368
partiledare, men den låter sig förklara från
en tid då liberal var ett honnörsord och Karl
Staaff sattes på piedestal.
Lindman efterlämnade vid sin död 1936
dagboksanteckningar, vilka utnyttjats av bl a
Ivar Anderson i hans bok om Lindman
(1956). De har nu fullständigt utgivits av Nils
F Holm, »Arvid Lindman, Dagboksanteckningar» (K Samfundet för utg av handskrifter rörande Skandinaviens historia. Handlingar, del 1. Sthlm 1972, pris kr 55 : -), och
utgivarens namn borgar för att utgåvan är
förträfflig. Tyvärr förde Lindman sina anteckningar sporadiskt. Här går de från 1907
till 1932, men luckorna är stora. Ibland är de
alltför stora för att man enbart på grundval
av det skrivna skall kunna fälla ett omdöme
om materialet.
Hur Lindman såg på Karl Staaff är redan
bekant. En läsning av de löpande och relativt
fullständiga anteckningarna från den lindmanska regeringens avgång 1911 och den därpå följande behandlingen av försvarsfrågan
ger vid handen, att bitterheten mot Staaff var
så stor, att Lindman åtminstone för sig själv
aldrig försökte dölja den. En orsak var Staaffs
kända oförmåga att handskas med människor.
Den tog sig inte bara uttryck i hans uppträ-
dande mot kungen. Lindman mötte den personligen när Staaff mer eller mindre tvingad
tog upp den som man tycker självklara frågan
om reträttplatser för vissa avgående statsråd.
Två f d justitieråd måste få passande befattningar, och Lindman fick skaffa fram den
ena. Själv hade han varit i statstjänst när han
blev statsminister, men inte ens ett formellt
anbud gjordes honom vid hans avgång.
I försvarsfrågan erkände Lindman inga förmildrande omständigheter för regeringens uppträdande. Beslutet att uppskjuta, i avsikt att
aldrig börja, det av föregående riksdag beviljade pansarbåtsbygget var, menade Lindman,
ett utslag av hat och hämnd. Osanning, humbug, otäcka anklagelser, förföljelse, är ord
som förekommer i anteckningarna. Dagboken
är uppenbarligen inte skriven för att vara en
objektiv avvägning mellan olika synpunkter
och möjligheter. Tvärtom, den är ofta upp·
friskande subjektiv. Man kan fråga sig hur den
skulle ha begagnats om Lindman själv en
gång fått tid att redigera sina minnen.
Inte bara Staaff betraktades av Lindman
med klara ögon. Kung Gustaf beklagade sig
en dag bittert över Staaffs ohövlighet mot
honom. Nu skulle emellertid kungen resa
utomlands, vilket Lindman tillstyrkte. »Hans
Maj: t är ej kry. Men så känner han också
efter ordentligt.»
Om Trygger skriver Lindman på ett ställe
mycket positivt om dennes skicklighet att föra
partiets talan under riksdagarna. Men »emellan dem håller han ett stort tal om året och
därmed är ledningen fullgjord. Han förstår
ej huru en ledare skall ligga i hela året om.,
Denna beskrivning är så god som någon av
en partiledares uppgift, så som Lindman såg
den. Det gällde att ligga i och övertyga även
sina egna. Lindman tog nämligen stor hänsyn
till de sina, inte minst inom partiets förtroenderåd. Han hade en medfödd demokratisk instinkt, som både Trygger och Staaff saknade. Han var förnuftig och rakt på sak och
förstod vad folk hade för känslor. Som någon
politisk tänkare i den meningen, att han skulle ha försökt uppträda som partiets ideolog,
framstår han på intet sätt i sina anteckningar.
Sådana ambitioner lär han inte ha haft. Men
han tänkte klart i politiken, vilket var något
helt annat och vilket säkert bidrog till det förtroende han vann.