GöRAN ASTRAND:
Bostäder och offentlig sektor
Den offentliga sektorns alltför snabba
expansion bör allvarligt oroa landets
skattebetalare. M ed samhällsinflytandet
som utgångspunkt diskuterar Göran
Astrand, konsulent i Moderata Samlingspartiet, de nu aktuella bostadspolitiska
utredningarna. Alla har de som politisk
utgångspunkt ett bevarat och fördjupat
samhällsengagemang. Kan det vara
rimligt?
Statens, landstingens och kommunernas
samtidiga och sammanlagda insatser på
en rad samhällsområden tenderar att ,få
allt större omfattning, beröra allt fler
människor och kosta allt mer av skattebetalarnas pengar. Inom ramen för det vi
benämner den offentliga sektorn sker samhällsengagemanget i växande utsträckning
för t ex kommunikationer, sysselsättning,
bostäder och vård.
Den offentliga - eller om man så vill
"den ofantliga" - sektorns ständiga til~Â-
växt är politiskt grundad. Socialdemokra"
terna har envetet och med framgång satt
allmännyttan och samhällsnyttan som
riktmärke och i betydande utsträckning
omstrukturerat det svenska samhället.
Varje ökning av den offentliga sektorn
minskar den enskilda. Varje samhällsen-:
gagemang på nya områden ökar kraven
på ekonomiska satsningar finansierade av
- uppenbarligen mycket tåliga - skattebetalare.
De senaste årens .ökade statliga planeringsaktivitet har samma syfte. Den fysiska riksplaneringen möjliggör överförande
av enskilt ägd mark i samhällets ägo och
ökar samhällsinflytandet över marken;
Regionplaneringen ger samhället ökade
möjligheter att omfördela ansvaret inom
t ex vård- och trafiksektorn och därmed
vidga den offentliga sektorn. De syssel•
sättningsskapande åtgärder som från regeringens sida diskuteras våren 1974 tyder på att huvuddelen av de nya jobben
skall tillkomma inom den offentliga sektorn, främst på vårdområdet.
Mest oroande är dock den offentliga
 248
sektorns tillväxt på det mark- och bostadspolitiska området. Genom politiska beslut
i riksdag och kommuner ökas samhällsengagemanget i markägande, bostadsproduktion och bostadsförvaltning. Samhällsinflytandet och samhällsägandet framhålls
på denna sektor som ett övergripande
mål. Namnet på denna verksamhet är
praktisk socialism. Jag skall i denna artikel redovisa och diskutera de aktuella bostadspolitiska utredningarna. En av utgångspunkterna är frågan om samhällsinflytande och samhällsdominans, en annan kostnadsläge och finansiering, en tredje bostadsstöd och subvention.
Utredningarna
Sammantaget är det sex utredningsförslag
som har aktualitet. Saneringsutredningen
från 1971, Byggkonkurrensutredningen
från 1973 samt de fyra av den nye bostadsministern påskyndade: Bostadsskattekommitten, Boendeutredningen, Bostadsfinansieringsutredningen och Bygglagutredningen. Bostadsskattekommitten, under
Sten Walbergs ordförandeskap, har bl a
föreslagit ett system med skatteavdrag för
hyresgäster och vissa skärpningar av beskattningen för villaägare.
Boende- och Bostadsfinansieringsutredningarna, bägge under ordförandeskap av
Per Bergman, har i ett gemensamt betänkande bl a föreslagit ett nytt bostadsfinansieringssystem.
Bygglagutredningen, under Gösta Netzens ordförandeskap, har i slutbetänkande
föreslagit ett nytt system för kommunernas arbete med den fysiska planeringen.
Alla de aktuella utredningarna har arbetat på regeringsuppdrag och alla har
haft betryggande socialdemokratisk majoritet. Oppositionspartierna har haft företrädare i de flesta utredningarna och i
dessa genom reservationer markerat en
från utredningsmajoriteten avvikande mening.
Utredningarna har blivit hastverk, tillkomna mer för att tysta en orolig och
militant opinion inom det egna (s) partiet än för att seriöst belysa och förutsätt·
ningslöst analysera de bostadspolitiska frå-
gorna. Som beställningsarbeten anpassade
till ett besvärligt politiskt läge och riskerna för ett nyval är dessa utredningsprodukter inte ointressanta. De speglar
den oro som bostadskonsumenternas kritik
skapat och de redovisar en riktigare bild
av bostadsproduktionens resultat än vad
tidigare utredningar vågat sig på. De konstaterar att bostadspolitiken kommit in i
en kris och att misslyckanden kan avläsas
även på centrala och politiskt känsliga bostadspolitiska områden. Utredningsmajoriteten i t ex Boende- och Bostadsfinansieringsutredningen finner många ord för
att skildra läget, men har få förklaringar
till misslyckandena och ger nästan inget
utrymme för nytänkande. Är det månne
så att man är för låst i föreställningar? Att
fixeringen till den bostadspolitik som formulerades i arbetarrörelsens efterkrigsprogram är starkare än de verklighetens resultat som bostadskonsumenterna avläser.
Jag tror att det är mot denna bakgrund
man skall se de halvhjärtade försöken att
förändra bostadspolitiken. Kvar finns hela arsenalen av regleringar och restriktioner, hela bostadsbyråkratin. Kvar finns
övertron på den offentliga sektorn, på den
sk allmännyttans självklara rätt att dominera produktion och bostadsförvaltning,
kvar finns kritiken mot bostadsägande och
småhus. Efter varje misslyckande med en
socialistisk bostadspolitik har man valt att
pröva med mer socialism, inte mindre.
Varje åtgärd synes primärt ha till syfte
att förstärka samhällsinflytandet, inte att
t ex sänka bostadskostnaderna eller förbättra bostadsmiljön.
Kring bostadspolitikens målsättningar
råder egentligen inga motsättningar. Vi
vill alla bereda människor möjlighet att
leva i bra och ändamålsenliga bostäder,
i bra bostadsmiljö, i nära kontakt med
service och kommunikationer och vi vill
att hyreskostnaderna skall hållas på en
rimlig och för konsumenterna acceptabel
nivå. Så långt är vi överens. Men när socialdemokraterna sätter ökat samhällsinflytande och samhällsägande av mark och
bostäder som ett (övergripande) mål, då
säger åtminstone moderaterna nej. De
hävdar också, gentemot socialdemokraterna, att bostadsägandet bör premieras och
att målsättningen skall vara att ge valfrihet mellan äganderätt och hyresrätt och
att ett utökat småhusbyggande tillgodoser
målsättningen att bereda människor en
bra och riktig bo~tadsmiljö och den trygghet som ägandet medför. Även kring målsättningarna finns alltså vissa stridsfrågor.
Finansiering
Bostadspolitiken finansieras idag väsentli- 249
gen i ett system som statsmakterna reglerar. Över 90 % av produktionen av bostä-
der sker med statslån och 25 % direkt
över statsbudgeten. Under hela efterkrigstiden har vi haft en till statsmakternas beslut knuten bostadslånegivning som också
- i olika former - inneburit subventionering av kapitalkostnaderna. De räntesubventioner som under perioden fram till
1968 användes för att sänka realhyrorna
havererade politiskt efter valdebatterna
1966.
Paritetslånen blev nästa steg. Bostadslånegivningen fick en ny skepnad med
bevarade direkta subventionsinslag. Genom en omfördelning av kapitalkostnaderna i tiden hölls nivån nere de första
åren för att- vilket var avsikten- successivt under lånetiden öka. Systemet förutsatte att de politiska beslutsfattarna
skulle höja uttaget (annuiteten) i takt
med byggkostnadsutvecklingen. Så har inte blivit fallet. Det ömkligen haverera<ile
paritetslånesystemet var inte så dumt tänkt
men gavs aldrig någon chans av regeringen. I sin rädsla för politiskt känsliga
opinioner valde man att hålla hyresnivån
konstlat nere och tog därmed död på lå-
nesystemet.
Nu föreslås ett tredje system. Utjämningslån skall ersätta paritetslån och gälla all statligt belånad produktion. Tanken
med lånen är att summan av den totala
kapitalersättningen för lånen och driftskostnaden skall ge förutsättningar för ett
rimligt pris. Kapitalersättningen uppräknas varje år med en utjämningsfaktor. Det
föreslagna systemet har samma inbyggda
 250
svagheter som det gamla. Det är främst
terminologin som är ny, inte politiken. I
det nya, liksom det gamla systemet, subventionerar man kapitalkostnadernas tryck
på hyran. Skuldökning, som var ett av
paritetslånets negativa effekter, måste
också komma att uppstå med utjämningslånen; eftersom lånets ränte- och amorteringsfria del ackumuleras. Om man inte
har mod att höja utjämningsfaktorn ökar
det ackumulerade beloppet och skuldökning långt utöver det rimliga uppstår.
skuldökningen i paritetslånesystemet uppgår till flera miljarder och man utgår
ifrån att lånen efterskänks.
Utredningen föreslår vidare s k totalfinansihing och inrättande av en statlig bostadsbank. Krav på socialisering även av
bostadsbyggandets finansiering har av och
till aktualiserats från främst VPK. Utredningsmajoriteten har här fallit rakt i den
grop som radikala bostadsdebattörer grävt.
Kanske kan man genom förslaget tysta
en del av den högljudda kören på vänsterkanten men samtidigt gör man bostadskonsumenterna en björntjänst. Markmonopol, produktions- och förvaltningsmonopol och belåningsmonopol, samhällsinflytandet blir totalt. Alla inslag av konkurrens är borta. Självklart fördjupar en
sådan politik den bostadspolitiska krisen.
Utan prispress i produktion och förvaltning och med låsta krediter blir möjligheterna att konkurrera ytterst begränsade.
Kostnaderna bestäms då ·inte från marknadsmässiga utgångspunkter. Priset på bostaden blir· därefter och köpmotståndet
förvärras.
Det är mot bakgrund av de senaste årens
bostadspolitiska debatt märkligt att man
ingenting märkt och ingenting lärt.
Skatt
Med Hyresgäströrelsen som pådrivare började för några år sedan en diskussion om
bostadsägandets villkor. Någon teoretiker i
s-lägret hade funnit att det var en orättvisa för landets hyresgäster (!) att egnahemsägarna fick göra avdrag för sina fastighetsräntor. Man gjorde ett stort nummer av upptäckten. Regeringen uppvaktades och Hyresgäströrelsen skrev in i sitt
program att alla sådana ränteavdrag skulle slopas. Debatten satte fart vid en - för
Hyresgäströrelsen - något olycklig tidpunkt. Ett uppdämt och alls icke tillgodosett efterfrågetryck på småhus resulterade
i köpmotstånd mot nybyggda lägenheter.
Småhusdrömmen blev realitet för allt fler.
Allt fler blev på det klara med att socialdemokratins motstånd mot småhusbyggande måste brytas. Miljödebatten kom att
handla om bostadsmiljö och småhuset
blev det mest attraktiva av bostadsobjekt
Hyresgäströrelsens utspel kom därför
olyckligt. Det inflammerade den interna
debatten inom det socialdemokratiska
partiet och kom viss oro åstad.
Det var ett orimligt utspel Hyresgäströrelsen gjorde och experter från såväl
den skattepolitiska som bostadspolitiska sidan tog bestämt avstånd. Regeringen ansåg sig dock tvungen att låta utreda frå-
gan och tillsatte den s k Bostadskattekommitten. Utredningens förslag, "Neutral
Bostadsbeskattning, SOU 1974 : 16", innehåller en rad intressanta förslag men självfallet inget yrkande om slopat ränteavdrag. Utredningen har däremot föreslagit
skärpningar i villabeskattningen närmast
genom höjning av intäktsprocenten.
Den hyresparitet mellan egnahem, bostadsrätt och hyresrätt som eftersträvats
har utredningen föreslagit skall ske via
skatteavdrag. Det är ett intressant och i
det stora hela acceptabelt sätt att balansera bostadskostnaden mellan olika ägotyper och lägenhetsformer. Skatteavdrag för
hyreskostnader bör kunna räkna med en
bred politisk uppslutning men blir oacceptabelt när det föreslås finansierat med
skärpning av villabeskattningen. Det är
förunderligt att jämlikhet i detta land alltid måste skapas genom att försämra för
en part! En huvudfråga kring hyrespariteten är vad som skall inräknas i bostadskostnaderna. Egnahemsägare kan ha stora
lån och därmed betydande avdrag.
100 000-tals villaägare har dock inga lån
och därmed inga räntor att dra av. Andra
har gjort väsentliga förbättringar på sin
fastighet och höjt dess standard och värde. Villaägarna sköter sin egen fastighetsadministration och har betydande kostnader för värme, el och vatten. Taxeringen
är naturligtvis ett trubbigt instrument för
att avläsa fastighetens riktiga värde. En
del av dessa faktorer har alldeles för litet
beaktats i utredningsarbetet.
Inom utredningen räknar man kostnader i kvadratmeter lägenhetsyta. Den utgör ca 150 : - för en nybyggd trea i flerfamiljshus i storstadsområde 1974. Hur
mycket av denna kostnad skall hyresgäs- 251
ten betala - 100 %, 75 % , 50 %? Med
de subventioner i lånegivningen som Boende- och Bostadsbeskattningsutredningen
föreslagit och med det skatteavdrag som
Bostadskattekommitten föreslår och med
de bevarade bostadsbidragen synes nettohyran komma att utgöra 50 % av bruttohyran. Är detta rimligt?
Skall vi fortsätta med en politik som
innebär att vi i ökande grad skattefinansierar hyrorna? I den uppmärksammade
och väldokumenterade reservation som
den moderate ledamoten Bo Turesson lagt
i Boendeutredningen diskuteras dessa frå-
gor. Turesson föreslår ett helt eget lånesystem med mindre subvention och accepterar skatteavdragen för hyresgäster och
bevarade, men omorganiserade, bostadsbidrag. Enligt Turessons modell blir skattefinansieringsgraden lägre, men fortfarande mycket hög.
Bidrag
Bostadsstödet är ett särskilt kapitel, främst
för att det är så omfattande men tycks få
så liten reell effekt. De hyror som människor reagerar emot och inför vilka köpmotståndet är kompakt är kraftigt subventionerade. Lånesystemet och bostadsbidrag
tar bort 40-60 % av kostnaden. Bostadsstödet till pensionärer och handikappade
uppgår till ca l 200 000 000 kronor om
året och bostadsstödet till barnfamiljer
och enskilda ligger nära l 000 000 000
kronor. Detta stöd ifrågasätts icke från
något håll. Det behövs och är socialt motiverat, men det löser inga av prisbildningsfrågorna inom hyressektorn. Bostads- 252
stödet döljer den verkliga kostnaden, ökar
avsättningsmöjligheterna och underlättar
boendet. Framöver måste rimligen bostadsstödet omorganiseras och enligt min
åsikt är skatteavdragen ett steg i rätt riktning.
Till höstriksdagen har Ingvar Carlsson
utlovat en bostadspolitisk proposition. Den
avvaktas med viss spänning och kommer
uppenbarligen att få långtgående konsekvenser för bostadsproduktionens volym,
inriktning och finansiering men främst för
bostadskonsumenterna.
Den viktigaste frågan gäller ägostruktur
och produktionsbetingelser. Skall vi tilllåta konkurrens mellan enskilda, kooperativa och kommunala företag? Skall prispress och prismedvetenhet få hjälpa till att
hålla nere hyror och priser? Skall samhällsåtgärderna underlätta och förenkla
enskilt ägande av mark och bostäder?
Skall - med andra ord - bostadsproduktion och bostadsförvaltning kunna frigöras från den form av praktisk socialism
som med så förödande konsekvenser för
bostadskonsumenterna tillämpats under
efterkrigstiden?
Svaret på de här frågorna ges i höst.
De 300 000 som är engagerade i byggprocessen avvaktar med viss oro, så även villaägare och hyresgäster, så även väljarna.