Namn att minnas
Kenne Fant
Bland svenska s k kulturarbetare är det som
bekant på modet att vara radikal. Ett typiskt
exempel är George Fant, mannen som förvandlade Norrbottensteatern till en revolutionär agitpropscen och som till och med i en
fridfull TV-serie om skärgårdssommar lyckades hålla Amerikahatets gryta kokande genom
att avsluta varje sändning med en bombningsrapport från Vietnam.
En av de få som haft modet att inte följa
med modet är Georges yngre bror Kenne.
Knappast så att man kan fösa in honom i nå-
gon av borgerlighetens fållor - han hör till
dem som inte trivs i fållor, vilka alltför lätt
kan visa sig vara fällor. Men han har uttryckligen deklarerat sig som motståndare till
marxismen och en anhängare till liberalismen
i detta ords vidaste bemärkelse. Han tror på
ett pluralistiskt samhälle, på alternativa lösningar i stället för kategoriska diktat och på
marknadskrafternas fria spel.
Med energi och talang har han som SF-chef
lett den uppehållande striden mot den svenska filmbranschens socialisering. Hans till Olof
Palme riktade stridsskrift med dess öppna frå-
gor om den svenska filmens framtid - som
alltid hos Kenne Fant på en gång konturskarpa och koncilianta - blev faktiskt en
vändpunkt. Åtminstone har efter den ett slags
vapenvila ingåtts. Och Kenne Fant ser med
behärskad optimism på den svenska filmens
framtid, i varje fall under det närmaste decenniet. Förmodligen har både vapenvilan och
optimismen ett samband med SF:s remarkabla framgångar under Fants ledning. Det är
inte Hitt att finna någon förevändning att förstatliga ett företag som går så bra, och dess
chef kan därför se framåt med viss tillförsikt.
Kenne Fant fyllde nyligen 50 år, och dymedelst firande sin egen födelsedag kunde han
framlägga ett bokslut som visade att bruttoöverskottet på •SF:s film- och biografrörelse
har ökat drygt 20 procent eller med närmare
tre miljoner. Framgångarna hänför sig framför allt till sex filmer: "Utvandrarna" och
"Nybyggarna", de bägge filmerna om Emil i
Lönneberga och de bägge filmerna från Svenska Ord, "Äppelkriget" och "Mannen som slutade röka". Den alltid generöse och osvenskt
älskvärde Kenne Fant hänvisar ti11 författarnas popularitet och skådespelarnas publiktycke. Dock kan man ju inte aUdeles bortse från
vem som i sista hand fattar besluten och tar
riskerna eller vem som ,exempelv~s lanserade
en regissör som Jan Troell. Visst är Kenne
Fant en framstående förhandlare och en
skick<1ig administratör och ekonom, men man
får inte glömma att det till slut är hans säkra
konstnärliga omdöme, som är hans största
tmgång.
Att han skulle välja ett artistiskt yrke var
från början långt ifrån klart, även om han på
ett tidigt stadium gjorde succe med att imitera
Pewe och Sten Selander. Han är officersson
och funderade i första hand på diplomatin.
Det var mer en slump än något annat att han
kom att spela upp inför Dramatens och inte
UD: s antagningskommission. Den gången gick
det bättre för honom än för Jarl Kulle, men i
det långa loppet kom han på det klara med att
han inte skulle spela teater utan producera
film, och det har han också sysslat med i ett
tiotal år. Resultatet har framgått ovan. En
bidragande orsak till SF:s solida ställning är
den strukturrationalisering som Kenne Fant
genomfört, då han avvecklade den gamla
Filmstaden och därigenom förenklade den
tunga och föråldrade produktionsapparaten.
Numera görs även mycket omfattande filmproduktioner på ett betydligt smidigare sätt
än förut. Man är inställd på tre nya spelfilmer per år. Bland projekten märks en inspelning av Per Anders Fogelströms bekanta romanserie om Stockholm och så naturligtvis -
om allt klaffar - Bergmans "Glada Änka"
med Barbra Streisand.
Kanske har man rätt att betrakta det som
en medveten och avsiktlig kulturpolitisk linje
hos Kenne Fant när han satsar på filmer, som
i likhet med Moberg-filmerna, Lindgren-fil- 206
merna och Fogelström-filmerna blickar tillbaka. Den teorin har i varje fall framförts, att
Kenne Fant som en gång gjorde sitt filmiska
genombrott som regissör av "Nils Holgerssons
underbara resa", vill skapa en motvikt mot
det moderna samhällets jäkt och stress, dess
statustänkande och kommersialism, dess högglanspolerade teknologi genom att glänta på
dörren till det förgångnas Sverige med dess
blandning av heroism och fattigmansidylL
Om Kenne Fants företrädare Carl Anders
Dymling har det sagts att den enda egenskap,
som han hade gemensam med den populära
bilden av en filmdirektör, var att han rökte
cigarr. Kenne Fant röker inte ens cigarr. Det
sista man skulle ta honom för är egentligen
filmdirektör. Vid ett ytligt betraktande ter han
sig snarare som den populära bilden av en pastorsadjunkt eller folkhögskollärare: en visserligen inte livsfientlig, men snarast asketisk typ,
försynt, anspråkslös, artig och med en viss pedagogisk böjelse. Samtidigt har han mer som
påminner om sin företrädare än man kanske
skulle kunna tro. Även han är en skicklig och
smidig förhandlare. Men framför allt har även
han under den blida och något bleka ytan en
imponerande fond av moraliskt mod, självständighet, viljestyrka och känsla för konstnärlig integritet. Det är egenskaper som i dagens
läge är så mycket mer behövliga, som de redan
satts och snart nog återigen kan komma att
sättas på hårda prov.
Kenne Fant har vidareutvecklat och förkovrat arvet från Dymling. Liksom svensk film
på 20-talet tack vare SF:s Stiller och Sjöström
fick sin första storhetstid, har den nu genom
SF:s Bergman och Troeli fått sin andra. Den
produktion på mellan 350 och 400 filmer, som
SF åstadkommit under sin hittillsvarande exi·
stens, vittnar i ovanligt hög grad om konstnärlig ansvarskänsla. SF har blivit en ovärderlig
tillgång för svenskt kulturliv och., vårt interna·
tionella anseende som kulturnation. Men ännu
för några år sedan var det bokstavligen talat
en öppen fråga om SF skulle kunna fortsätta
att filma - i Sverige.
Tack vare Kenne Fants klokhet, fasthet och
framsynthet och tack vare hans sunda artistiska instinkt ser det ut som om detta skulle
bli möjligt åtminstone, som sagt, under överskådlig framtid. Men man kan naturligtvis
aldrig vara säker. Olycksbådande tendenser till
en socialistisk centralstyrning av den svenska
kulturpolitiken har inte saknats, och vem vet
vad som kan hända om Harry Schein får sin
skrämmande byråkratiska byrå för massmedia
och kulturkonsumtion inom utbildningsdepartementet? Jo, en sak kanske man dock kan
veta, och det är att Kenne Fant med sina utmärkta internationella förbindelser - han är
inte för intet gift med en förtjusande fransyska
- knappast kommer att ge upp kampen. Om
inte annat kommer han nog att föra striden
vidare från stranden av Seine. Svensk Filmindustri får bli svensk-fransk, SFF, och Kenne
Fant europeisk filmmagnat. Han har tiden för
sig och redan en biograf i Paris och den egenskap han avskyr mest av alla är opportunism.
GU