Litteratur ERIK ANNERS: Legenden om Bengtsson När Frans G Bengtsson hÃ¥llit sitt första kÃ¥seri - pÃ¥ tio minuter - i Malmöradion fick han det för den tidens förhÃ¥llanden magnifika honoraret pÃ¥ 75 kr. Han lär efterÃ¥t ha kommenterat saken för sina konversanta vänner pÃ¥ Grand Hotell i Lund: »Tänka sig, här har jag under Ã¥ren pratat bort miljoner.» MÃ¥nga skulle ha velat lyssna till hans konversation pÃ¥ Grand. En av dem som haft den förmÃ¥nen, Ivar Harrie, har nu skrivit en biografi över Frans G Bengtsson (Legenden om Bengtsson, Norstedts). En dylik biografi har varit efterlängtad, och det är med stor förväntan man slÃ¥r upp boken. Den uppfyller ocksÃ¥ - nästan - förväntningarna. Harrie är som alltid lärd, spirituell och förstÃ¥elsefull. Hans stilkonst erinrar om det allbekanta förhÃ¥llandet att världshistorien bara känner tre klassiska sprÃ¥k: grekiska, latin och skÃ¥nska. Men, tyvärr, riktigt nöjd blir man inte. Att Harrie haft litet för brÃ¥tt är uppenbart - särskilt genom irriterande felcitat av boktitlar och annat. SÃ¥dant vore det dock smÃ¥aktigt att klaga över. NÃ¥got annat är att Harrie kanske har stÃ¥tt sin döde vän sÃ¥ nära att han haft svÃ¥rt att se honom pÃ¥ tillbörlig distans och därmed i nödvändigt perspektiv. I och för sig gör detta detsamma. Boken är värd att läsas ändÃ¥ av alla som skulle velat vara med pÃ¥ Grand i Lund. Är det förmätet av den, som mÃ¥nga gÃ¥nger lyckliggjorts av vad Frans G Bengtsson skrivit, att göra nÃ¥gra personliga reflexioner ·· glossor i marginalen - till Harries biografi? För det första tycker jag inte att han gjort Frans G Bengtsson full rättvisa som poet. Harrie kunde gärna starkare ha betonat att Frans G Bengtssons poesi är tidlös helt enkelt därför att den är klassisk. Härmed förstÃ¥s att hans poesi har samma skönhet i sin stil ~om den färdigslipade diamanten pÃ¥ sitt sätt erbjuder sinnet. För att uppnÃ¥ detta krävs mästarhand, säkert ögonmÃ¥tt och tÃ¥lamod. Frans G Bengtsson hade alla tre. Han är visserligen inte uppskattad just nu - tidsandan är inte sÃ¥dan. Men man kan tryggt förutspÃ¥ att han blir det igen. PÃ¥stÃ¥endet beror pÃ¥ den hoppingivande tanken att klassicismen - som kulturideologisk rörelse och estetisk strömning - alltid kommer tillbaka. Hittills har den gjort sÃ¥; det finns dessbättre ingen särskild anledning att tro att framtidens människor skulle stÃ¥ utanför detta historiska periodfenomen. Förloppet är lätt iakttagbart. Efter historiens stora katastrofer söker sig människor till realism och naturalism. Man mÃ¥ste, sägs det, se verkligheten i ögonen och med bevarad fattning beskriva den sÃ¥dan den är. PÃ¥ sÃ¥ sätt, tror man, skall det bli möjligt att finna nÃ¥- gon ledning för förnuft och känsla i ett desorienterande humant kaos. Till denna attityd hör försöken att spränga alla ramar och former - en ny människa, en ny värld kan bara skapas med hjälp av »modern» konst, ~moÂ- dem» dikt och »modern» musik. Mycket riktigt uppkommer dÃ¥ allehanda obegripliga konstverk med tillhörande museer, allsköns oläslig dikt och - dessbättre i mindre mÃ¥n - en del ohygglig musik. Det mänskliga örats estetiska förankring i generna mÃ¥tte vara bättre än ögats. I allt fall tröttnar människorna efterhand pÃ¥ trÃ¥kigheten i att inte kunna förstÃ¥, uppleva och i sitt innersta tillägna sig det sköna. De tappar intresset för Ã¥snesvansens klatschar pÃ¥ tavelduken, för pekfingervalsens osorterade kackel och - dessbättre fort - för tolvtonsskalans öronpina. Ã…terigen uppträder dÃ¥ den rimliga iden, att när nu människors och samhällens liv tycks ha en naturlig dragning Ã¥t det lÃ¥ga, kan det vara lika sÃ¥ gott att söka sanningen i skyn som pÃ¥ brunnens botten. SÃ¥ uppstÃ¥r de gamla idealen och estetiska värderingarna likt fÃ¥gel Fenix ur askan; människorna blir romantiker - vÃ¥r tonÃ¥rskultur är ju redan där - och till sist kommer klassicismen tillbaka. Den tiden lär Frans G Bengtsson komma att läsas igen - i det sällskap där han hör hemma, nämligen bland den svenska poetiska stilkonstens mästare. 52 En annan reflexion ligger lika nära lill hands. Biografin gÃ¥r inte djupare in pÃ¥ frÃ¥- gan om Frans G Bengtssons förmÃ¥ga som historiker; märkvärdigt nog med tanke pÃ¥ Harries egna goda kvaliteter i genren. För att förstÃ¥ Frans G Bengtssons författaröde tror jag inte heller att man behöver antaga att han var fÃ¥ngad i en legend kring sig själv som »reaktionär krigsromantiker och kastellanpoet;~ - en legend, som skulle ha utvecklats redan under hans första tid som författare. Jag tror att han var född till historiker minst lika mycket som till poet, och att allt han tänkte och skrev var präglat av detta. Den till historiker födde - var han sedan hamnar - företar nämligen en symtombild, som är lätt att diagnosticera. Han (eller hon) börjar läsa historia - all slags historia - sÃ¥ där i 15-Ã¥rsÃ¥ldern och fortsätter oförtrutet med det sÃ¥ länge livet varar. Han kan bara inte lÃ¥ta bli. Frans G Bengtsson var just sÃ¥dan, därom vittnar hans dikter, essayer och böcker minst lika vältaligt som Harries biografi. För den som haft anledning att göra specialstudier pÃ¥ fält, som Frans G Bengtsson behandlat, är det ocksÃ¥ lätt att se vad han hade läst och vad icke. Karl XII-biografien är sÃ¥lunda ytterst ojämn; Frans G Bengtsson var fascinerad av Karl XII-gestaltens psykologiska problematik liksom av karolinsk krigshistoria. Där hade han läst pÃ¥ noga. Andra omrÃ¥den hade han orienterat sig i mera förstrött. Där fick hans pennas stilkonst och hans fabuleringsförmÃ¥- ga brygga över luckor i kunskaperna. Men det hindrar inte att han genom intensiteten i sin historiska inlevelse gjorde verket till nÃ¥got mer än en blandning av romantisk historisk biografi och historisk roman. Mycket i det var naturligtvis helt fel, redan dÃ¥ han skrev det. Forskningens framsteg kommer att visa att annat var fel, det ocksÃ¥. Men när Fryxells, F F Carlssons, Hjärnes, Stilles, Bennedichs och alla andras Karl XII-tolkningar är döda som sten, kommer Frans G Bengtssons bild av det svenska östersjöimperiets sista lysande gestall att skimra med samma glans som frÃ¥n begynnelsen. Frans G Bengtssons genialt intuitiva Karl XII-tolkning ligger pÃ¥ samma plan som Voltaires. Clio själv har viskat de bÃ¥da litteratörerna i öronen. Att de uppfattade hennes röst olika gör intet till saken; det är sÃ¥dana historiska verk som bestÃ¥r. De är, var pÃ¥ sitt sätt och i sin art, sanna, och det mästerligt skrivna är alltid läsvärt.