STIG STRÖMHOLM: Företagsdemokrati och åsiktsföretag Professor Strömholms artikel är en fortsättning på den om "Etermedia och extremism", som Svensk Tidskrift publicerade i sitt förra nummer. Nu analyserar han den makt som vissa grupper i olika ställningar förskaffat sig, utan vare sig kompetens eller erfarenhet. Den "nya journalistrollen" åberopas av dem som "går före" och som inte skyr några medel då de vill leda, eller missleda, allmänheten. Universitetens företagsdemokrati uppvisar skrämmande avarter. Särskilt uppmärksammar han extrema gruppers maktutövning inom Sveriges Radio. I själva verket borde de betala sin skyddade monopolställning med att ej få deltaga i viss beslutsfattning inom företaget. Samtidigt understryker Strömholm, att vilka metoder man än tillgriper vid en sanering, måste man alltid skydda yttranderätten. I den senaste diskussionen om "vridningen" i massmedia har från flera håll som ett argument mot kritik framförts tämligen oprecisa hänvisningar till den "nya journalistrollen". Om termen har viss enighet rått. Det har varit större variation beträffande innebörden. De ~lesta människor i ett "öppet" samhälle av modern västerländsk typ torde vara överens om att det finns en "journalistroH" på den samhälleliga scenen och att pjäsen inte fungerar gott om denna roll inte spelas väl. Den centrala uppgiften är att tillhandahålla information, som är i möjligaste mån sann och som i möjligaste mån representerar ett urval av den totala och helt oöverskådliga informationsmassan, som är väsentligt för allmänheten i stort eller för den speciella grupp journalisten då vänder sig till. Om yrkesrollens innehavare därutöver förmår kommentera informationen, dvs klarlägga orsaker och påvisa verkningar samt ställa materialet i relation till bestämda värderingar, är detta givelivis en fördel, förutsabt att dessa kommentarer står på en godtagbar intellektuell och kunskapsmässig nivå och formuleras i god tro. Journalisten är allmänhetens tjänare, hans strä- van är att förbättra underlaget för opinionsbildning och beslut. Att tjänarrollen inte alltid spelas med diskretion och ödmjukhet får man ta på köpet. Spelet står i brådskans tecken; skall det skötas riktigt, innebär det ofta konflikter med olika makthavare, för vilka information och kommentar är obekväma, eller med uppdragsgivaren-allmänheten, för vilken det fta nog är bekvämast att sova gott utan litför uppskakande information. Men journalisten förblir tjänare. Tanen, att han skulle servera agitation hellre ·n information och strunta i sanningen ör att hålla anda!Il uppe hos läsarna, är förenLig med den demokratiska opinionsildningens princ~per. Den vittnar om förkt för den allmänhet man föredrar att nfluera i stället för att informera. Att journalistrollen sådan jag försökt kissera den skulle vara "ny" är en orimig överdrift. Den har fullgjorts, med växande framgång och <integritet, under åtminstone det dryga århundrade under vilt-et vi har harrt en modern press. När Ortmark säger, att "den bäste journalisten från makthavarsynpunkt" är "en foglig journalist, en stillsam rövslickare" är det ~tt uttalande som, sannolikt med annat )rdval, kunnat fällas av tusentals svenska pressmän alltifrån Hiertas dagar. Vad som förefaller "nytt" i de uttalanden som förekommit här och var från ie företrädare för massmedia, som yttrat ;ig i diskussionen om "journalistrollen", ir iden att det skulle ankomma på massmediernas folk att "gå före", att "visa vägen". I en mening har dugande journalister ;äkert alltid "gått före" och har goda möj- .igheter att göra det idag. Det är sällan de !nskilda medlemmarna av allmänheten 'lar fönnåga, tid eller hafter att överblic- <a problem i stort. Den enskilde kanske mekar över att ham badsjö blivit oanvändbar men drar inga vittgående slut- ;atser av förhållandet. En tidning kan 233 sammanställa liknande information från hela landet och därmed visa problemets vidd och skapa underlag för en opinion. Genom egna medarbetare eller experter kan den påvisa orsaker och konsekvenser på ett sätt som upplyser om orsakssammanhang och handlingsmöjligheter. Något helt annat är att massmediernas företrädare på goda eller dåliga grunder - som inte redovisas eHer som predikas utan hänsyn till motargument - omfattar ett bestämt och allomfattande program för hur samhället ser ut och skall se ut och på den grundvalen låter information och kommentarer ensidigt väljas och "vinrklas", så att detta program och dess företrädare får stöd. Då är det inte längre fråga om informaJtion utan om verklighetsförfalskning, inte om opinionsbildning utan om inpiskning. Huruvida sådant pågår är i ett samhälle av kompakt överinformation ofta vanskligt att fastställa. Det finns alltid brottstycken av v.erklighet att utnyttja. Den breda toleransmarginal som massmediernas företrädare - principiellt med fog - gör anspråk på kan systematiskt nyttjas till bristningsgränsen. Legitimationen Det är i vårt samhälle vanligt att utan omsvep ifrågasätta med vilken rätt, på vilka grunder, en position åtnjutes eller ett anspråk framställes. Den frågan bör också ställas till dem som talar om en "ny" journalistroll, som skulle rättfärdiga "vinkling" och "vridning". Hur legitimeras den? 234 Är det i kraft av något allmänhetens outtalade uppdrag som vissa företrädare för massmedia anser sig kunna driva ensidig vel1klighetsrapportering, tendentiös analys och direkt eller försåtlig ideförkunnelse? Inte gärna. Kan man tala om ett slags "mandat från alLmänheten" när det gä:ller information och kommentar, innebär förfar<l!ndet en uppenbar trolöshet mot huvudmannen. Journalisten är mnte längre allmänhetens tjänare utan dess manipulerande härskare. Är det på grund av överlägsna kunskaper och insikter som massmediefolk kan tillåta sig att "vinkla" och "vrida"? För det första vore ett sådant anspråk i de flesta fall ogrundat. Att en ung, sällan speciellt kunnig TV-producent skulle besitta överlägsna insikter om samhälle, ekonomi eller politiik är redan av praktisika skäl osannolikt. Även om han skulle kunna framställa sakligt berättigade anspråk på en sådan elitposition, är det svårt att inse varför just han skulle få behålla en privilegierad ställning som läromästare. Om det är någon grupp i samhället som på de senaste tio åren misstänkliggjorts, förhånats och sett sitt inflytande reducerat i beslutsprocesserna, är det just experterna, de särskilt k.unniga. Strävan går alltmer i riktning mot att låta "lekmannen", den genomsnittligt eller unrleDgenomsnittligt kunnige och begåvade ta inte blott sitt utan även andras öde i sina händer. I dagens samhälle finns det ingen som helst legitimation för en "ny" journalistroll, vars innehavare gör anspråk på att "gå före" och "visa vägen". Den reella basen för anspråken är heller inte någon ratione'llt gripbar legjtimation av det slag som avi]Häves andra samhälleliga rollinnehavare. Där denna reella bas inte helt enkelt är fa1ktisk maktposition, självhävdelse eller opportunism, ligger den i de agerandes orubbliga tro på att ha rätt, i deras lika orubbliga vilja att främja sin sak och i ett resolut förakt för de spelregler som den stora allmänheten sätter värde på. Iden om en självutnämnd revolutionär elit, som på en gång drar med sig ooh behärskar "folket", har ju gammal hemortsrätt i alla extremiströrelser. Att inte bestämt avvisa en sådan "elits" anspråk är en beskedlighet som demokratin inte har råd med. Det vore en märklig paradox om samma samhälle, som med iver avvisat erfarenhetens och sakkunskapens anspråk på gehör i så vilktiga frågor som uppfostran och utbildning, skulle med foglighet acceptera en handfull människors krav på att med en monopoliserad informations- och åsiktsfabriks hjälp "visa vägen" från ett samhälle, som dessa förkunnare ~nte ens alltid känner eller förmår analysera, till ett samhälle om vilket ingen vet någo annat än att motsvarande försök på andr håll vid jämförliga förhåBanden har let tiH förtryck och ekonomiskt förfall. Lik paradoxalt vore det om samma männi skor, som vill ifrågasätta pamparnas de trots allt folkvalda politikernas, kom muna,lmännens och organisationsledarna - rätt att företräda allmänheten, skull oreflekterat acceptera en sjä!lvutnämn och internrekryterad grupps krav på at tyra verklighetsuppfattning och verkligetstolkning. farenheter från universiteten ke Ortmark har pekat på en av de meanismer, med vilkas hjälp en beslutsam inoritet kan bli i stånd att utöva ett helt proportionerligt inflytande: företagsdeokratin. Kan denna tillhandahålla en egitimation för eljest inacceptabla anpråk? Det är med en viss ironi man ser rtmark, i sina försök att filnna botemeel mot extremistdominansen, "vädja till edningen i berörda enheter" att skapa ora för effektiv sjähnkrit~k inom företaget. Så är det då till cheferna, till dessa maktfullkomliga, trötta, arbetstyngda, edspottade, detroniserade Öv·ersåtar, rnaistrar och fadersgesta:lter som snätlla gosar vädjar när slagskämparna i den företagsdemokraniska sandlådan visar a:ndra rag än den gode boyscoutens samarbetsilja och sinne för fair play. Man föredrar despoterna, som man vet är åtminstone upplysta, framför guerillamännens tryckande Fegemente. Mönstret är urgammalt. Möjligen kan man förvåna sig över att det skulle följas så snabbt. Är det ett nederlag för företagsdemokratin? Det är inte mycken mening i att här försöka diskutera företagsdemokrati i allmänhet. Vad man än må anse om fenomenet, är den utveckling som fört iden om medbestämmanderätt och samråd till sådan framgång sannolikt ett i stora drag irreversibelt förlopp, som det föga lönar sig att sörja eller jubla över. Är man av detta om också inte av nå- 235 got annat skäl beredd att lojalt acceptera iden om företagsdemokrati som allmän princip och som riktmärke för en fortsatt utveckling, gör man säkert denna ide bättre tjänster genom att analysera den i detalj och söka bestämma dess optimala verksamhetsområde och verkningsformer än genom att högljutt kräva principens snabba ooh generella förverkligande på alla tänkbara områden. v~ar och en som i egenskap av "chefsperson" deltagit i att genomföra experiment i samråd och delaktighet, t ex så- dana som under några år bedrivits vid universiteten, torde ha kunnat konstatera hur lätt det är för den som ogillar experimenten att diskret medverka till att de hopplöst diskrediteras, urholkas och förlöjligas .genom överdrifter, vilkas dåraktighet får den i regel oengagerade majoritet som inbjuds deltaga att vända alltsammans ryggen i leda, förakt och avsmak (vilket i sin tur ökar inflytandet för dem hos vilka dårhusmässighet inte är någon alltför frånstötande egenskap - de blir kvar när de andra går). Och var och en som mobiliserat sin ämbetsmanna1 lojalitet för att försöka hjälpa till att få systemet förnuftigt och livsdugligt vet både hur förkrossande svår, otacksam och misstrodd den verksamheten är och hur mycket lättare den löses när ansträngningarna kan sättas in på öppen och lidelsefri analys av förutsättningar och möjligheter - en analys som inte ens gör halt inför tanken, att även den demokratiska principen ·kan vinna på att punktvis avstå från anspråk på generell tillämpning. 236 Lika natu11ligt som det förefaller vara, att frågor om arbetstider, arbetsorganisation i detalj, trivselfrämjande anordningar - vid universiteten t ex undervisningsformer och praktiska detaljer kring examinationen - avgörs i samråd med de närmast berörda, lika orimligt ter det sig att när människor skall bibringas vissa kunskaper och färdigheter vilkas omfattning och kvalitet ska:ll bedömas, med de mått som lång erfarenhet visat lämpliga, på ett sätt som påverkar deras framtid, dessa intressenter tillåtes att genom majoritetsbeslut avgöra materialets svårighetsgrad och kravens höjd. Detta är avgöranden som med visshet kan förväntas på- verkade av majoritetens bekvämlighet utan nämnvärd hänsyn till de många andra intressen, som överhuvudtaget aldrig kommer till tals i sådana församlingar. Lika befängt är det att de som genomgår en utbildning, som inte är ett självändamål eHer ett tidsfördriv, skulle få diktera ämnesval och omfattning alltefter sina egna sympatier eller att de skulle få efter eget behag välja de lärare som skall undervisa och pröva dem. Att förneka sakkunskapens överlägsenhet i det första hänseendet är liktydigt med att förkasta värdet av studier, arbete, kunskap och erfarenhet; att förneka en väsentligt ökad risk för obehöriga hänsyn och obehöriga beroendeförhållanden i det senare hänseendet betyder •att man kastar ett par århundradens solid och entydig nationell och internationell erfarenhet över bord. Vid universiteten - som torde vara särskilt goda observationsplatser för så- dana fenomen - framträder företagsde· mokratins för- och naokdelar med er skärpa, som gör att dessa eljest ganske speciella arbetsplatser förtjänar mer all· mänt intresse. Fördelarna: den större öp penheten, en viss uppst·ramning och san· nolikt förbättring av undervisningen, son torde sammanhänga med möj1igheterm till öppen kritik, en rad småförbättringa i de ofta häpnadsväckande elementär< men viktiga hänseenden som ensamm; beslutsfattare kan glömma eller felbedö ma, en ökad förståelse för andra grupper situation och problem. Nackdelarna (för utom den avsevärda tidsutdräkten och dt ibland chockartade och mänskligt svår påfrestande förändringar i a11betsvillko. och anspråk som drabbat många, vilk: valt banan för lugnets och forskningen skull ) : de ständiga och nyckfulla majori tetsförskjutningarnas konsekvenser i ar hetskrävande småfrågor, den ständiga ris ken för att srmå beslutsamma minoritete vinner inflytande och begagnar situatio nen för sakfrämmande maratoninlägg el ler snedvridning av verksamheten. Aldri1 blir nackdelarna mer uppenbara än nä den söndertjatade betygsfrågan komme på tal. Den triviala och närliggande fres telsen att utnyttja sin medbestämmande rätt för att göra vägen tiH köttgrytorn: kort och lätt och för att få dåliga presta tioner bedömda och d~plombehängda pi samma sätt som de goda tycks ofta var: oemotståndlig. Och aldrig blir riskern: för missbruk större än när den " folkliga' medbestämmanderätten också innebär in flytande över utnämning och befordra1 v dem som sedan efter sakliga grunder kall bedöma sina valmäns prestationer i hopp om nytt förordnande på grundal av visat vä:lrförhållande. Företagsdemokratin - inte blott vid niversiteten - kan lätt bidra till att skaa två karriärer med helt ski,lda beforoingsgrunder: den tysta, som bygger på årt arbete, fallenhet och goda prestatioer, och den larrmande, som går via valöten, stormöten och organisationer. Förvinner möjligheterna till prestationsbeömning och befordran - genom oberonde och ansvariga chefer - blookeras Uer ödelägges den första vägen, medan en senare blir ännu breda~re. Jag har hört l a åtskilliga teaterchefer tala om den isk för felrekryter.ing, snedvridning av erksamheten och felbesättning aJV roller om företagsdemokratiska arbetsgrupper de envisa m~delmåttornas och maktegåvningarna:s ohans - kan medföra till ackdel för de begåvade, yrkeskunniga men kanske just därför mindre folkkära befattningshavarna. På vissa arbetsplatser - och återigen kan universiteten sannolikt ti,llhandahålla exempel - vågar man tala om en formlig terror i konformistisk riktning i de företagsdemokratiska arbetsformernas spår. Terror är naturligtvis ett relativt begrepp - inslagna näsor torde ännu så länge utgöra ett bidrag till termens definition till vilket sociologiska institutionen i Lund har ensamrätt - men om man dit räknar sådant J,indrigare obehag som skä!llsord, isolering och de tusen andra små grymheter med vilka trosvissa, okunniga, enfal- 237 diga och oborstade grasrotter kan pina sina mot kollektiv påNei'kan värnlösa offer, torde det inte vara omöjligt att uppleta miljöer där forna niders pennalism och skändningar ersatts av förtryok med andra medel. En vederhäftig och lidelsefri kartläggning av sådana fenomen vore otvivelaktigt ett värdefullt bidrag till den belysning av det svenska samhällets mörka vrår, som massmedierna beflitar sig om, och även en nyttig uppgift för beteendeforskare. Åsiktsföretagen Hur det förhåller sig med företagsdemokratin i Sveriges radio-TV vet jag inte. Enligt Ortmarks framställning är det ett av de instrument som utnyttjas för "vridning". Alldeles oavsett hur väl eller illa iden fakbisk>t fungerar i monopolföretaget, finns vissa principiella synpunkter som förtjänar anföras beträffande företagsdemokratiSlka beslutsprocesser i informations-, opinions- och underhå:llningsföretag. I annat sammanhang ("Sverige 1972", s 239 ff) har jag försökt analysera företagsdemokratin i termer av "närintressen", dvs de omedelbart berördas, t ex de anställdas, intressen, ooh "fjärrintressen", dvs mer avlägsna intressenters, i sista hand den stora alLmänhetens. Med stark förwkling kan det häV'das, att införandet av företagsdemokratiska beslutsformer ofta innebär en privilegiering av närintressena på fjärrintressenas bekostnad. Den nackdelen motvel'kas nu i de flesta fall av vissa korrektiv; rör det sig om fö- 238 retag på en konkurrenspräglad marknad, träder på 'lång sikt marknadsfaktorerna in. En speciell plats intaJger monopolföretagen. Marknadskorrektiven saknas. Den anställdes "närintresse" ger honom även i frågor som ofta i hög grad berör den stora allmänheten, "fjärrJntressenterna", ett inflytande som kanske mångtusenfalt överstiger det som medborgaren i gemen kan utöva. En speciell ställning intager också vad jag kaJilat "tendensföretagen", de som sysslar med information, opinionsbildning och underhållning. Det inflytande som en - kanske för allmänheten helt okänd, aldrig framträdande ooh aldrig kvitisemd - medarbetare i ett sådant fö- retag kan utöva genom företagsdemokratiska beslutsprocesser utgör en ännu viktigare privilegiering av "närintresset" i Erågor som i högsta grad angår den spridda, maktlösa "fjärrintresserade" allmänheten. Politikerns, den frie födattarens, det enskiLda uidningsför.etag;ets ställningstagande i en opinionsfråga innebär en risktagning. D=a opererar på egen bekostnad. Den anställde, som genom sitt agerande i ett tendensföretags fÖI1etagsdemokratiska processer påvenka~r företagets informerande eller opinionsbildande verksamhet, openerar skyddad och okänd. AUmänheten saknar varj.e möjlighet att reagera. Är tendensföretaget tilli:ka ett monopolföretag, förntärks den enskilde anställdes möjligheter att genom företagsdemokratiska beslutsprocesser påtvinga allmänheten sin uppfattning i motsvarande mån. Hans röst - inte vid allmänna val men i frå- gor som kommer dem nära i sa·k och kan påverka deras utgång - blir likvärdig med tiotusentals eller kanske hundratusentals medborgares !'Öster. Och ändå ha1 denne ende privilegierade kanske inte eru anställts för att överhurvtudtaget befatta sig med de frågor han påverkar. Han sakna1 kanske varje kompetens och varje förankring i de åsikter och värderingar som det omgivande samhället omfattar. TiH slut - inflytandepyramidens smala topp - den enskilde anställde i ett monopolskyddat åsiktsföretag hör tiH en dominerande handfull åsiktsfränder i de företagsdemokrat~sk!a beslutsorganen. Dessa organ fungerar inte väl därför att de övriga anställda, som åtminstone utgör något tiotal eHer något hundratal, överhuvudtaget inte deltager i beslutsprocesserna. Låt oss antaga att de a:ktiva är åtta. Man kan då illustrera med en - givetvis enormt förenklad - siHer1e.k. I ett land med åtta miljoner invånare har var och en av de handlingskraftiga åtta ett inflytande som motsvarar en miljon "vanliga" medborgares. Detta inflytande är dessutom di~ekt och omedelbart. Det behövs inga mödosamma korridorvandringar, msandarskriverier eller uppvaktningar för att göra det gällande. En sådan ordning förefaller befängd. Ger resonemanget fog för slutsatser? Det mest radikala vore givetvis att låta företagsdemokratin stanna utanför tendensföretagen, åtminstone de monopolskyddade. Ansvar och beslutsrätt skulle då koncentreras på en grupp av chefstjänstemän, som anställts och befordrats på :rund aJV kunskaper och dokumenterad örmåga att sköta "journalistrollen" utan aissbruk och som kan utbytas eller ställ.S till ansvar väsendigt lättare än mer ller mindre anonyma kollektiv. Självfal- ~t kunde sedvanliga företagsdemokratisa former komma till användning beträfande Jrågor som i:nte avser val och preentation av information, tolkningar och .ommenta,rer. Bristen på medinflytande kulle då vara det pris som massmedias aedarbetare fick betala för sin i övrigt 1rivilegierade ställning. Det är möjligt, tt en sådan återgång till traditionell ordting rent praktiskt inne står till buds. Till n del är radions och televisionens arbetstppgifter av skapande natur. Sådan vei'kamhet sker ej lätt på order. A andra silan skulle frånvaron aJV de institutionaliseade sarnrådsprocesser, som principiellt er sig anmärkningsvä:rda i monopols'kydlade åsiktsföretag, rimligtvis inte utesluta nJormellt samråd. Det ha,r skapats både itteratur, drMnatik och televisionspro- :ram innan samrådsgrupperna uppfanns. 'å få arbetsplatser torde förutsättningarta för informell diskiussion mellan chefer •ch medarbetare vara mer gynnsamma. En annan möjlighet vore att korrigera le anställdas enorma överinflytande getom representanter för publiken i samådsorganen. Det är emellertJid inte lätt 1tt se hur "publ~ken" skulle kunna repreenteras och hur dess företrädare skulle ;unna göra nytta utan att vara fackmän. ll'ärvaron av okunniga, ängsliga och stänligt tjatande publjlkornbud eller organiationsrävar, som ser allt i bud, motbud 239 och kompromisser, skulle måhända bli en verklig pina i verksamheten. Blir representativiteten dålig genom bristande intresse, kan missförhållanden snarMt förvärras. Iden och möjligheter för dess praktiska genomförande vore emellertid otvivelaktigt värda ett studium. Som en tredje och ev kompletterande möjlighet - den borde kunna övervägas även inom andra representativa organ; den har prövats bl a vid franska universitet - skulle kunna tänkas, att företagsdemokratiska församlingar infördes endast om i valen till sådana inrättningar eller till särskilda förtroendeposter de<ltagit en bestämd miniroiandel av de berättigade, t ex 60 procent, ooh att stränga regler garanterade sådana församlingars representativitet. Ett lägre deltagande skulle onekligen tyda på att den berörda gruppen saknade intresse för verksamheten och ansåg sig tillfreds utan särskild representation. Genom beslutsförhetsreglerna skulle majoritetens representanter tvingas bä- ra sitt ansvar och närvara. "Stormöten" med fem~sex närvarande är 1iksom valda organ utan beslutsmässighetsregler idealiska tummelplatser för minoritetskupper. Det är inte utan att åtgärder av det slag som här skisserats skulle innebära en svidande bakläxa framför allt för de befattningshavare i massmedia som genom sin passivitet gjort extremistdominansen möj,lig. Om företagsdemokratin fungerar illa i det företag, som har till uppgift att vara den demokrati-ska opinionsbildningens främsta tjänare, hur kan det då för- 240 väntas gå på andra håll? Sannolikt bättre, varhelst samråd och medbestämmande sysslar med konkreta frågor av gemensamt intresse och inte med opinionsutJbud. Yttrandefriheten L~ka viktigt som det förefaller vara att ägna utredningsmödor åt analysen av fö- retagsdemok·ratins verkningssätt, begränsningar och möjligheter, lika viktigt är det att inte låta oron över extremistdominansen ta sig uttryok i något tummande på yttrandefriheten. Det är inte genom förbud och straff som åsikter vederläggs, det är genom egen aktivitet. Det demokratiska Sverige får den debattnivå det förtjänar. Etiketten "den tysta opinionen" innefattar ingen ursäkt ,för dem som fortsätter att tiga. Det är sant, att tillgången till "det fria ordet" blivit en allt exklusivare nyttighet och att små effektiva grupper, som tillskansat sig faktiska censurbefogenheter i de allt färre och alltmer koncentrerade opinionsapparaterna, kan utgöra svårforcerade hinder. Blir trycket tillräckligt starkt, måste de emellertid rimligtvis vika. Och det tryoket skall utövas med goda argument, inte med vare sig gnäll eller maktspråk. Det är också sant att det personliga obehag som duster med massmediernas konformistiska ordningsvakter bjuder på är stort och ofta intensivt plågsamt. Det är dock en hedersammare pina än att ständigt knyta näven i byxfickan. Det är all anledning hoppas, att bekymren öv.er "vridningen" inte leder till krav på inskrän'kningar i yttrandefriheten. På längre sikt - i ett läge där va·rje mis! tanke om undertryokande av åsikter ä utesluten - kan det vara anledning al göra en översyn av de befintliga rättsre~ lerna i vad gäller radion och televisioner men inte i syfte att lägga band på yt1 randefriheten utan snarare för att öveJ väga andra tekniska konstruktioner. Gä: !ande lagstiftning innebär ett överförall de till etermediernas område av de i hu vudsa1k mycket gamla tryckfrihetsrättslig reglerna. Dessa tiJ\.kom i en situation d det gällde att skydda f.ri opinionsbild ning mot överhetstryck genom att del skapa en precis och liberal rättslig regi~ ring av det tillåtna och det förbjudn, samt en betryggande processordning, de utforma ansvarsreglerna så att myndigh tema måste göra halt vid porten till d inopportuna pressföretaget. En skulle bä ansvar, de andra skulle vara oåtkomlig Denna ordning tillkom i ett samhälle m många pressorgan, de flesta av begräns storlek och intet helt dominerande. Ko rektionen av överdnifter, osannin.gar o misstag i något av dem kunde överläm nas åt de andra. Företagsdemok•ratisk: beslutsformer, som kunde de facto be gränsa den ansvarige chefens möjlighet at verkligen ta sitt ansvar, var okända. Uta att tänka på det torde rman ha haft före ställningen om en "upplyst opinion" blan allmänheten som en faJktisk grundförut sättning för systemet, och det stora anta let fria pressor.gan gav denna opinion go da möjligheter att komma till uttryck. Denna ord:ning överfördes till eterme dierna i den svenska relativa samför. ;tåndsidyllens sista år - 1966. Förmodigen räiknade man med att reglerna kna:p- :>ast någonsin skulle behöva tillämpas (liksom man räknade med att den ett år ildre statstjänstemannalagstiftningens wnfliktregler aldrig s~ulle tas i anspråk). Det kunde då vara tämligen likgiltigt om :le var väl eller illa avpassade för monooolföretaget på radions och televisionens område. Det kan ifrågasättas om dessa ·egler - vålkas nuvarande utformning f ö :er sig mycket svårförenliga med företags- :lemdkratiska beslutsprocesser - i tillräckligt hög grad beaktar detta företags ;ärställning och dess anställdas situation. Förtroendekrisen Väsentlig på längre sikt måste ookså mo- 1.opolföretagets rekryteringsfråga vara. Det är möjligt att det är just på denna ounkt som någon form av bredare "medDorga·rinflytande" skulle kunna organiseras för att öka allmänhetens förtroende för radions och televisionens oväld och kompetens utan att behöva ingnipa i själva verksamheten. Någon form av antagrlingsnämnd med brett opinionsunderlag ;kulle sannolikt ~unna förhrndra kotterirekrytering och bröders-hjälpverksamhet utan att på ett från frihets- och integritetssynpunkt inacceptabelt sätt snoka i de sökandes antecedentia och åsikter. Att ge radionämnden större befogenheter sy:nes mig vara en tveksam utväg; skulle en sådan förstävkning innefatta möjlig- 241 het att ålägga sanktJioner, är det i realiteten fråga om en åtstramning av yttrandefriheten, som man i så fall ej bör smussla med. Förbättrade resurser och stadgemässiga möjligheter att granska programverksamheten i dess helhet samt effektivare publicitet kring ställningstagandena vore däremot säkert värdefulla. Ansvaret för att den djupa förtroendekris, som nu sedan ganska länge präglar förhållandet mellan etermedierna och en sannolikt mycket bred opinion, bringas till en godtagbar avslutning vilar ännu så länge på de socialdemokratiska makthavarna, om monopolföretaget inte förmår att självt prestera lösningar som effektivt garanterar en van11ktig bättring och om situationen gått därhän, att fri aktiv opinionsbildning utanför inrättningen inte förmår ta sig genom spärrarna. Att regeringspartiet trots enstaka koryfeers missbelåtna rytanden 'V11d enstaka tillfällen visat sig påfaHande återhållsamt är enligt min uppfattning principiellt aktningsvärt. Maktutövning och yttrandefrihet är dåliga grannar. Vad som förefaUer viktigt, om någon form av agerande kommer till stånd, är två ting. Först, att sådana åtgäPdcr sker öppet, inte genom "mygel" och påtryckningar. Därnäst, att det .för alla demokratiska åsiktsriktningar väsentliga i en väl fungerande informations- och opinionsapparat betonas och att frågan inte ytterligare inflammeras genom partitaktiska utspel.