PER ELVIUS: Att vara apotekare I Svensk Tidskrifts serie "Att vara" skriver apotekare Per Elvius, apotekschef pÃ¥ ett apotek i Stockholms förorter. H an hann med att vara apotekare enligt den gamla ordningen, som innehavare av ett apoteksprivilegium, innan det nya Apoteksbolaget bildades och apoteksväsendet förstatligades. Härmed följde naturligtvis ett ökat antal centrala tjänster, regionkontor och annat som veterligen varken förbättrat läkemedlen eller deras distribution till allmänheten. Bolaget torde med sina höga personalkostnader ha svÃ¥rt att gÃ¥ ihop. En sparsamhetskampanj gÃ¥r i dag ut över personalen, och osäkerheten bland denna förstärks genom att ansökningar och tillsättningar inte längre sker offentligt. För allmänheten bör det vara av intresse att veta, att man planerar ett datasystem- vad annars? - i vars minne alla av allmänheten gjorda läkemedelsinköp skall lagras! Ã…r 1963 tillsattes den senaste och av allt att döma sista i en lÃ¥ng rad av utredningar, som alla sysslade med organisationen av läkemedelsförsörjningen i allmänhet och apoteken i synnerhet. Innan enmansutredaren Rune Lönngren, numera styrelseordförande i Apoteksbolaget AB, hunnit framlägga sitt slutbetänkande, träf. fades efter ett halvt Ã¥rs mangling en sÃ¥ kallad frivillig överenskommelse mellan ledningen för Apotekarsocieteten och representanter för staten. Därigenom avskaf. fade man för all framtid det gamla systemet med personliga privilegier för apoteken. Uppgörelsen innebar bland annat att man gemensamt skulle bilda ett bolag för apotekens drift, där staten skulle stÃ¥ för tvÃ¥ tredjedelar av aktiekapitalet och Apotekarsocieteten genom en för ändamÃ¥let bildad stiftelse för den Ã¥terstÃ¥ende tredjedelen. Utredningsuppdraget kunde nu raskt slutföras, och betänkandet publicerades cirka en mÃ¥nad efter överenskommelsen. En särdeles välsmakande morot, tidigare djupfryst, tycks ha använts i förhandlingarna, nämligen pensionsfrÃ¥gan. Man kan nog utan överdrift säga, att denna med flit missköttes under ett antal Ã¥r. Medanövriga personalgruppers pensionsförhÃ¥llanden sedan länge var reglerade pÃ¥ ett tillfredsställande sätt, framlades det ena förslaget för pensionering av apoteksinnehavare mer verklighetsfrämmande än det andra, tydligen i avsikt att förhala hela frÃ¥gan. Det visade sig nämligen senare att man snabbt och effektivt kunde lösa den, vilket bland annat medförde en höjning av pensionsnivÃ¥n med 10 000 kr per Ã¥r. Under sommaren och hösten 1970 tillsattes sÃ¥ ett antal ledande befattningar i bolaget. Flertalet av befattningshavarna tillträdde sin tjänst omedelbart före eller i samband med Ã¥rsskiftet 1970-71, där det inte helt enkelt rörde sig om en fortsättning av gammal anställning vid apotekens centrala administration. För tillskyndarna av omorganisationen var det naturligtvis brÃ¥ttom med genomförandet. En lÃ¥ng organisationstid skulle säkerligen i det senare uppkomna kärva ekonomiska klimatet ha ytterligare försvÃ¥rat bolagets start, ja kanske till och med omintetgjort den. Att det nya systemet fungerat sÃ¥ bra som det trots allt gjort, med den i mitt tycke alldeles för korta uppbyggnadstiden, torde utan tvekan bero pÃ¥ den inneboende styrkan i det gamla apoteksväsendet. Den nya ställningen Först mÃ¥ste jag göra nÃ¥gra kommentarer till rnin egen ställning. Min utnämning till apoteksinnehavare ägde rum efter överenskommelsen, och jag hann med att driva mitt apotek med tillhörande filialapotek under precis 12 mÃ¥nader. Varje innehavare av personligt privilegium pÃ¥ apotek erbjöds vid övergÃ¥ngen att bli chef för det egna apoteket, och detta erbjudande antogs till nära 100 %. Även de dÃ¥varande filialapoteksförestÃ¥ndarna erbjöds samma möjlighet att bli förordnade som chefer pÃ¥ sina gamla platser. övrig personal fick ocksÃ¥ vissa garantier för fortsatt anställning. Vid övergÃ¥ngen indelades de gamla apo- 199 teksprivilegierna i grupper efter omsättningen under Ã¥ren 1966-1968, inklusive eventuella filialapotek. Inom varje grupp uträknades sÃ¥ en medelinkomst, som skulle ligga till grund för den erbjudna lönen i det enskilda fallet. Resultaten är inte alltid sÃ¥ generösa som man kanske vill inbilla sig. För egen del kan jag konstatera, att min nuvarande lön ungefär motsvarar vad jag väntat mig dÃ¥ jag övertog apoteket men att den 1973 är mindre än den lön jag skulle haft, om jag fÃ¥tt min nuvarande tjänst efter Apoteksbolagets bildande. DÃ¥ hör ändÃ¥ till historien, att min lön är uppräknad med cirka 5 % som ersättning för det filialapotek, som öppnades 1969 och som alltsÃ¥ ej kunnat pÃ¥verka rörelsen under de tre aktuella Ã¥ren. I gengäld är min pensionsrätt bättre än den som tillkommer motsvarande nyutnämnd apotekschef och mina arbetsförhÃ¥llanden är friare, sÃ¥ länge det nu varar. Under 1970 gav det egna apoteket trots frÃ¥nvaron av möjligheter att vidta nÃ¥gra som helst bokslutsdispositioner, som kan förvilla bedömningen, ett betydligt bättre resultat, men det har delvis sina orsaker i förhÃ¥llanden som jag avser att Ã¥terkomma till. Apoteksbolaget Apoteksbolaget är ett av landets största detaljhandelsföretag av mÃ¥ngfilialkaraktär och har en Ã¥rlig omsättning i storleksordningen 1,5 miljarder. Verksamheten bedrivs vid ungefär 600 apotek av olika storlek samt ett antal läkemedelsförrÃ¥d av enklare karaktär. 200 Geografiskt är bolaget indelat i sju regioner, som sammanfaller med sjukvÃ¥rdsregionerna. För samordning av verksamheten finns 7 regionkontor, vardera under ledning av en regionchef (apotekare). Organisatoriskt är regionkontoret en utflyttad del av bolagets huvudkontor. Den sammanhÃ¥llna delen av detta är uppdelad i sex sektorer (direktionsomrÃ¥den), vilkas chefer tillsammans med verkställande direktören utgör bolagets direktion. I princip är bolagets verksamhet i hög grad decentraliserad, och apotekschefen svarar direkt under direktionen för apotekets drift. I det gamla systemet arbetade man i allt större utsträckning med "apotekskoncerner". Dessa var ofta av sÃ¥ ansenlig storlek, att de blev ekonomiskt betungande för den enskilde innehavaren av ett moderapotek med ett varierande antal filialer. Till moderapotekets uppgifter hörde dÃ¥ även att tillhandahÃ¥lla filialapotekens behov av extra personal vid semestrar, sjukdom och dylikt, samt att för hela koncernen sköta de flesta kontorsgöromÃ¥len. En centralisering av vissa delar av den sÃ¥ kallade extemporetillverkningen är naturligtvis nödvändig pÃ¥ grund av de allt mer skärpta kraven pÃ¥ hygien vid sÃ¥dan verksamhet. Specialutrustningen härför är mycket kostsam. Man kan jämföra med de skärpta krav, som undan för undan trätt i kraft för livsmedelsomrÃ¥det. I det nya systemet är formellt alla apotek självständiga och likvärda, men de gamla banden skalllikaväl fungera, i varje fall tills nya bindningar etablerats. Den gamle innehavaren har fortfarande en hel del skyldigheter att öva tillsyn över sin gamla filial och att ansvara för att den fungerar tillfredsställande. Den före detta filialchefen i sin tur är även tvungen att vid behov rÃ¥dfrÃ¥ga och begära hjälp av sin oftast äldre och mera erfarna kollega. Här ligger en av svÃ¥righeterna i det nya systemet, och konsekvenserna har ej heller uteblivit. Ett ökat ansvar för vissa apotekschefer, utsträckt till att gälla även andra apotek än det egna, kunde tänkas fÃ¥ konsekvenser för lönesättningen för berörda chefer. I samband med den Ã¥tstramning som skett bland annat pÃ¥ personalsidan har emellertid apotekschefens befogenheter väsentligt inskränkts. En ledigbliven befattning fÃ¥r för närvarande inte Ã¥terbesättas utan regionchefens medgivande, och apotekschefen har i praktiken inte fritt val av medarbetare, eftersom det första kompetenskravet för närvarande är innehav av fast anställning i Apoteksbolaget. Det sista Ã¥ret blev för det gamla apo· teksväsendet ett av de allra bästa genom tiderna. Till en del berodde väl detta pÃ¥ de prishöjningar, som genomfördes 1970 för att via överskottsmedlen tillföra fonden för reglering av läkemedelspriserna tillräckligt mycket pengar, sÃ¥ att det skulle räcka till startkapital för det nya bolaget. I ett sista desperat försök att tömma fonden hade man ett par Ã¥r tidigare genomfört vissa prissänkningar med den tydliga avsikten att detta kapital ej skulle finnas tillgängligt. Apoteksbolaget hade oturen att starta sin verksamhet under ovanligt ogynnsam· ma omständigheter. Redan under det första Ã¥ret rÃ¥kade det ut för betydande ekonomiska svÃ¥righeter. Den verkliga förlusten under det enda hittills redovisade verksamhetsÃ¥ret torde i praktiken uppgÃ¥ till betydligt större belopp än det som redovisats i verksamhetsberättelsen. En hel del fonderade medel, som fanns i det gamla apoteksväsendet, torde ha förbrukats utan att det i detalj framgÃ¥r av siffrorna. Den vikande konjunkturen med stor arbetslöshet och betydande ekonomisk försiktighet pÃ¥ sÃ¥väl företagarhÃ¥ll som i enskild och statlig verksamhet bidrog naturligtvis. Det har vid flera tillfällen tidigare visat sig, att - hur underligt det än lÃ¥ter - även apotekens verksamhet är känslig för konjunkturerna. I viss mÃ¥n kan det väl ocksÃ¥ ses som en naturlig reaktion efter den sprÃ¥ngvisa uppgÃ¥ng i apotekens omsättning, som blev en följd av att femtonkronorsreformen genomfördes 1968. Den centrala organisationen har ocksÃ¥ utbyggts i sÃ¥dan grad, att den enligt vissa källor kostar i runt tal 10 miljoner kronor mera per Ã¥r än Apatekarsocietetens gamla topporganisation. Detta kan delvis förklaras av att mycket centralt arbete, som utfördes av apoteksinnehavare vid sidan av det ordinarie arbetet och ersattes pÃ¥ traktamentsbasis, numera utföres av avlönade tjänstemän. Personalens villkor PÃ¥ personalsidan har det under det senaste Ã¥ret hettat till ordentligt. Lönekostnaderna är i ett sÃ¥ personalintensivt arbets- 201 omrÃ¥de som apotek givetvis betydande och utgör näst efter varuinköpen den största utgiftsposten. Under trycket av de pressade ekonomiska förhÃ¥llandena som redan lett till tvenne prishöjningar, skall numera ett besparingsprogram genomföras. Uppkomna vakanser skall ej Ã¥terbesättas, vilket innebär att i runt tal l 000 apotekstekniker eller 500 receptarier inte kan anställas. I praktiken rÃ¥der ocksÃ¥ sedan nÃ¥got Ã¥r ett nästan totalt anställningsstopp. Denna situation är naturligtvis pÃ¥ intet sätt unik för apoteksbranschen, men den är anmärkningsvärd, därför att man ännu sÃ¥ sent som i slutet av 1960-talet ständigt arbetade med ett mycket besvärligt personalunderskott. I dag rÃ¥der det motsatta förhÃ¥llandet, men resultatet för den enskilde blir i stort sett detsamma, dÃ¥ man genom kortare eller längre, hittills frivillig utlÃ¥ning har försökt reducera det personalöverskott, som kan tänkas ha uppstÃ¥tt pÃ¥ sina hÃ¥ll. Detta gäller i dag i lika hög grad för apoteksteknikerna, vilket har medfört en pressad atmosfär pÃ¥ arbetsplatserna, där man numera är mycket osäker om tryggheten. Den stora tillförsikt för framtiden, som präglade personalförbunden och framför allt Apoteksteknikerförbundet, dÃ¥ uppgörelsen om apoteken först publicerades, verkar i dag vara som bortblÃ¥st. Situationen pÃ¥ personalsidan har medfört att man blivit tvungen att till en del införa helt nya grunder vid tillsättandet av vakanta tjänster. En platslista utsändes till apoteken varje vecka, och all annonsering 202 i fackpressen har upphört, utom för befordringstjänster och apotekschefstjänster. Det är alltsÃ¥ mycket svÃ¥rt för en nyexaminerad eller av annan orsak arbetslös att över huvud taget fÃ¥ veta var platser finns, men det spelar mindre roll, dÃ¥ chansen att fÃ¥ anställning för närvarande är ytterst minimal. Litet tillspetsat skulle man kunna säga att det finns nÃ¥gra speciella meriter, som man skall ha för att vid anställning eller befordran slÃ¥ ut alla andra spekulanter: för det första att befinna sig inom Apoteksbolagets grindar, det vill säga ha fast anställning, vidare att befinna sig pÃ¥ den arbetsplats, där den lediga tjänsten är inrättad, eller att befinna sig pÃ¥ en arbetsplats, där personalen bedöms vara för stor och där man genom att befordra en anställd kan Ã¥stadkomma en personalminskning. En kombination av ovanstÃ¥- ende meriter borde vara oslagbar. I de yttersta av dessa dagar har som ytterligare merit för sökande av anställning pÃ¥ nyinrättat förortsapotek angetts, att fast anställning i stockholmsomrÃ¥det ger företräde. Befordringssituationen har dock i vissa avseenden förbättrats och normaliserats, speciellt genom inrättandet av flera befordringstjänster för apotekstekniker och receptarier. En viss uppmjukning av spelreglerna synes ocksÃ¥ tillämpad vid tillsättande av apotekschefer, där i ett par fall även utifrÃ¥n kommande sökande kunnat komma ifrÃ¥ga. Dessa har dÃ¥ givetvis varit synnerligen kvalificerade. Tidigare var ansökan till apoteksprivilegium en offentlig handling, och vem som ville kunde alltsÃ¥ ta reda pÃ¥ vilka som sökt och vilka ansökshandlingar som Ã¥beropades. EfterÃ¥t kunde man fÃ¥ ett begrepp om hur de i ansökningshandlingarna redovisade meriterna bedömts i de instanser, som hade med ärendet att göra. I dag - i dessa personaldemokratins och insynens tidevarv - är allting i kraft av Apoteksbolagets ställning som aktiebolag helt undandraget insyn utom för nÃ¥gra fÃ¥ utvalda. En rÃ¥dgivande nämnd finns visserligen inrättad med J stort sett samma uppgifter som den gamla apotekarbefordringsnärnnden, men resultatet redovisas endast i myc· ket summariska tabeller, som omfattar lÃ¥nga tidsperioder. Apoteken och allmänheten För allmänheten har den nya verksamhetsformen väl endast märkts i mindre grad, men en genomgÃ¥ende försämring av servicen i storstadsomrÃ¥dena kan säkert förväntias. I sÃ¥väl det gamla apoteksväsendet som i Apoteksbolaget har förutsatts, att överskottsapotek och förlustapotek skall balansera varandra, sÃ¥ att det totala resultatet blir i stort sett plus minus noll. Det har dock märkts vissa tankegÃ¥ngar i den riktningen, att förlustapotek inte skulle tolen~Â- ras i storstadsregionerna. I Stockholms innerstad har hittills tvÃ¥ apotek nedlagts liksom ett läkemedelsförrÃ¥d i de södra förorterna, vilket väckt en del lokal opposi· tion. I gengäld har ett antal nya apotek hunnit öppnas i de nyanlagda förortsom· rÃ¥dena, men flertalet av dessa var planerade redan under det gamla systemet. I dag avgör apoteksbolagets styrelse frÃ¥- gan om inrättande eller nedläggande av apotek, medan tidigare Kungl Maj :t hade avgörandet beträffande självständiga apotek och medicinalstyrelsen, senare socialstyrelsen, kunde besluta om filialapotek och läkemedelsförrÃ¥d. En fördel med det nya systemet torde kunna bli att en framställning om nytt apotek kan tänkas bli snabbare behandlad. Remittering till olika organisationer och myndigheter behövs ej isamma utsträckning som förr. Men även här gäller det att insynen för utomstÃ¥ende, dit jag i detta sammanhang räknar även personalorganisationerna, är helt obefintlig. Glesbygdernas läkemedelsförsörjning kornmer väl antagligen att förbättras. Patienterna behöver ej längre själva betala transportkostnader för medicin, om avstÃ¥ndet till närmaste apotek uppgÃ¥r till minst 20 km. Men en sÃ¥dan sak hade säkert gÃ¥tt lika bra att genomföra i det gamla systemet, eftersom en utjämning apoteken emellan av över- och underskott fanns inbyggd i det sÃ¥ kallade avgiftssystemet Ett dataterminalsystem skall sÃ¥ smÃ¥- ningom införas pÃ¥ Ã¥tminstone alla större apotek, och försök skall pÃ¥börjas pÃ¥ 10 platser. Här kommer allt skrivarbete, all taxering, all debitering av Riksförsäkringsverket och ovriga kreditkunder att ske. Centralenheten kommer även att styra varuinköpen och ge underlag för en vittomfattande statistik pÃ¥ gott och ont. Varje medborgares samtliga medicininköp, varje 203 läkares förskrivningar och varje expedition av ett bestämt läkemedel kommer att lagras i maskinens minne! En skicklig manöver, som mÃ¥hända inte var utan betydelse dÃ¥ det gällde att skapa förutsättningarna för att tvinga fram bildandet av Apoteksbolaget, var införandet av den sÃ¥ kallade femtonkronorsreformen. Därigenom ökade Riksförsäkringsverkets andel av apotekens omsättning med ens frÃ¥n en knapp tredjedel till nära hälften. Som en följdverkan har vi kanske en viss överkonsumtion eller i vart fall ett överuttag av läkemedel, som rimligtvis inte borde ha överraskat nÃ¥gon. Vi tycker ju själva inom branschen, att det var ett avgörande och till sina verkningar för framtiden revolutionerande beslut som togs i och med överenskommelsen i september 1969. Men de flesta människor har nog märkt mycket litet av det hela, och för dem är det tydligen helt ointressant vem som äger apoteken. Som ett undantag och en extra krydda i tillvaron mÃ¥ste jag betrakta den äldre farbror, som i telefon utgöt sin galla över mig en av de första dagarna i januari 1971 och hotade mig med bÃ¥de socialstyrelsen och Apoteksbolagets styrelse. Han hade nämligen fÃ¥tt betala den frÃ¥n Ã¥rsskiftet förhöjda momsen pÃ¥ en beställning av homeopatika, som han gjort före Ã¥rsskiftet, men som hämtades ut pÃ¥ nyÃ¥ret. Hans kommentar slutade med orden att det med anledning av förstatligandet "ju skulle bli sÃ¥ kamratligt och trevligt pÃ¥ apoteken"!