arbetsmiljön
Arbetsmiljön blir otvivelaktigt en av detta
decenniums viktigaste fackliga och politiska frågor. Men blir den också en stridsfråga?
Mycket talar idag för att den inte blir
det. Som moderatledaren Gösta Bohman
påpekade vid en av hans parti arrangerad
konferens i ämnet i augusti är en bättre
arbetsmiljö en avgörande investering för
fortsatt framåtskridande, ekonomisk tillväxt och sysselsättning. Därför löper arbetsgivarnas och arbetstagarnas intressen
samman, och frågan vinner inte på att
onödigtvis göras kontroversiell. En helt annan sak är att delade åsikter om metoderna att uppnå en i stort sett gemensam
målsättning kan uppstå och i så fall givetvis skall debatteras.
Det kan dock förefalla frestande för
socialdemokratin att av partitaktiska skäl
söka provocera en klasskampspräglad storstrid om arbetsmiljön. Men då bör regeringen, av självbevarelsedrift om inte annat, ha åtminstone någorlunda rent mjöl
i påsen ifråga om sin egen roll som arbetsgivare. Och det har den inte.
Ty hur är, för att nu ta ett exempel,
arbetsmiljön för alla dem som är verksamma inom det utbildningsväsende som
sammantaget utgör vår i särklass största
arbetsplats, där statens arbetsgivarroll är
total, sedan man nu gör rent hus med de
fåtaliga privatskolorna?
Därom kan man enkelt ge besked. För
närvarande går 950 000 elever i en grundskola som tvivelsutan misslyckats med att
göra eleverna kunniga och harmoniska.
En i våras av Sveriges Lärarförbund pubIicerad undersökning om hur lärarna ser
på sin arbetssituation ger ytterligare salt i
det svidande statliga arbetsgivarsåret.
Hälften av lärarna på låg- och mellanstadiet och tre fjärdedelar av dem på högstadiet anser att bristande möjligheter fö-
religger att främja elevernas sociala utveckling. På högstadiet finner över hälften av lärarna också möjligheterna till
kunskapsmeddelande och färdighetsträ-
ning bristfälliga. 65 procent av låg- och
mellanstadielärarna- 86 procent av dem
på högstadiet - menar att den påbjudna
individualiseringen av undervisningen inte
kan genomföras tillfredsställande. Vidare
är det brist på tid för lärarna att kunna
ägna sig åt elevvården, brist på stöd från
skolledningen i pedagogiska frågor, brist
på läromedel.
Brist, brist, brist ...
Det finns, kort sagt, oerhörda disciplinproblem i skolorna. Det är inte underligt
att nästan 50 procent av högstadielärarna
vill byta arbete, en fjärdedel t o m till priset av försämrade anställningsvillkor. Hur
många av de anställda, förlåt eleverna,
som önskar arbetsledarna, förlåt lärarna,
dit pepparn växer framgår inte av utredningen - de ansvariga skolpolitikerna
kan sålunda fortfarande ha en illusion
kvar.
359
Dock, skolöverstyrelsen tillhandahåller
tröst för tigerhjärtan! I sina senaste petita
säger man nämligen: »Vad som i dagens
läge ofta upplevs som disciplinlöshet är
i själva verket ofta en konsekvens av att
skolan medvetet närmats världen utanför
skolan. Samhällets värdesystem gör sig alltmera märkbart i skolan.»
Så förklarar alltså landets största arbetsgivare sin egen oerhörda inkompetens ifrå-
ga om att åstadkomma en· anständig arbetsmiljö för de anställda. Nu vet alltså
också Ni besked, Ni skiftesarbetare, Ni vid
de löpande banden, Ni djupt nere i gruvorna! Er arbetsmiljö är bara en konsekvens av att er arbetsplats medvetet närmats världen utanför.
Det är - om Ni inte visste det förut -
en värld som skapats av den socialdemokratiska regeringen under nästan 40 års
styre. Den präglas bl a av nedsmutsad luft,
fördärvade vattendrag, stress, jäkt, buller
och en våldsamt ökande brottslighet.
Det är inte underligt att arbetsmiljön
blir dålig om arbetsplatserna medvetet
närmas den världen. Det är inte underligt
att skolan blir som den blir. Låt oss fortfarande hålla oss till Lidner och Spastaras
död: »Det tröst? ... Min milde Gud! ...
det tröst i nöden ger?»
M atti H äggström