ARVID FREDBORG: Ett avskräckande exempel Synen på Sverige ute i Europa har förändrats åtskilligt sedan den tid, då det talades om Sweden the Middle Way. Det är nyttigt att följa med vad politiker och korrespondenter har att säga om oss. Fil dr Arvid Fredborg har sett det som en av sina uppgifter att följa bedömningen av Sverige i bl a europeisk press. Hans sammanfattning av all undran man utomlands känner inför vad som händer i Sverige är ingen glad läsning. I dolen har fallit. Ekonomisk politik, missriktad jämlikhet med en utbildningspolitik som strä- var till kvalitetssänkning: för utlandet är det obegripligt att sådant kan försiggå utan att folk reagerar långt kraftigare än som sker. Nu har därtill kommit regeringens stora misslyckande i EEC-frågan, vilket länge förutsetts och omtalats i ledande europeiska tidningar, ett misslyckande som parats med arroganta anspråk utan täckning. Sverige börjar framstå som ett avskräckande exempel, som man noga iakttar för att underlåta att följa, menar författaren. Under mer än ett årtionde har yttervärldens bild av Sverige gradvis förändrats. Under de senaste två-tre åren har denna utveckling accentuerats. Huvudanledningen har varit iakttagelser av ändringar i svensk politik, som föranlett en revision av den tidigare i regel positiva bilden. Det gäller särskilt den inrikespolitiska och sociala utvecklingen men även utrikespolitiken och speciellt benägenheten att låta denna dikteras av inrikespolitiska eller rentav partipolitiska intressen. Naturligtvis är bilden inte enhetlig. Det finns åtskilliga länder, där ledande politiker har speciella skäl att tolka allt till det bästa. Vem kan t ex begära av Tanzania eller Zambien, att de skall bevara kritisk distans gentemot ett land, vars ledning så okritiskt svalt propagandan i Dar-es-Salaam och Lusaka? Vad man bland kommunister brukar kalla »nyttiga åsnor>>måste ju ömt vårdas och uppmuntras för att kunna fortsätta att tjäna som verktyg. På de flesta håll i Europa samt i liga länder utom Europa är det da. Sveriges anseende har sjunkit. latinare är i regel hövliga. Vad de gen anser kommer kanske sällan till uttryck. Men för dem som vill höra förändringen markant. Under detta år den också varit tydlig i utländsk press. När idolen faller När en idol faller, blir kritiken än eljest. Tidigare beundrare känner bedragna. De frågar sig, om »Sweden middle way» blott var bluff och un'u"'""-u-. da alltsammans. De flesta torde dock in e, att denna tolkning är oriktig. Det ramgångsrika och balanserade Sverige anns - till för ett par år sedan. Det oberveras allt mer i utlandet, att gamla rå- närken ej längre stämmer. Den förr så bemdrade måttfullheten är borta, önskan att e till hela landets bästa, respekten för and- -as meningar lyser till stor del med sin rånvaro. Den svenska socialdemokratin ·epresenterar i stället i tilltagande utträckning en politisk doktrinarism, vars deologiska bakgrund ligger i sedan årionden förlegade ideer. Den vill av ideoogiska skäl ändra doseringen av den svens- ~a blandekonomin i statssocialistisk riktting. Speciellt observeras benägenheten att mgripa drivfjädern till det materiella 'ramåtskridandet i samhället, det enskilda ·vet. Det noteras också, att man i vill urholka enskild äganderätt till och med, för att citera Aftonbla»attackera det privata ägandet». Med fraseologi söker man de sociala konflikterna och värma klasskampstänkandet. Det ger mycket till betraktelser för flitiga tjänstemän de främmande ambassaderna. Föga uppmärksamhet ute väcker ten- ~entsez·na att ge avkall på det ena kvalilets:kr<:tV(!t efter det andra, visa slapphet högröstade extremister och exempeltolerera en drastisk reduktion av den tffe:ntliga säkerheten. I detta avseende har Man förstår, om många utlänningar sig desorienterade inför denna allutveckling. De frågar hur det kom- 27 mer sig, att det svenska socialdemokratiska partiet drivit så långt vänsterut och framför allt, varför det fått jämlikheten på hjärnan. Det händer, att en politisk motståndare till den nuvarande svenska regimen blir ombedd att för utländska socialister förklara, varför i det land, där klasskillnaderna är mindre än sannolikt någon annanstans i Europa, man lägger ned en sådan oproportionerlig energi på att nivellera. Mitt svar har blivit att det i vårt land sedan årtionden visat sig vara en säker politisk investering att spekulera i avund. Icke utan skäl talar man om den kungliga svenska avundsjukan. Det är icke enbart något som socialdemokrater ägnar sig åt. Man behöver blott tänka på Centerpartiets ungdomsförbund. Beklagligtvis söker man i Sverige icke som på de flesta andra håll hålla avunden tillbaka. Tvärtom frossar man i den under beteckningen »jämlikhet». Denna har kommit att mer eller mindre dominera socialoch skattepolitiken. Det har för många blivit ett självändamål att söka göra livet obehagligt för andra. Framför allt har en otrevlig tendens uppstått till intolerans och andlig likriktning. I fråga om detta har särskilt tyska socialister sett bestörta ut och bett om exempel. Ty även de mest egalitära socialdemokrater i förbundsrepubliken glömmer icke så lätt nazisternas Gleichschaltung. Det måste tilläggas, att man i utlandet icke enbart kritiskt följer det svenska regeringspartiets utveckling. Man hör också undran över det svenska näringslivets passivitet inför utvecklingen. Alltjämt finnes 28 respekt för svenska företagares och teknikers prestationer samt svenska arbetares duglighet. Positiva omdömen följes likväl numera ofta av ett »men». Det senare motiveras gärna med utvecklingen på arbetsmarknaden i Sverige, främst de vilda strejkerna i ett land, där man trott sådant vara omöjligt. Den ekonomiska politiken Den ekonomiska politiken i Stockholm har under senaste år föranlett åtskilliga beska kommentarer. Att Sverige fått den höga grad av inflation, som det nu lider av, måste bero på ren misshushållning, har det hetat. När man genmäler, att även de flesta andra länder i Europa, inklusive det stabila Schweiz, kännetecknas av samma utveckling, som främst beror på löneexplosionen efter 1968 utan motsvarande produktivitetsstegringar, får man ett överraskande svar. Hos er i Sverige har ju fackföreningsrörelsen hela tiden varit realistisk och nöjt sig med vad som varit möjligt. Dess auktoritet har varit tillräcklig för att driva igenom en måttfull politik. Därför borde det icke ha kommit till någon löneexplosion i Sverige. Det skulle föra för långt att gå närmare in på de debatter, som förts i min närvaro om detta tema under senare år. Ofta har de, naturligt nog, visat brist på kunskaper om den verkliga situationen i landet och fallenhet för klichetänkande hos vederbö- rande utlänningar. Man har särskilt kunnat lägga märke till tendenser att idealisera den svenska fackföreningsrörelsens ledning som kloka och starka män, som till varje pris vill undgå att rock the boat, som en brittisk socialist uttryckte det. Utomlands har den förtroendekris speciellt observerats, som uppstått mellan nä- ringsliv och stat efter den svenska socialdemokratins marsch mot vänster. Detta är det problem, som utländska industrimän, ekonomer och tekniker kanske mest drastiskt möter personligen. Ty ingen, som har med Sverige att göra, kan undgå att märka tecknen till vantrivsel och pessimism inom det svenska näringslivet inför utvecklingen. Alltfler utlänningar till Sverige, alltfler svenskar tiii utlandet. Betydelsen av detta är något som den sittande regeringen ignorerat. I intet avseende har Sverige tidigare i så hög grad framstått som en förebild ifråga om socialpolitiken. Därför är chocken hos många utlänningar så större över att behöva bevittna, att är något som tillhör det förgångna. ge är icke längre ett socialt föregångsland Det är tvärtom ett land, där man skall ta sig för att bli gammal eller sjuk, för icke tala om gammal och sjuk. utifrån, som bott i Sverige med och barn, vet hur realiteten bakom vackra fraserna ser ut. Icke minst uv..-a.uo·.. eländet anses med rätta vara en ,.....uuu"''-"11 för Sverige. Det värsta är att sedan och kommuner mer eller mindre bostadsproduktionen eländet blivit IJ"'''ll1"'.. nent. Det kallas som bekant för »förvandlat bostaden från en ua.uu·.:;1o·v•u till en social rättighet» och visar i dets ögon ordets makt över tanken i rige. [ämlikheten fämlikhetsideerna bär en dryg del av an- ;varet för den utveckling, som socialpolliken i vidaste mening undergått. Man belÖver blott tänka på hälsovårdsreformen, rars bakgrund till icke ringa grad var :n önskan att komma åt läkarnas förnenta eller verkligt höga inkomster och )rivilegierade ställning. Så länge jämlikuetssträvandena spelar sin nuvarande roll ir det till och med sannolikt, att all perlonlig service kommer att ytterligare för- ;ämras. Ett annat område, vars utveckling väc- ~er yttersta förvåning utomlands, är det ;venska undervisningsväsendet. Det har ilaft gott rykte. Många anser det alltjämt ;om en förebild. Men att resultaten köpts på bekostnad av kvaliteten, som katastrofalt försämrats, är kanske lättare att se för utlänningar än för landets egna. En del av förklaringen må vara missgrepp i ledningen. Sådant förekommer också i andra länder. Ingen är helt förskonad från herrar ;om Sven Moberg eller Ingvar Carlsson. Vad man utomlands noterat är att dylika oer-so11er släppts fram till kommandoposoch tillåtits ändra syftena, inriktför undervisningen. Om det vore fråga om att få bästa möjutbildning för största möjliga antal allt väl och skulle stå i överensstämmed den allmänna tendensen i hela västliga världen, där ett väsentligt antal männi6kor än hittills söker få utbildning. Men i Sverige är det eller icke blott en fråga om detta. ständigt sänkta kunskapskrav och 29 likriktning av skolorna (varvid privatskolorna måste bort enär de eljest ger ett olämpligt gott resultat), tycks man vilja medvetet sänka kvaliteten. Utlandet bevittnar med häpnad i vilken grad detta lyckats - och drager sina slutsatser. Vill man i Sverige av jämlikhetsskäl offra bildning och kultur? Sverige inför utlandet Sveriges utrikespolitik är ett speciellt kapitel, som av naturliga skäl tilldrager sig särskild uppmärksamhet. Den är i alltfler utlänningars - ej minst socialdemokraters - ögon kännetecknad av småskuren nationalism och isolationism. Att man i Stockholm använder neutralitetsbegreppet när det passar och ignorerar det lika ofta, väcker ingen respekt. Men framför allt observeras ensidigheten och doktrinarismen i bedömningen av allt som ligger söder om dansk-tyska gränsen. Att »Europa» för många svenskar (förvisso icke blott socialdemokrater och kommunister) blivit ett fult ord har noterats. Men det är värre än så. Gör man sig t ex en föreställning om känslorna hos än aldrig så pro-svenska tyska socialdemokrater, när de får höra av svenska partivänner att EEC är en kapitalistisk sammansvärjning? Naturligtvis går det efterhand upp för utländska iakttagare, att en väsentlig del av den svenska regeringens motstånd mot tanken på fullt medlemskap dikteras av rädsla för att inom den europeiska gemenskapen icke kunna bedriva fortsatt »social utjämningspolitik» på det sätt, som man önskar. Främst är man orolig för att 30 måhända ställas inför problemet att icke längre kunna höja de direkta skatterna, särskilt på höga inkomster, genom en av staten främjad inflation. Den speciella formen av svensk »socialkapitalism» kan i själva verket endast förverkligas i en viss isolering från den övriga världen, skrev med rätta Michael Jungblut i Die Zeit den 5 november. För en tid sedan konstaterade Claus Gennrich i Frankfurter Allgemeine Zeitung, att Sverige avvisats i Bryssel, att dess hittillsvarande politik helt misslyckats. »Liksom hade den avgörandet i sin makt, docerade den svenska regeringen lika självsäkert som oklart om hur samarbetet skulle organiseras genom ett särskilt avtal, avpassat efter svenska förhållanden, till exempel en tullunion, i vilken parternas rättigheter och skyldigheter klart angåves». Detta ansåg artikelförfattaren orealistiskt. »Svenskarna måste vänja sig vid sin plats i utkanten och till och med utanför beslutandeprocessen. Med den höga uppfattning de har om sig själva är det icke lätt för dem.» Det har herr Gennrich alldeles rätt i. Men det har i regel ännu icke gått upp för den svenska allmänheten, att vi, för att citera Times den 2 december, sökt få den bästa av alla världar, och att vårt agerande i fråga om EEC riskerar att föra oss till en farlig isolering. Det innebär redan i och för sig en fara för att investeringar hellre göres ute än hemma. Det kan till och med bli tal om flyttning av hela industrier utomlands- med nedläggning som alternativ. Sverige har blivit ett problembarn. Den regel välvilligt inställda tyska veckotidningen »Stern» konstaterade nyligen betydelsen av att Sverige för några år sedan begravde Erlanders folkhemsidyll och proklamerade ett nytt aktionsprogram med tesen mer jämlikhet. Mera kritiska iakttagare som Die Welts korrespondent Axel Schiitzsack använder starkare ord och talar om förfalls- och degenerationssymptom hos socialdemokratin. Än mer betecknande är, att personer, som tidigare gärna dragit en lans för den svenska regeringen, tystnat. Man tänker till exempel på JeanJacques Servan-Schreiber. Det skall icke förstås så att de ändrat sina egna åsikter. Men den svenska regeringens allt tydligare inkompetens gör den icke längre ägnad att anföras som exempel. Även om Sveriges läge starkt försämrats, har vi ännu icke passerat the point of no return. En regimförändring kan ha en enorm psykologisk effekt. En annan förändring, som skulle betyda mycket, vore om den svenska regeringen kryper till korset, vandrar till Canossa, och söker fullt medlemskap i EEC. Det är icke så orimligt, som det kan synas i dag. Skulle så ske, kan regeringen Palme säkert påräkna energiska insatser från förbundskansler Brandt och SPD för att rädda de svenska kollegernas ansikte. Men sker icke detta mörknar horisonten med tanke på de psykologiska följderna av socialdemokratins ålderstigna ideologi, det påfallande starka ryska inflytandet i Stockholm, tendenserna att minska försvaret, jämlikhetsfanatismen, det ·stematiska återupptagandet av klassotmpstänkandet, kulten av »revolution», '!n statliga inflationspolitiken, ökningen 1 skattetrycket ad absurdum samt sist ten icke minst den försvagade rättssäker- ~ten och det tilltagande administrativa )dtycket. Sverige är inne i en nedgångseriod. I alla länder finns det skrupelfria ~kespolitiker, som söker få all makt åt falet, det vill säga åt sig själva. Men i regel r deras möjligheter att förverkliga maktrömmarna små. Gemene man finner sig .ke i att hålla stigbyglarna åt äregiriga potiker. Arbetarna granskar med misstänkimhet de akademiker, som så vältaligt . 31 uppträder i deras namn. Sverige börjar i allt flera utlänningars ögon framstå som ett undantag. Det är ingen komplimang. Det är illa nog att tvingas att driva in konfiskatoriska skatter, att varje år så att säga kräva ut en Älvsborgs lösen. Men att göra det utan nödtvång och till på köpet berömma sig av det som något socialt, progressivt, påminner slående om det beteende, som utmärkte befolkningen i den grekiska staden Abdera. Ett av de utmärkande dragen för denna stads befolkning var, att den inte själv insåg vad den gjorde, liksom icke heller, hur ofta den gjorde sig löjlig.