Litteratur
AKE THULSTR UP:
Svenska statsministrar
Ingen nu levande dansk har gjort så mycket
för att i Danmark sprida kännedom om svenska förhåBanden som fil dr Johannes Lehmann. Han har bl a skrivit en rad böcker om
svenska kungar och politiker, och han verkade
under ett kvartssekel som tidskriften »Ord och
Bilds» redaktionena ombud, med syftet att
göra denna tiJI en kulturell föreningslänk mellan Danmark och Sverige. Bakom aJI denna
aktivitet i skandinavisk anda ligger, som Lehmann bekänner i förordet tilJ det nu fuiibordade verket »Svenske statsministre» (2 vol. Nyt
nordisk forlag. Köpenhamn 1971-72) »en
aldrig stilnet krerlighed til Sverige».
De två volymerna om Sveriges statsministrar från Louis De Geer tilJ och med Per Albin Hansson får väl betraktas som det mest
imposanta uttrycket för Lehmanns Sverige-intresse. Det är faktiskt mycket ovanligt att ett
lands samtliga regeringsledare under 70 år
(1876- 1946) behandlas med så stor sakkunskap av en utlänning.
Syftet med »Svenske statsministre» är, enligt vad författaren i förordet meddelar, att
bland hans landsmän väcka intresse för Sveriges nyare historia. Såvitt jag kan förstå är verket väl ägnat att nå detta mål. Bortsett från
att det är synnerligen väl skrivet angriper det
de politiska och sociala problemen så att säga
från den personliga sidan, dvs genom att ingående karakterisera dramats ledande personligheter. Och det sättet att skriva historia brukar ju mer än något annat stimulera samtidens intresse för det förgångna.
Härmed viii jag aiis inte ha sagt, att Lehmanns senaste opus inte har någonting att ge
oss svenskar. Det historiska förlopp som detta i
stora drag tecknar är naturligtvis känt för alla
någorlunda bildade svenskar, men våra stats·
ministrars personligheter vet vi nog i allmän·
het inte så mycket om - bortsett från Per Al·
bin Hansson, Arvid Lindman och Karl Staaff,
som ju ofta omtalas i litteraturen och pressen
och som de äldre av oss har personliga min·
nen av.
Lehmanns karakteriseringskonst är mycket
högtstående. Jag tänker t ex på de förträffligt
nyanserade porträtten av Louis De Geer, Ar·
vid Posse och Robert Themptander. När vi
kommer in på 1900-talet vidgar sig klyftan
mellan »vänstermän» och »högermän»; Leh·
mann föredrar måhända de förra. Men detta
hindrar inte denne rättvise bedömare att säga
utsökt vänliga och jag tror helt välförtjänta
saker om t ex Arvid Lindman och Ernst Tryg·
ger.
Johannes Lehmann erkänner på flera ställen
sin tacksamhet tilJ författaren Sven Swensson,
dels för de råd denne har givit honom, dels
för de synpunkter han anför i sitt verk »Från
Louis De Geer tilJ Per Albin. De svenska stat·
ministrarna». Detta verk, som utkom för tjugo·
sju år sedan, är aUtså parallelit till Lehmanns.
Dennes betydligt voluminösave framställning
är dock disponerad på ett annat sätt; framför·
allt finner vi hos Sven Swensson endast ganska
bleka motsvarigheter tiii de utarbetade personporträtt som är det Lehmann'ska verkets prydnad.
Till sist bör väl sägas, att »Svenske statsministre» innehåller åtskiJliga smärre felaktigheter, som visserligen inte nämnvärt sänker verkets värde men tyvärr nog minskar dess användbarhet t ex som kursbok vid universiteten.
Till en eventuell ny upplaga skulle dessa små-
fel lätt kunna arbetas bort.