Dagens frågor I valet och kvalet Till de ironiska konsekvenserna av valutslaget 175-175 hör att statsministern satts i en position, som borde fresta hårt även på hans erkända taktiska snillrikhet. Hur skall han egentligen göra? Bereda partiet på ett nyval nästa år? I så fall, på vilken fråga? Eller skall han låta tiden gå, regera med hoppande majoriteter (s k samförståndslösningar) och någon gång lita till lotten? Dilemmat är besvärligt, därför att regeringen måste bestämma sig ganska snart. Börjar man i allvarligt syfte bygga upp kontakter och förhandla, har man redan därigenom stakat ut en politisk linje, som det sedan av psykologiska skäl inte är alldeles lätt att plötsligt överge. Dessutom kan ett extraval inte gärna läggas för nära 1976. Vill man taga nyvalet, gäller det att hitta en fråga där hr Palme likt Henr.ik V framför Harfleur kan utropa: "Till storms ännu en gång, god vänner, till storms. Må eljest våra lik betäcka muren." Det måste vara en fråga, som ger hans väljare något reellt i handen. Socialiseringslöften hjälper inte. Visst, han kan alltid konstruera ett subventionspaket under en nödtorftigt sammanfattande ideologisk rubrik. Men skall det verkligen vinna tillbaka marginalväljarna, måste han taga till så kraftigt att inflationstrycket blir förödande. Skulle hr Sträng gå med på det? Och hur går det då i 1976 års val? Möjligheten med extraval är inte särskilt attraktiv. Socialdemokraterna har två förlustval i rad bakom sig. Det blir inte lätt att få tillbaka de väljare, som nu bytt sida. Har de en gång gått över, kanske de stannar kvar ett tag. Stödet från de unga väljarna är för svagt för att någon nämnvärd bättring där skulle kunna uppnås annat än på längre sikt. Därtill kommer en än ohyggligare tanke. Har man förlorat ett extraval sitter man illa till inför år 1976. Medan hr Palme funderar över dylika synpunkter - och andra, som han vet mera om, t ex möjligheterna att ånyo snart mobilisera partiapparaten till samma insats som senast - kan de tre borgerliga partierna med till· försikt vänta på de kommande regeringsut· spelen. En stark trygghetsfaktor för oppositionen är att de tre partiledarna, var för s~ och var på sitt sätt, visat att de inte har någon fallenhet för att tappa huvudet. Med tanke på Olof Palmes stridbara personlighet lär dc snart få användning igen för den kyliga fast· het i sammanhållningen, som de dokumenterade under det senaste året och särskilt i valrörelsen. Vad som hände i Chile I vår vänstervridna TV förekom redan först1 dagen av oroligheterna i Chile ett påstående, avgivet utan all reservation, att "den amerikanska imperialismen" låg bakom militärens revolution. Detta kunde kommentatorn omöj· ligt veta, utan uttalandet får bedömas som en av dessa politiska rutinlögner, som vissa av monopolföretagets redaktörer och deras trOSo fränder av en beskedlig ledning bereds till· fälle att framföra till svenska folket. När detta skrives vet man ännu inte mycket mera än den första veckan. Men vissa drag i det hela går att följa. Det första är den även för sydamerikansb revolutioner märkliga brutalitet som omedelbart utvecklades. Man brukar inte angripa presidenter med kanoner, och att med stridsvagnar och attackflyg sätta eld på palats mitt inne i en stadskärna är minst sagt ovanligt Varken detta företag eller sättet att snablx samla in vänsteranhängare och placera dem i fotbollsarenor för att kunna kontrollera dem kan ha varit improviserat. Tvärtom tyder alll på en planläggning, avsedd att bryta ett motstånd. Det förefaller som om militären pJa. nerat för att den skulle ha framför sig Cl revolution som redan brutit ut och som det gällde att slå ned, och den handlade därefter. Vad man vidare vet med säkerhet är att president Allende, när han valdes i ett demokratiskt val, hade en tredjedel av de röstande bakom sig. Trots detta började han snabbsocialisera Chile, mot folkmajoriteten och mot en växande opposition. Resultatet blev ekonomiskt kaos med en fruktansvärd inflation. I juni i år låg priserna ca 225 %, i augusti nära 400 %, över motsvarande priser 1972. För e>tt år sedan betalades den amerikanska dollarn med omkring 100 .escudos, i juli i år fick man den ej under 3 000. Landet stod inför ett sammanbrott. Allende hade misslyckats, och anhängare till honom - vad han själv tänkt sig vet man inte - begärde öppet en revolution: bara en kommunistisk våldsregim kunde hålla honom kvar vid makten. Att det var en sådan regim man begärde framgår även av uttalanden av svenskar, som skickades hem från Chile och som blev idealiska intervjuobjekt för TV, som dock inte lär ha publicerat allt. Men en av dem talade som om han läst högt ur en marxistiskrevolutionär handbok: en revolutionär situation var nära för handen etc. En annan, en ung sjuksköterska, gav i förbifarten en intressant upplysning. Hon hade arbetat för barn och kvinnor inom en grupp, men männen "som bara var beväpnade med gevär och k-pistar" kunde inte stå emot den tyngre utrustade militären. Det går knappast att betvivla, om man stöder sig på dessa sagesmän, att om inte den ena revolutionen varit förberedd och nära förestående, hade inte den andra kommit. En inte oväsentlig detalj skall uppmärksammas. De unga svenskar, som arbetade i Chile, hade valts ut inte bara för sina eventuella kunskapers skull utan också på grund av sin marxistiska tro. Enligt vad tidningar uppgivit sändes de ut "för att hjälpa till att bygga ett socialistiskt Chile inom ramen för Utbildning för biståndsverksamhet (UBV). Projektet stöddes av SIDA." UBV har uppgivit, att "medlemmarnas grundsyn är socia- 383 listisk". Med andra ord: UD beviljar genom SIDA miljoner av svenska skattemedel för att i ett sydamerikanskt land, där majoriteten av befolkningen i val sagt ifrån att den ej önskar ett socialistiskt styre, deltaga i förberedelserna för en socialistisk omvälvning, en revolution. På detta sätt är regeringen i det "neutrala" Sverige, och framför andra utrikesminister Wickman, i sin mån medansvarig för den i allo sorgliga utvecklingen i Chile. Det examensfria samhället U68 föreslår som bekant att de nuvarande examensbeteckningarna från universitet och högskolor avskaffas. I stället skall studenten efter genomgången utbildning få ett bevis på genomgångna kurser. Eftersom bara betygen godkänd och icke godkänd skulle få ges vid sådana kurser, blir det en mager läsning för dem som överväger att anställa vederbörande. Att denna egalitära ide är ett huvudlöst påfund har nyligen i för honom karakteristiska diskreta ordalag påpekats av Stig Strömholm. Han framhåller att examenstitlarna har en viktig funktion som konsumentupplysning och att de på många områden inte kan avskaffas utan risk för att allmänheten missleds. Desutom varnar han för att akademikernas fackliga organisationer kan taga saken i egna händer och utdela titlar eller yrkesbeteckningar som fastställer professionell kompetens. Hur rätt han har på den första punkten blir uppenbart vid en blick på examinas och examenstitlarnas historia. De uppkom under medeltiden som ett led i det dåtida samhällets behov av arbetsfördelning. Därmed följde bl a ett behov av klart fastställd professionell kompetens och av titlar, som utåt markerade denna kompetens. Bakom detta låg en strä- van efter kvalitet och effektivitet, som i lika mån präglade hantverket med dess gesäller • l 384 och mästare som universiteten med deras kandidater och doktorer. Att denna differentiering var ett led i medeltidssamhällets stränga statusordning är självklart. Men examina och titlar skulle också signalera till allmänheten: här finns prövad och bestyrkt förmåga. Från början gällde systemet de gamla fakulteterna: teologi, juridik, filosofi och medicin. Med 1800-talets differentiering av den högre utbildningen tog man fasta på systemets markeringsfunktion. De nya professionerna skaffade sig efterhand specifika examina och titlar de också: civilekonomer, civilingenjörer, veterinärer, odontologer, socionomer etc. Att detta skedde väsentligen av social högfärd kan endast den tro, som inbillar sig att det gör detsamma om allmänheten vänder sig till en med lic eller en naturläkare, en veterinär eller en klok gumma, en advokat eller en sakförare. På en rad för allmänhetens konsumtionsval känsliga områden kan man helt enkelt inte avskaffa examenstitlarna utan stora risker för att allmänheten skadas. Varför då göra det alls? Eller blir det bättre om de fackliga organisationerna, som ursinnigt kommer att bevaka fackets kompetens, utnämner sig till organ med monopol på examensdiplom och -titlar. Prejudikat finns; endast medlem av Sveriges Advokatsamfund får kalla sig advokat. Titeln är lagligen skyddad. Man lär inte kunna hindra andra fackorganisationer att gå vidare på den vägen - annat än genom rent löjeväckande och förmodligen ineffektiva polisiära åtgärder. Forskarutbildningen Under sin korta tid som utbildningsminister hann Olof Palme inte med att begå så många misstag som han senare gjort. Ett undantag utgör dock forskarutbildningsreformen från 1969. Vad den lett till kan vi nu avläsa. I årets petita från Universitetskanslersämbetet behandlas forskarutbildningen som ett problem av första ordningen. 1960 fanns vid våra universitet och fack högskolor ca 3 000 forskarstuderande. Höst· terminen 1972 översteg siffran 12 000. Särskik stark har ökningen varit inom hurnanistisl; samhällsvetenskaplig och naturvetenskap~ fakultet. Vid de båda förstnämnda fakulteo tema utbildas för närvarande många blivaude doktorer, som inte har skuggan av !l chans att efter avlagd examen få arbete soll någorlunda svarar mot deras höga utbildningsnivå. UKÄ har räknat ut, att om forskarutbildningen fortsätter som nu, kommer vi ir 1990 att ha inte mindre än 50 000 forskarutbildade personer, dvs lika många doktom (motsvarande) som vi hade universitetsutbildade totalt år 1955! Dagens situation på forskarutbildningens område rymmer alltså ett allvarligt kvantitativt problem. Ifråga om kvaliteten är det nästan lika illa. Expansionen av forskarutbildningen har fått fortgå utan att antalet handledare vuxit tillnärmelsevis i motsvarande takt. UKÄ konstaterar kort och gott att "autalet forskarstuderande inom vissa områdlll är nu så stort att kvaliteten i längden knappast kan upprätthållas". För att komma frh svenska utbildningsmyndigheter, som gjort si( kända för osedvanlig sangvinism i sin syn Ji kvalitetsfrågor, måste detta betecknas soll ett rent alarmerande besked. Det finns flera förklaringar till varför ut· vecklingen tagit denna vändning. Frånva1111 av spärrar för forskarutbildning är en för· klaring. Akademikerarbetslösheten är en annan. Många som egentligen tänkt sig att Il ett arbete efter avlagd grundexamen men ioll lyckats få något återvänder till studier oå föredrar då ofta att satsa på en forskarutbiJd. ning framför att bygga ut sin grundexamca Urvalet har därigenom inte precis blivit dd bästa. Eftersom genomgången forsk>arutbildoq ofta inte ger nämnvärt högre inkomster il om man tar arbete direkt efter grundexame~, har många forskarämnen å andra sidan gått förlorade. Om man inte ens får kompensation för fyra års ytterligare studieskulder (bara ca var tionde forskarstuderande kan räkna med att få doktorandstipendium), är det inte så konstigt om många i och för sig lämpade studerande föredrar yrkesarbete framför en ytterst osäker forskarkarriär. Tillsammantaget utgör dessa tendenser en kraftig varningssignal. Svensk forsknings framtid hänger på att motåtgärder sätts in utan onödigt dröjsmål. UKÄ föreslår att hela forskarutbildningen blir föremål för en allsidig utredning, där bl a frågan om forskarutbildningens dimensionering belyses. Det är ett välmotiverat krav som förtjänar allt stöd. ~len nog är det märkligt, att så många av de stora "reformer", som Olof Palme haft beröring med, så snart leder till katastroflägen. Fredspriset Den av det norska stortinget utsedda kommitte, som delar ut Nobels fredspris, har alltid svårt att i denna onda värld finna lämpliga kandidater. Förra året utsåg den hr Willy Brandt för hans bemödanden att få Västtyskland erkänt av de sovjetiska satellitstaterna, framför allt Östtyskland. Logiskt hade varit, om man delat priset och låtit hans östtyske motpart vid förhandlingsbordet få den ena halvan. Men eftersom denne endast var talesman för en annan, som verkligen bestämde, och eftersom den senare satt i Moskva, gjorde redan diskretionsskäl en sådan delning mindre passande. Dessutom var man måhända orolig för att utdelningsceremonierna skulle ackompanjeras av skott från Berlinmuren, där någon som förväxlat fred och frihet kanske samtidigt skjutits ihjäl. I år förvånade kommitten med att utse hrr Henry Kissinger och Le Duc Tho, vilka för sma regeringar fört de längsta och segaste 385 fredsförhandlingar, som förekommit sedan Koreakriget, till ett lyckligt slut. Det amerikanska engagemanget i Vietnam kunde snabbt avvecklas, och det delade landet fick på andra vägar söka en samexistens. Att ett inbördeskrig fortsatte är en annan sak: de sydvietnamesiska kommunisterna ansåg sig ha blivit övergivna av Nordvietnam och fortsätter kriget så länge de förmår. Men Nordvietnam behövde freden och fick den på goda villkor. Efter den första överraskningen började man finna att valet inte var så alldeles olämpligt. Man blev snart styrkt i denna uppfattning. Sveriges Radio och TV mobiliserade nämligen sina krafter för att låta svenska folket förstå hur skamligt det var att Kissinger blivit hedrad. En av de vanligast förekommande kommentatorerna, Einar von Bredow, var upprörd i sitt innersta. Författaren Per Anders Fogelström var chockerad. Professor Harald Ofstad, stor filosof men svagare historiker, drog en parallell mellan Kissinger och Hitler (!). Författarinnan Sara Lidman utnyttjade hela sitt begränsade politiska ordförråd och förklarade alltså att Kissinger var en lögnare och krigsförbrytare. En god sammanfattning gav den partiledare, som torde stå de fyra ovannämnda kulturpersonligheterna närmast. Hr Hermansson (vpk) menade, att fredspriset till H enry Kissinger är en utmaning mot det vietnamesiska folket, ty han representerar krigskrafterna i världen, inte fredens krafter. Med andra ord: en amerikan bör ej få ett fredspris, vilket däremot med rätta tillkommer en vietnames med motiveringen att den senare är kommunist. Mot bakgrund av att detta sades medan kriget i Mellanöstern pågick för fullt, ett krig som kraftigt understöddes av kommunistiska »fredens kraften>, är uttalandet värdigt sin upphovsman. Det bör samtidigt noteras, att hr Palme, den andre ledaren inom »det socialistiska blocket», vägrade att göra någon kommentar. Han kunde inte gärna förklara USA:s utrikesminister ovärdig. Det är ju tillräckligt vad han redan sagt om USA:s president. l" 386 l l l . Det förelåg faktiskt ett förslag också på Kanske; men man kan tänka sig det homeriJ. president Nixon, men det kan knappast ha ka löje som skulle ha gått över världen, 011 diskuterats på allvar. Nobelkommitten gjorde ett annat förslag, från svenskt socialdemokraett både djärvt och originellt val. Det var löj- tiskt håll, i stället .gått igenom. Den föreslag· ligt, ansåg en kommentator i Sveriges radio. navar-fru Alva Myrdal. \ l ~ ... Lämpligjulklapp l l Presentkort kan rekvireras genom aH .1 prenumerationsavgiften, kr 35: -, insättes å Svensk Tidskrifts postgirokonto nummer 7 27 44 - 6 l Angiv på girokupongen namn och adress både på er själv och mottagaren