Debatt KERSTIN WIJKMAN: Kvinnan i politiken Sture Lindmarks artilool "Könskvoteringen" kräver ett bemötande, inte bara för dess osaklighet utan också för att den är ett synnerligen fräckt angrepp på kvinnan. Egentligen kan man endast dra en enda slutsats av vad som står i artikeln, nämligen att vissa personer har oerhört svårt att sätta sig in i andra märuriskors situatrion. Visserligen gör titeln "Könskvo1lel'ingen" sken av att artikeln skall behandla detta ämne, men innehållet tycks röm sig mer om vad Sture Lindmark anser vara skälet till abt så få kvinnor är representerade i de politiska organen. Den enda orsaken till detta är, enligt författaren, kvinnans brist på intresse. VIi kvinnor som är aktiva i politiken, och som försöker kombinera detta med vård av barn samt yrkesarbete, hyser med aJ.! säkerhet inte samma uppfattning! Författaren gör gällande att de prakti~ka problem, som spelar en oerhörd rroll för kvinnans möjlighet att engagJöra sig politriskt, inte skulle ha någon som helst betydelse. Jag citerar: "De kvinnor, som är politiskt intresserade och poli·biskt medvetna, torde inte ha några större svårigheter att ordna barnpassningen. Hur kan det för rest•en komma sig att barnpassningen så ofta förs fram som et-t nästan oöverkomligt hinder när det gäller kvinnornas politiska engagemang? När det gäller bjudningar, bio och andra mer nöjsamma tilldragelser, brukar inte barnpassningen lägga hinder i väg·en." För det första: Om män i lika hög utsträckning ansvarade för ordnandet av barnvakter, skulle de säkerligen också vara mindre engagerade i politiken. För det andra: Barnpassning är inte endast ett praktliskt utan även ett ekonomiskt problem. Mann•en, om han finns med i sammanhanget (vi har oerhört många ensamstående kvinnor med barn) är själv ofta engagerad på annat håLl. Barnvakt kostar numera minst 5: - i timmen. Det vore fel att begära av Farmor eller Mormor att de skall ställa upp flera gånger •i veckan samt på helger, vilket ju ett poLitiskt engagemang kräver. ...• För det tredje: Vad gäller författarens "lus· tiga" resonemang, att om det går så lätt att ordna barnvakt till nöjen så varför skulle det inte gå att ordna även i andra sammanhang, är synnerligen svårförståoligt. Vem har sagt att det överhuvudtaget är lätt att ordna barnvakt? Vem har sagt att kvinnor skuhle ha lättare att ordna barnvakt tiJl nöjen än till politiska en· gagemang? Vill Lindmark möjligtvis att kvin· nor skall avstå från nöjen till förmån för det politiska arbetet? I så fall frågar man sig, be· höver män göra liknande awägningar? Nu öv-er till sakfrågan, nämligen könskvote· ringen. Det är onekligen så att könskvotering inte vore någon lyok.Iig lösning på problemet att så få kvinnor är representerade i de poli· tiska organen. En kvotering kan inte innebära något annat än att man frångår de naturliga demokratisk•a speLreglerna. Som kvinna skulle man uppleva det som olustbetonat att inte veta huruvida man bliv~t vald till förtroendeuppdrag på grund av ens meriter eller på grund av ens kön. I många sammanhang har man prövat olika kvoteringssystem med allt· för sällan goda resultat. Vad som eventuellt skulle taJ.a för könskvot·ering till politiska organ vore, att man på så sätt skolade en hel kvinnageneration och abt problemet därefter skulle vara löst på ett tillfredsställande sätt. Faktum kvarstår, att det är skandal att kvin· norna är så illa representerade. Det skulle hjälpa föga, och det skulle dessutom vara en orättvisa att påstå att det är männens fel att kvinnan är så illa representerad. Vi kvinnor måste i framtiden lojaLt kämpa för varandra och rösta på våra dugliga medsystrar i nomi· neringssammanhang. Dessutom måste männen tänka sig att, mer än förr, bistå kvinnorna och hjälpa dem att skapa praktiska möjligheter att engagera sig i polit·iken. Slutligen kan man konstatera, att det enda som på sikt kan leda till bättre jämnställdhet mellan könen är en ökad förstädse män och kvinnor emellan. Därmed skulle man också er· hålla en större kvinnlig representation i bl a de politiska organen! ' STURE LINDMARK: Svar Kerstin Wijkman beskyller mig för osaklighet och för "ett synnerligen fräckt angrepp på kvinnan". Men när hon skall förklara vad osakligheten och fräckheten består i har luften gått ur. Även om jag inte allt igenom förstår vad det är hon polemiserar mot eller upprörs över skall jag ändå försöka bemöta hennes inlägg, som :i många stycken är ett åo av de senaste decenniernas klagosånger och som präglas av den traditionella kvinnosynen. I min artikel (SvT 1973 : l } konstaterar jag inledningsvis att det är önskvän med fler kvinnor i våra poliltiska församlingar. Jag skriver vidare att jag inte tror på en könskvotering, då jag utgår ifrån att kvinnorna i första hand vill ha en ärlig chans att konkurrera med manssamhället och •inte bara ytterligare formella politiska rättigheter. Detta kan enligt min mening enbart uppnås genom ett hårt och träget arbete ute på fältet, dvs på basplanet i de politiska partierna. En förklaring till att kWr!norna är dåligt representerade i politiska sammanhang är, skrim jag, bristande intresse. Detta visar bl a - och kanske bäst - den låga kvinnliga representationen i de politiska ungdomsförbunden, vilket knappast beror på att barnpassning lägger hinder i vägen. Wijkman betonar att de praktiska problemen - såsom barnpassning - spelar en stor betydelse för kvinnans möjligheter att engage- 149 ra sig politiskt. Denna uppfattning delar jag. Men en förutsättning för att kvinnorna skall ha en möjlighet att engagera sig i politiken är att de praktiska problemen kan lösas. I annat fall hjälper ju inte ens en könskvotering. Jag tror att de praktiska problemen går att lösa och att de även har lösts i många unga och modernt tänkande familjer, som accepterar att hemarbetet och barnpassningen skall de1as lika mellan mannen och hustrun. Däremot torde de praktiska problemen förbli ett svårt hinder för dem som liksom Kerstin Wijkman utgår ifrån att det är kvinnorna som ska svara för barnpassningen, medan "mannen. . . är själv ofta engagerad på annat håll". Det kan ju alltid vara en bra träning för och en god början i den politiska karriä- ren att redan i hemmet propagera för "bättre jämnställdhet mellan könen" och se till att mannen ordnar barnpassningen innan han "engagerar sig på annat håll". Vill Lindmark möjligtvis att kvinnor skall avstå från nöjen till förmån för det politiska arbe~et, frågar W!ijkman. Mitt svar är självfallet ja, av det enkla skälet att politiskt arbete precis som allt annat arbete är tidskrä- vande och faktiskt innebär stora uppoffringar. Eftersom jag är väl förtrogen med det politiska arbetet vågar jag även påstå att de män som är politiskt engagerade tvingas avstå från mycket av det njutbara här i livet.