Europa
I en artikel i Aftonbladet (s) den 18 november 1971 diskuterar riksdagsman Tage
Erlander den TV-debatt som följde på de
åtta programmen om socialdemokratin
»Från socialism till ökad jämlikhet». Den
förre statsministern skriver: »Jag har så-
lunda till min ledsnad upptäckt att unga
människor inte har en aning om att Stalin
och Hitler ingick en pakt med varandra
1939. En pakt som släppte loss världskriget.
Hur står det egentligen till med historieundervisningen i våra skolor?»
Frågan bör givetvis primärt riktas till
Olof Palme och Ingvar Carlsson. Men problematiken bör också vidgas. Det är inte
bara i skolorna som man är förpliktad att
emellanåt hjälpa till med historieundervisningen. Ibland kan hela folket behöva undervisas. Och då behövs de politiska partierna, enkannerligen de eller det som sitter vid maktens köttgrytor.
»Med Storbritanniens beslut om inträde
i sexstatsmarknaden, EEC, vändes ett nytt
blad i Europas ekonomiska historia», betonar den förre socialdemokratiske riksdagsmannen Nils Kellgren nyligen i Veckans
Affärer. Han tillägger: »British common
sense gör sitt inträde i Brysselkommissionens korridorer och sammanträdesrum och
kommer för att stanna. Detta är chansen
till utveckling mot ett större Europa, som
också innefattar de neutrala staterna och
möjliggör ett intimare samarbete mellan
Västeuropa och öststaterna». I en nypublicerad bok »Socialisten och EEC» spinner han vidare på samma tema: Vägen
idag går inte, framhåller han, över »nationell självtillräcklighet och egoism utan
över ett program för internationell samverkan». Väljs nationalismen hamnar »den
svenska socialdemokratin i ett tillstånd av
isolationism och provinsialism som bara leder till missanpassning, kverulans och
avundsjuka».
Det var långt före EEC-förhandlingarnas begynnelse som Olof Palme uttalade
de riktiga orden »Framtiden hör internationalismen till». Efter den tesen handlar
idag varken han eller hans parti. Istället
har socialdemokratin pressats av sin små-
svenska vänsterflygel till att inta en självtillräcklighetens attityd. Man har inte tillräckligt målmedvetet bekämpat den grumliga propaganda som gjort gällande att
EEC består av stater med dåliga statsskick,
ännu sämre socialpolitik och allra sämst
arbetsmarknadspolitik. Europa skulle alltså innehålla skumma kapitalist-reaktionä-
ra nationer, vilka vi måste hålla våra fina
händer ifrån.
Denna inställning - bakom vilken på sina håll också kan dölja sig strömningar av
allmän utlänningsfientlighet - är i grunden ohistorisk. Den baseras på okunnighet om den tusenåriga gemenskapen mellan vårt land och det övriga Europa i historiskt, ekonomiskt, kulturellt och ideologiskt hänseende. Just vetskapen om vad
13
som förenar Europas nationer är måhända det som mest inspirerat den brittiske
premiärministern Edward Heath i det stora verk han nu håller på att fullfölja- att
tålmodigt och energiskt söka lära Storbritanniens folk att dess framtid inte längre
ligger i imperiedrömmar eller isolationism
utan i europeiskt samarbete. Med denna
respektingivande linje, vilken otvivelaktigt innebär politiska risker för honom
själv och hans parti, kontrasterar han
skarpt mot oppositionsledaren, mr Wilson,
vars handlande i Europafrågan endast
kännetecknats av att han oavbrutet hållit
ett fuktat pekfinger i vädret.
Hur står det egentligen till med historieundervisningen i våra skolor, undrade
Tage Erlander. Jo tack, den har ännu inte
blivit bättre sedan regeringen senast underminerade den. Men detta är likvällättviktigt mot samma regerings underlåtenhetssynder rörande informationen om Sverige och Europa och vad Europa betytt
och betyder för oss. Detta är en folkpedagogisk fråga av stora mått. Där har landets regering en moralisk skyldighet att gå
i bräschen i kampen mot främlipgsfientliga
fördomar. Det har socialdemokraterna inte gjort. Tvärtom har man sökt exploatera
dessa fördomar i partitaktiskt syfte.
Matti Häggström