FRANK BJERKHOLT: Avspänning betyder inte fred .4lt ordet samexistens, så som det används ,Csovjetiskt håll, betyder ungefärligen frid mellan stater så att det ideologiska triget mellan kapitalism och kommulism fritt skall kunna fortsätta, har åtsälliga gånger framhållits i Svensk Tidskrift. Redaktör Frank Bjerkholt lommer i sin artikel, som översatts från 1orskan, in på samma sak. Han har stuUrat hur man använder orden avspänling och samexistens vid den europeiska sikerhetskonferensen. Han betonar att det föreligger en vid skillnad mellan hur orden brukas i väst och i öst. Man måste ilargöra denna skillnad, säger han. Så Wir man fri från sina illusioner. Den europeiska säkerhetskonferensen tycks inte bli vad man ursprungligen hoppats, nämligen ett avgörande steg mot avspänning och samarbete mellan öst och väst i Europa. Under loppet av de månader, som konferensen har varat, har det blivit klart, att man i öst och väst menar helt olika ting, när man talar om avspänning och samexistens. Då partema inte lägger in samma betydelse i begreppen, är det problematiskt om de kommer fram till något avtal. Vad konferensen antagligen resulterar i är ett klargörande av det avstånd och det motstånd, som fortfarande existerar mellan öst och väst. Det visar sig vara en illusion att räkna med avspänning i betydelsen tillitsfull kontakt och utbyte och med samexistens i betydelsen samarbete för att stärka den ömsesidiga förståelsen. På västligt håll, så som man där förstår begreppet avspänning, har man förvånat sig över att östblocket med Sovjet i spetsen har kunnat förena arbetet för avspänning och samexistens med en klar skärpning av behandlingen av alla avvikande och oppositionella. Det har likaledes samtidigt skett en kraftig ökning av den sovjetiska militära slagkraften, också i de östeuropeiska länderna. Båda dessa drag verkar, så som man ser dem i väst, vara ologiska och i strid med avspänningen. Men på sovjetisk sida handlar det inte om någon motsättning. Det finns tvärt om en full överensstämmelse mellan avspänning och åtstramning, mellan samexistens och upprustning. 414 Därför är det nödvändigt att se närmare på vad den sovjetiska ledningen lägger i begreppen avspänning och samexistens. I väst har man kunnat få en ide om vad det gäller genom debatten om den "tredje korgen" under säkerhetskonferensen, det vill säga om utväxling av ideer och människor, en friare ström av alla former av kontakt. Utifrån västlig uppfattning om samexistens måste en sådan nedbrytning av gränserna på det kulturella och informatoriska området vara en logisk och naturlig del av avspänningen. Men Sovjet och östblocket har häftigt satt sig emot en sådan uppfattning om samexistensen. Det heter att denna tolkning av den är ett försök att undergräva sovjetmakten. Konferensens bakgrund Varför har länderna i väst lagt så stor vikt vid liberaliseringen av förbindelserna på det mänskliga och kulturella planet som en viktig del av den europeiska säkerhetskonferensen? För att svara härpå måste man gå till bakgrunden för konferensen. Den har kommit till på sovjetiskt initiativ efter många års krav på en alleuropeisk konferens, som skulle göra slut på det kalla kriget och bana väg för ett nytt säkerhetssystem i stället för de två militärblocken. Likaledes ville Sovjet få till stånd ett ökat ekonomiskt och teknologiskt samarbete, då de kommunistiska länderna behöver denna hjälp från väst för att lösa sina utvecklingsproblem. Från Moskvas sida var ändamålet med säkerhetskonferensen att få efterkrigskartan i Europa godkänd som en del av verk· ligheten. Men mer än så. Genom att elao blera alleuropeiska organ ville Sovjet också komma in som en medbestämmande faktor i de västeuropeiska länder· nas angelägenheter. Efter många års dröjsmål fann väå- makterna att de borde tillmötesgå östbiookets förslag om en säkerhetskonferens. AY. spänning och samarbete var trots allt nå- got som demokratierna skulle dra förtid av i kraft av sina mera handlingskraftisa ideer. Men för att komma Sovjet till JDÖ. tes måste man säkra sig mot att östblocbl fortsatte som ett slutet samfund, som ma inte kunde lita på. Man måste motverb misstänksamheten och bristen på tillit Skulle man ta sikte på samarbete odl hjälpa Sovjet med dess utveckling, måsi man ha en viss garanti för att inte Sovjd skulle utnyttja sin ökade styrka för all förbereda nya anslag mot väst. Lösningen skulle vara att begära friaR kommunikationer, så att SovjetsamfUllo det kunde bli öppnare och mer liberalt. Ramen för ömsesidiga informati01111 måste utvidgas. De oppositionella i SoJ. jet måste få en viss yttrandefrihet som 11 kritisk röst, som skulle kunna utgöra 11 viss garanti mot att regimen förber~ aggressiva handlingar. Enligt uppf~ ningen i väst finns det ett visst sa hang mellan slutna, fientliga system krigsfara, medan fredsmöjligheterna ö med större öppenhet och komm tion. Avspänning skulle just innebära man i öst skulle släppa efter på sin f tan för de kapitalistiska länderna, så såväl diktaturen som upprustningen skulle kunna dämpas. Saeharov har uttryckt denna tankegång så: "Västvärlden måste förstå, att om vårt land inte tar några steg framåt mot demokratisering, är varje avtal osäkert. Det håller bara så länge som en ekonomisk eller politisk nödvändighet får makthavarna att respektera det." Avspänningen, säger han, har till påtagligt ändamål att stärka sovjetsamhällets ekonomiska och administrativa struktur, medan några följder för oss för tanke- och yttrandefriheten helt enkelt inte finns. Vad avspänning är Det är utan vidare klart att en avspänning, som bara bidrar till att Sovjetstaten förstärks som diktatorisk och maktpolitisk faktor och därmed blir ännu farligare för medborgarna i dess hemland och för omvärlden, inte ligger i västs intresse. Därför måste västmakterna insistera på att det samarbete, man ger sig in på, också har en komponent av pålitlighet. Sovjet måste ge klara indikationer på att det ger avkall på sin expansionistiska och totalitära linje. Ett tecken härpå skulle kunna vara en nedtrappning av förföljelserna av oliktänkande i Sovjet. En stat, som förföljer sina egna, är också istånd att förfölja grannarna. Mot bakgrunden av uppmaningen till friare utbyte av människor och ideer har sovjetledningen försökt närmare definiera vad samexistens är. Den döljer alls inte att avspänningen avser att tjäna kommunismens sak. Detta framgår av 415 '· preciseringen att fredlig samexistens är en form för historisk uppgörelse mellan kommunism och kapitalism, samtidigt som den tillåter de båda systemen att dra nytta av varandra. Men detta senare betyder inte att man accepterar varandra, "avspänner" garnmal strid och förbrödras. Nej, den globala klasskampen fortsätter som förut. Nu använder man på sovjetisk sida icke ordet avspänning (razriadka) särskilt mycket i denna förbindelse. Man talar företrädesvis om fredlig samexistens (mirnoe sosuschestvovaJ, som tydligen betyder en fortsättning av arbetarklassens kamp intill socialismens triumf. Det understrykes t ex att fred inte är detsamrna som fredlig samexistens. Denna innebär inte att man utesluter krig som möjlighet och metod. Fred är något som man kan få inom ett socialistiskt system. I förhållande till den kapitalistiska världen lever Sovjetblocket i permanent fiendskap. Samexistensens risker Man måste tydligen ge Sacharov rätt i att avspänning på dessa villkor representerar en fara för västvärlden. Man måste som motvikt arbeta på att bryta ned den sovjetiska isolationismen och bygga in demokratisering i avspänningen. Detta uppfattar Moskva som ett hot från väster, ett försök att undergräva sovjetsystemet och avväpna den internationella arbetarklassen. Den kontakt med väst, som samexistens innebär, är en fara som måste mötas med skärpt kontroll inom sovjetsamhället. I väster har man , . . 416 trott, att avspänning skulle leda till liberalisering i kommuniststaterna. Men enligt Sovjets egna teoretiker är det tvärt om logiskt, att samexistenspolitiken åtföljes av ytterligare åtstramning inom de socialistiska staterna. Att hävda att samexistens också kan gälla ideologiska förhållanden, att den också bör gälla kampen mellan klasserna och samhällssystemen, är i strid med avspänningens ide, menar Moskva. De som hävdar detta, försöker att framtvinga socialismens kapitulation. Samexistens betyder nämligen inte att konflikten mellan socialism och kapitalism upphäves. Tvärtom, den skärpes. Tanken på att de två systemen närmar sig varandra förklaras som ett "imperialistiskt knep" för att göra Sovjetstaten svagare. Detsamma är också tanken att bygga broar mellan öst och väst. Den karakteriseras som en "västlig provokation". Det västliga kravet på friare förbindelser blir till "ett lömskt försök att konspirera" och säges dessutom vara i strid med folkrätten; det handlar ju om inblandning i andra staters rätt till full suveränitet Ö\'11 sina egna medborgare. Detta betyder inte att man i väst sbl ge upp avspänningen. Man skall tvärtal kräva reell avspänning, som man själv • den. Då Sovjet har behov av samexists i form av "ömsesidigt utbyte" kan vill ställa villkor och påverka. Sovjet däremot hoppas, att säkerhello konferensen inte bara skall säkra dess i» lerade och fullständiga kontroll inom C. blocket utan också att man skall gt'lllå alleuropeiska organ, som ger Mosbl medbestämmanderätt i västeuropeida länders angelägenheter. Detta uppfat11 som avspänning, dvs främjande av soc» lismens målsättning. Vad som försenarlf. ler hindrar denna process påstås vara strid med avspänningen och uttryck i kallt krig. Det gäller både EG och tanka på en politisk västeuropeisk union. I öst och väst menar man alltså Id olika ting med avspänning och sameato stens. Det är nyttigt att klargöra deJIII skillnad. Man blir fri från sina illusioo ner.