Äktenskapslagstiftningen År 1966 ingicks i Sverige 61 000 nya äktenskap. 1972 hade siffran sjunkit till c:a 38 000. Det innebär en minskning med ungefär 37 procent på 6 år. I våra nordiska grannländer är situationen väsentligt annorlunda. Varken i Danmark, Norge eller Finland har man kunnat registrera någon motsvarande nedgång; endast Danmark har noterat en svag sådan. Många, däribland statsrådet Camilla Odhnoff, har hävdat att utvecklingen för Sveriges vidkommande enbart är en följd av en modernare inställning till samlevnadsfrågorna. Unga människor skulle ha tagit konsekvensen av sin radikalare syn på individens rätt till självständighet genom att i växande utsträckning bilda familj utan de juridiska bindningar som äktenskapet medför. I en lång och intensiv interpellationsdebatt i riksdagen förra året bestred interpellanten, hr Staffan Burenstam Linder, att detta kunde vara en sannolik förklaring. Sverige ligger visserligen före många andra länder när det gäller att anamma radikala ideer, men knappast så mycket att det förklarar den uppseendeväckande skillnaden jämfört med exemplvis Danmark. Burenstam Linder visade i stället på e n rad ekonomiska faktorer, främst sådana som hänger samman med samhällets ekonomiska stöd till ensamstående och med regler för behovsprövning i förhållande till makes ekonomi, vilka i flertalet fall verkar diskriminerande på äktenskap et som samlevnadsform. Sedan dess har riksdagen antagit en ny giftermålsbalk, som huvudsakligen innebär ett förenklat förfarande vid skilsmässa. Ifråga om i p: tenskapets ekonomiska rättsverkningar ~ fi: går alltjämt ett utredningsarbete hos t~ miljesakkunniga. Det är framförallt sa denna del av lagstiftningen man har • d1 ledning att knyta en del reflektioner. st En systematisk genomgång av de l dt stämmelser, som reglerar de ekonomiii D rättigheterna och skyldigheterna mellai kc ena sidan det gifta paret, å andra si4l oc samhället, ger vid handen att äkte~ sj är klart ofördelaktigt i det korta perspi fr tivet. studiemedelssystemet, det kontall k\ arbetsmarknadsstödet och utbildningi ar dragen vid arbetsmarknadsutbildning re exempel på stödformer som kraftigt ~ le ceras för gifta där den andra maken~ gt inkomster. Många yngre har alltså n4 or ekonomiskt sett anledning att avstå if4 df eller att uppskjuta ett giftermål, som at jest tett sig självklart. ni I ett längre perspektiv medför å aJJI! m sidan giftermål fördelar t ex i penQ m hänseende som ogifta sammanboende~ får del av. Men eftersom reglerna på lit F; sikt verkar antingen neutralt med avsat bt de på samlevnadsform eller klart diskrit m nerande till äktenskapets nackdel, if h~ det fullt godtagbara ekonomiska föri m ringar till den dramatiska nedgången i ta tenskapsfrekvensen. Man får kanske it förvånas över att t ex unga studerande m te i första hand tänker på sin pensilt-m nng. so Det brukar ofta hävdas, att sa. S~ skall förhålla sig neutralt till olika se nadsformer. Samhället skulle idag, tillsllnad från förr, inte ha någon anledningll rioritera eller premiera äktenskapet framor fritt sammanboende. Men har man t över konsekvenserna? Även ett fritt manboende innebär i många fall att ena kontrahenten, i regel kvinnan, "Is i ett ekonomiskt beroendeförhållansom gör henne till den svagare parten. tta är ett förhållande som är svårt att mma runt med käcka paroller om vars ens skyldighet att ta ansvar för sig ·v, eftersom även en begränsad tids ' varo på grund av barnafödande ger ·nnan ett visst handikapp på en kärv tsmarknad. Utan äktenskapets rättsler är kvinnan oskyddad om sammanaden plötsligt upphör. Och vilka arent skall den svaga parten åberopa hon vill skaffa sig detta skydd, när starkare parten dels kan hänvisa till samhället står neutralt och inte begär ' on "legalisering" av förhållandet, dels kalla siffror kan visa att giftermål för försämrad ekonomi? Nu kanske detta kan lösas på något sätt. amiljelagssakkunniga lär i sinom tid ge ked. Men då återstår likväl den ekono- . ka relationen mellan paret och sam- . et. Det går, i princip, att i alla saronhang likställa sammanboende med gifDet försöker man redan nu göra, .åt- . tone när det gäller sammanboende d gemensamma barn. Men var hittar rman de avgörande kriterierna för när peroner skall anses vara sammanboende? lärskilt för sammanboende utan barn fö- 433 religger stora möjligheter att uppträda än som ensamstående, än som sammanboende. Genom att samhället med alla sina bidragsformer kommer in i så många sammanhang, saknas praktiska möjligheter att kontrollera uppgifterna. Utmärkta - och upprörande - exempel kan hämtas från bl a utredningen om värnpliktsförmånerna. Kanske kan familjelagssakkunniga lösa också detta problem. Kanske kommer man fram till, att sammanboende skall likställas med gifta under förutsättning att sammanboendet på något sätt registreras centralt, så att berörda myndigheter får entydiga uppgifter att gå efter. Men om vi reglerar både sammanboendes inbördes förhållanden - i syfte att skydda den svagare parten - och deras status i förhållande till samhället i egenskap av bidragsgivare och skatteuppbärare, kommer vi då inte snubblande nära den rättsliga reglering av samlevnaden som just äktenskapslagstiftningen alltid syftat till? Förvisso. Det visar bara att familjebildning alltjämt är en social, dvs samhällelig angelägenhet med följdverkningar på en rad områden, som aldrig kan reduceras till en helt privat angelägenhet mellan två enskilda personer. Det vore bra om regeringen erkände detta och handlade därefter i stället för att låtsas som om det endast gällde att göra eftergifter för en opm10n som inte hunnit med sin tid.