TORE SELLBERG: Oljekrisen ett år efteråt För drygt ett år sedan bröt oljekrisen ut. Bankdirektör Tore Sellberg, som har skrivit i Svensk Tidskrifts 1974 nr 4 om oljeprisernas konsekvenser, gör här en sammanfattning av läget på oljefronten sedan ett år har gått. Han kommer fram till att priset på råolja är orimligt. Någon lösning på frågan på kortare sikt kan inte skönjas. De folkfattiga oljeproducerande länderna gör hårda försök att låta prisnivån förbli uppe - några vill höja den - men i längden håller inte världens ekonomiska system, trots stor anpassningsbarhet, för sådana påfrestningar. Vi har nu ett års perspektiv på olj sen. Det möjliggör en bättre bedö · av orsaker och konsekvenser. Men f vecklingen på viktiga områden uto dentligt stor, och någon mera slut· bouppteckning kan sannerligen inte ras. Det framstår nu tande överutbud förelåg hösten 19 Skulle detta inte pressa de då rå ganska låga oljepriserna ytterligare, OPEC-kartellen tvingad att vidta d ka åtgärder för snabb produktio gränsning. Kriget mot Israel kunde · kommit lägligare, trots att det inte några framträdande oljeproduce stater som iscensatte det. Man fick lighet att skära ner produktionen tigt och att höja priset till en nivå, nog ingen oljeschejk ens vågat drö om. Man lyckades också skrärruna terns industriländer mycket nära p gränsen. Man kom väl i mera s kretsar ganska snart underfund med man tagit i för hårt. Embargot lin ju strax, och den ursprungligen pi de mycket kraftiga utbudsnedskä · kom aldrig till stånd. Efter hand upp des också embargot helt, men p · ningarna har man med stor envishet sökt hålla fast vid. Produktionsutvecklingen har g detta tenderat att vilja återta sin sprungliga trend från tiden före Yi Kippur-kriget. Produktionen hö · snabbt att stiga under första och kvartalen i år. Samtidigt hade viili! konsumtionen fått en knäck. I alla industriländer låg konsumtionen av råolja och oljeprodukter under konsumtionen motsvarande halvår 1973. För icke-kommuDisriska stater sjönk konsumtionen med ca 7%och troligen har nedgången varit relativt något större i i-länderna än i uländerna. Oljeproduktionen steg däremot sånkilt i Mellanöstern och låg där första halvåret 1974 ungefär 5 % över 1973 års produktion. Resultatet blev följaktligen att man återigen fick ett snabbt växande överutbud på marknaden. Risken med detta pristryckande överutbud observerades ganska tidigt, och flera länder tog konsekvenserna och skar ued sin produktion. Libyen, Kuwait och Venezuela hade hela tiden iakttagit återb1llsamhet, och efter hand blev nedskärDingen allt kraftigare och omfattade allt flera producenter. Nu har även Abu Dhabi och Nigeria följt med och i juli föll produktionen i Saudi Arabien med Dåra 1/2 milj barrels per dag. Från officiellt håll uppges dock att detta inte var ett led i en medveten politik utan berodde på dåligt väder. Till och med Canada har minskat sin produktion med 175 tusen barrels per dag, eller omkring 10 %. Detta beror heller inte på någon beredvillighet att stödja priskartellen utan sammanhänger helt enkelt med att man inte kan sälja mer, därför att lageroch raffinaderikapacitet hos köparna är helt belagda. Prisnivån Särskilt några av de folkfattiga OPEC- 403 länderna är uppenbarligen beredda att föra en mycket hård produktionsbegränsningspolitik för att söka hålla priserna uppe. De folkrikare länderna, såsom Iran, Algeriet, Irak och Nigeria, eftersträvar att inte blott behålla prisnivån utan vill helst höja den, men de är samtidigt obenägna att dra ner produktionen. Saudi Arabien å andra sidan är ganska ensamt om att vilja anpassa produktionen till en sådan nivå, att en långsiktig världsefterfrågan kan tillgodoses, och samtidigt sänka priserna. Formellt har man lyckats hålla fast vid den prisnivå som upprättades i samband med embargot och särskilt då avräkningspriset för royalties och skatter, det s k posted price. Posted price är så- lunda oförändrat 11,65 dollar per barre] av s k arabian light, men bortsett härifrån har den verkliga pristrenden varit sjunkande. Särskilt har länder med olja av eftertraktad kvalitet och bekväm belä- genhet som Algeriet, Libyen och Nigeria fått sina, under den mera akuta krisen, skyhöga priser pressade rätt ordentligt. Fortfarande ligger de dock klart högre än priserna för Mellanösterns olja. Genom de efter hand allt kraftigare produktionsbegränsningarna har självfallet också trycket på priserna genom överutbudet något minskat. Vid nyligen avslutade förhandlingar beslöt OPEC-länderna att priset skulle vara oförändrat till årets slut. Företrä- darna för prishöjningslinjen - särskilt Iran och Algeriet - fick inte igenom sina krav. Men å andra sidan har Saudi 404 Arabien inte heller haft framgång med sin linje. Snarare förhåller det sig så, att Saudi Arabien något nedtonat sitt krav på en omedelbar prissänkning. I princip har man dock inte uppgett sin ståndpunkt, vilket framgick av Schejk Yamanis uttalande i USA nyligen där han förordade en prissänkning på 2 dollar per barrel. Om pristrycket på marknaden skall kunna upphävas, krävs det ytterligare produktionsinskränkningar eller en snabb ökning av världskonsumtionen. Länder som Libyen och Venezuela har redan sagt att de skall begränsa produktionen ytterligare. Troligen är länder som Kuwait och Abu Dhabi också benägna för detta. Någon snabb ökning av världskonsumtionen är dock föga sannolik. Visserligen låg konsumtionen i USA i juli för första gången i år över motsvarande månad 1973 (2,1 %), men det berodde troligen på tillfälligheter. Om så inte var fallet blev det nog ändå en kortvarig återhämtning. President Fords energibesparingsprogram kommer med all sannolikhet att sätta stopp för eventuella tendenser till återgång till lättsinnig energiförbrukning av pre-embargo-typ. Kartellens framtid En avgörande och intressant fråga är om OPEC-kartellen kommer att hålla. Hittills har sammanhållningen varit överraskande stark. Det gemensamma intresset är betydande. Alla OPEC-länder har självfallet intresse av att slå vakt om sin huvudprodukts marknad och priser. Inget sammansvetsar bättre än ett så· dant intresse. Motsättningarna är emd· lertid också stora. De folkrika länderna kan, om icke omedelbart så på någon sikt, vettigt förbruka sina oljeinkomster Detta är omöjligt för de folkfattigaste staterna. Häri ligger en kollisionsrisk Därutöver är uppenbarligen skillnaderna stora mellan de olika länderna beträf· fande insikterna om konsekvenser och r& ker med den förda prispolitiken samt beträffande viljan att ta ett mera globalt ansvar för denna politiks möjliga koosekvenser. Endast Saudi Arabien ar OPEC-länderna tycks tillfullo inse hda vidden av de oerhörda risker för hda världsekonomin som den förda politik!J utgör. Starka spänningar kommer därför all fortsätta inom kartellen. Vad som framdeles kommer att ta överhand, det stOll gemensamma intresset, eller spänningar, na, kan man i nuvarande skede knapp8 ha en bestämd uppfattning om. Ma även om kartellen skulle förbli intakr, kommer den säkert att få modifiera si prispolitik. Med nuvarande priser k<D mer det att föreligga så starka incitament till utveckling av energisubstitut • olika slag och till att göra sig mindre~ roende av en handfull oljeproducenter, att kartellen på sikt kommer att pri · sig själv ur marknaden, om den f härdar med att söka upprätthålla n rande prisnivå. De finansiella problemen Till detta kommer dessutom de praktik taget olösliga finansiella problem som nuvarande priser skapar. Det säger sig självt, att ett ögonblickligt fyrfaldigande av priset på världshandelns främsta stapelprodukt inte är av denna världen. Utan Yom Kippur-kriget skulle det aldrig ha kunnat ske ens för en kort period. De priser, som nu i huvudsak verkat ett år, leder till makalösa orimligheter. Det rör sig i världshandeln om överskott resp underskott på ca 60 mdr dollar. Något jämförbart har aldrig inträffat. Vad som gör problemet speciellt absurt är att största delen av detta gigantiska överskott kornmer att falla på länder som inte ens har 10 miljoner invånare tillsammans, dvs Saudi Arabien, Libyen, Kuwait, Förenade Emiraten och Qatar. Dessa länder kan inte ens på mycket lång sikt tänkas vettigt använda överskott av denna storleksordning för inköp av produkter på världsmarknaden. Osäkra bedömningar som gjorts av finansdepartementet i USA anger att en recykling skett av 25-30 mdr dollar under de första åtta månaderna i år, men det innebär självfallet inga garantier för att en recykling i den takten skall kunna fortsätta utan störningar. Och även om så skulle kunna ske löser det inte problemen. De recyklade medlen tillfaller främst sådana länder som i mindre grad behöver dem, samtidigt som länder i trängande behov helt går miste om dem. Detta gäller några av de allra mest betalningssvaga industriländerna och i än högre grad icke oljeproducerande u-länder. Efter mycket kringflackande och 405 stora ansträngningar har visserligen IMF fått till stånd en mindre s k oljefacilitet på 3,4 mdr dollar. Men detta är otillräckligt för att täcka u-ländernas kraftigt ökade oljeräkningar, isynnerhet som också i-länder får låna från denna fond. Därutöver kan man allvarligt ifrågasätta om vi har ett internationellt banksystem som utan vådor kan hantera ett så ofantligt flöde av medel. Det finns redan tecken på att det lätt går grus i maskineriet. Alla senare tids bankfallissemang, varav ett flertal förorsakats främst av valutaaffärer, har dessutom tillspetsat hela problemet. Bankerna får företrädesvis oljepengarna i form av korta inlåningsmedel, men de har krav på sig att låna ut dem lång- eller kortfristigt. Detta är inte hållbart i längden. Det internationella finansiella systemet är inte så starkt som det kan förefalla. Drag av bräcklighet kan med lätthet påvisas. Den stora eurovalutamarknaden, som hittills fungerat till så stor båtnad för både långivare och låntagare, är utomordentligt penningkreativ. Multiplikatoreffekten av en given medelinsats är sålunda mycket stor. Denna penningkreativitet har sina fördelar, men den kan också innebära stora risker. Särskilt påtagliga är faktiskt riskerna på eurovalutamarknaden genom frånvaron av likviditetskrav och andra regler, som finns för nationella penningmarknader, jämte avsaknaden av en "lender of last resort". De oerhörda medelströmmarna kan därför leda till oförutsebara konsekvenser om de blir alltför våldsamma och ryc- 406 kiga. Mellanösterns stater använder sig företrädesvis av en handfull mycket stora banker, och även om de stora UsAbankerna och några av de allra största europeiska bankerna har enorma resurser, kan det bli för mycket för dem att hantera alltför stora volymer av korta inlåningsmedeL Det kan innebära ett hot mot hela det nuvarande finansiella systemet. Även på kort sikt innebär recyklingsfrågan stora svårigheter, och omedelbara risker kan inte uteslutas. Möjligheterna till anpassning Även om det internationella finansiella systemet skulle klara påfrestningarna - dess anpassningsförmåga ochuppfinningsrikedom är omvittnat stor - är likväl problemet på litet längre sikt, med givna förutsättningar beträffande överskott och underskott, helt orimligt och troligen olösbart. Man har ju svårt att tänka sig att de oljeproducerande länderna år efter år skall ge lån till alltmer insolventa i- och u-länder, vilka mycket snart icke ens kan betala ränta på sina utestående lån och långt mindre ha någon chans att amortera dem. Härtill skulle kunna genmälas: kan inte problemet på längre sikt lösas genom direkta investeringar och realplaceringar i västerns i-länder? Helt marginellt kan detta självfallet ske. Det har också ägt rum i liten skala. Men skulle de väldiga överskotten i större omfattning placeras, är det lätt att räkna ut att med nuvarande förutsättningar skulle de ovan nämnda länderna med knappt 10 miljoner invånare inom blott 6- 7 år kunna köpa hela Västeuropas eller hela USA:s industri. Detta är självfallet en absurditet, och det är väl ingen som vill göra gällande att det skulle vara nationellt, ekonomiskt eller socialt tolerabelt. Det ekonomiska systemet och markna· den har under tidens lopp många gånger visat en anpassningsförmåga till föränd· rade förhållanden som varit häpnadsväc· kande. Det är väl därför i nuvarande si· tuation rimligt att fråga sig om man vå· gar hoppas på en möjlighet att inom tillräckligt kort tidsrymd åstadkomma nå· got som gör att de svindlande balansbristerna upphävs och katastrof kan undvikas. Jag har tidigare sagt att en viss 3Jio passning på längre sikt måste äga rum, om inte oljeproducenterna i nit och oför· stånd helt skall prissätta sig ur marknaden. Detta är förmodligen inte någte riktig tröst i den situation vi befinner oss, en situation som för varje dag blir allt· mer tillspetsad. Hur stor respekt man äa har för ekonomiernas stora anpassnings. förmåga, är det därför knappast reaJit. tiskt att hysa förhoppningen att de abnorma förhållanden som nu råder kal klaras utan mycket svåra störningar. Obalanserna är alltför orimliga. At. Dhabi t ex med ett invånarantal på 70- 80 tusen kommer i år att få en per cajita-inkomst av oljeexporten, trots neddragen produktion, på 160- 175 tusen kr, vilket betyder 6 a 7 gånger högre per ca. pita-inkomst än vi har här i Sverige. Detta är extremfallet, men i något reducerad skala är problemet detsamma lir övriga stater. Ingen av dessa har 11 chans att kunna förbruka sina. ofantliga inkomster på ett något så när ekonomiskt vettigt sätt. På längre sikt är det ju emellertid självklart att en balansbrist av det här slaget måste lösas, så att importen betaJas med export av varor och tjänster. Att evinnerligen ackumulera ständigt växande fordringar eller köpa upp den övriga världens industri är inga realistiska lösningar. Om man ställer problemet så här skarpt, finner man att endast en slutsats är given och det är att priset på råolja är helt orimligt. Det finns helt enkelt inga anpassningsmekanismer i världens ekonomi som gör det möjligt att absorbera så våldsamma och plötsliga prisökningar på den största produkten i världshandeln. De skarpa uttalanden, som president Ford och utrikesminister Kissinger gjorde inom FN nyligen, tyder på att denna insikt äntligen börjat göra sig gällande inom åtminstone ett kanslihus. Men det dröjer säkert länge innan insikten kan vidarebefordras till kanslihusen i de oljeexporterande länderna, och kommer det 407 att ske, blir det först efter hårt motstånd, mycket tandagnisslan och man vet inte vad. Detta framgick klart av det öppna brev i form av en helsidesannons, som Venezuelas president Carlos Andres Perez riktade till president Ford i International Herald Tribune den 27 september. Det visade att president Perez inte hade förstått eller inte ville förstå vari problemet egentligen bestod. Han ville uppenbarligen ha, som president Ford uttryckte det, ekonomisk konfrontation och samtidigt politiskt samarbete. Så länge detta är den dominerande ståndpunkten hos de flesta oljeexporterande länder kan man knappast hoppas på någon hållbar lösning av frågan. Världen får därför med all sannolikhet fortsätta att kämpa med denna överväldigande fråga under den närmaste tiden. Det finns tyvärr ingen ljusning vid horisonten att notera, men vi får ändå försöka att med tillfredsställelse registrera varje månad som går utan att händelseförloppet helt skenar utanför de styrandes kontroll. Risken härför är mycket stor, och hitintills har den bara vuxit.