i detta syfte bör stödjas lika väl som resor för forskningsändamåL Universiteten och u-länderna Universiteten har hittills i ringa grad varit engagerade i det svenska utvecklingssamarbetet. I många andra länder är universitetssamverkan med u-länderna betydligt mer utvecklad. Vi har kommit till insikt om att det i allmänhet inte är särskilt ändamålsenligt att ge u-landsstudenter grundläggande universitetsutbildning i Sverige. 1960-talets tanke att i speciella utbildningslinjer vid universiteten utbilda unga svenskar till biståndsexperter, som sedan skulle åka ut och lära u-ländernas folk hur de skulle leva och verka, var förflugen. Men det finns många andra områden där ökade universitetsinsatser i utvecklingssamarbetet skulle vara önskvärda. Ulandsstudenter kan i Sverige genomgå på- byggnads- och forskarutbildning på områden där vårt land har speciella fördelar att erbjuda. Universiteten kan engagera sig i uppbyggnaden av forskningsoch utbildningsorganisationer i u-länder. Vår forskning om utvecklingsproblemen behöver förstärkas. Även i utvecklingssarnarbetet utanför forsknings- och utbildningssektorn bör universiteten kunna engageras i högre grad. Allt detta behövs inte bara för u-ländernas skull utan också för vår egen skull. Vi bör inte se oss själva som en ensidigt 294 givande part; vi har mycket att lära av samverkan med u-länderna. Den perspektivförskjutning, den fostran till förutsättningslöshet, som u-landsarbete innebär, ger inte bara en bättre handlingsberedskap på det internationella planet; den är också ofta befruktande när det gäller lösning av rent inhemska arbetsuppgifter. Det globala perspektivet Man kan alltså se svensk utbildning ur många olika internationella perspektiv. Det viktigaste är emellertid det som anknyter till den inledningsvis åberopade intervjun med LO-ordföranden Gunnar Nilsson: utbildning för internationell solidaritet och samverkan. Det är inte så länge sedan människornas levnadsvillkor främst berodde på lokala förhållanden: goda skördeår eller missväxt, tillgång på vilt och fisk, begränsade krig, feodala och nationella herrars politik. Den organisation för mänsklig samverkan, som vi med självklarhet upplever som den väsentliga, nämligen nationalstaten, är för oss bara några hundra år gammal - en kort tid i mänsklighetens utveckling; för andra är nationalstaten bara några år gammal. Nu börjar nationalstaternas gränser suddas ut i den meningen, att förhållanden utomlands i allt högre grad påverkar förhållandena inom nationalstaterna och begränsar utrymmet för suveräna nationalstatliga beslut. Det växer fram en reell om än inte formell världsgemenskap. Och den utvecklingen går snabbt; vi kommer inte att ha samma långa tid på oss för anpassning till världssamhället som samverkansform som vi i Europa haft till nationalstaten. Om våra barn och barnbarn skall kun· na hjälpa till att lösa de hotande globala kriserna, om de skall kunna leva vidare på en jord där ingen del är oberoende av andra, så måste utbildningen inriktas på denna nya situation. Utbildningsväsendet måste gå i spetsen när det gäller att lösa de internationella samlevnadsproblemen. Men i stället släpar utbildningsväsen· det efter i internationaliseringsprocessen. Hur är det t ex med skolans litteraturundervisning och med lärarutbildningen för den uppgiften? Får eleverna uppleva att den stora majoritet av jordens befolkning, som bor i Asien, Afrika och Latinameri· ka, har haft och har en rik kultur och litteratur? Eller bibringas de föreställning· en att den västerländska kulturen är över· lägsen, att Asien, Afrika och Latinameri· ka är vita fläckar på den litterära kartan, att de är befolkade av i förhållande till oss kulturellt lägre stående människor (in· te bara när det gäller materiell och tei· nisk kultur)? Och hur är det med historieundervisningen? Skildrar den fortfa· rande inte i långa stycken världen från begränsad europeisk synpunkt? Hur är det med religionsundervisningen och un· dervisningen i samhällskunskap- osv? I maj i år antog regeringsexperter från hela världen vid ett Unescomöte i Paris ett förslag till en rekommendation om ut· bildning för internationell förståelse, samverkan och fred. Unescos generalförsamling i höst kommer att ta definitiv stäD· ning till förslaget. I rekommendationsför· slaget uppställs som viktiga mål för utbildningspolitiken ett globalt perspektiv i all utbildning, förståelse och respekt för alla folk och deras kulturer, medvetenhet om det ökande beroendet mellan länder och folk, förmåga att kommunicera med andra, förståelse för nödvändigheten av internationell solidaritet och samverkan, beredskap att delta i lösandet av världens problem. Rekommendationen anvisar också vägar för hur detta skall kunna genomföras i praktiken. Av skäl som väl inte behöver utvecklas är det i dagens läge lättast för de västliga industrinationerna att förverkliga en rekommendation som den föreslagna. Det är 295 initialt främst på dem det ankommer om en rekommendation skall bli mer än en bunt papper. Bland dessa länder hör Sverige till dem som har särskilt goda förutsättningar- genom sitt välutvecklade utbildningsväsen, sin materiella standard och sin politiska ställning - att inte bara förverkliga en rekommendation utan också att på det internationella planet verka för de uppställda målen. Detta är ett område där man utan att förhäva sig kan konstatera att Sverige internationellt bör kunna gå i spetsen - om vi vill göra det. Det internationella ansvaret bör vara en stimulerande utmaning till svensk utbildning och forskning.