Namn att minnas Johannes Antonsson I den rapport från årets remissdebatt, som hr Jonas Kröken i Kröken (c) tillställt vår aktade kollega Grönköpings Veckoblad, kan man återfinna följande passus: »Om hr Johannes Arrtonsson sade jag ingenting, då han ju är en partivän.» Hr Krökens tystnad är talande. I själva verket innebär den en förkrossande dom, som förvisso inte fällts på måfå. Utgivaren av Grönköpings Veckoblad är nämligen inte bara i största allmänhet en förnämlig förvaltare av denna tidnings ärorika traditioner, han är också en gammal erfaren och välinformerad politisk journalist med ett sjätte sinne för stämningarna i Sveriges riksdag. Vad han genom sitt trogna språkrör Jonas Kröken konstaterar är att inte ens Johannes Arrtonssons egna partivänner längre vill ta honom i försvar utan föredrar att förbigå honom med bannhärtig tystnad. Så sent som 1968 utpekades Johannes Arrtonsson av Dagens Nyheter som tänkbar blivande ledare för ett sammanslaget mittenparti. Han hade i detta års valrörelse fått sitt publika genombrott när han förde centerpartiets talan i TV, där han väckte förtroende genom ett lugnt, tryggt, balanserat och järnfö- rebevis sakligt framträdande. Han ansågs stå hr Hedlund närmare än någon annan centerpolitiker och han ansågs - som den förste fö- respråkaren för mittensamarbetet - ha större good-will inom folkpartiet än någon annan centerpolitiker. Även sedan Thorbjörn Fälldin till mångas överraskning i juni 1969 valts till centerpartiets förste vice ordförande medan Johannes Antonsson fick nöja sig med att bli andre, har han betraktats som en för hr Fälldin farlig rival om partiledarskapet efter hr Hedlund. Allt detta är nu ett passerat stadium. Under loppet av ett halvår har hr Antonsson från att ha varit en allmänt aktad borgerlig politiker och en fullt plausibel partiledarkandidat såväl inom centern som inom den ev sammanslagna mitten förvandlats till vad som i mångas ögon ter sig som ett mellanting mellan en politisk pirat och en politisk pajas. Hur har denna häpnadsväckande förändring kommit till stånd? Svaret tycks vara att hr Hedlunds utspel inte lämnat hr Antonsson någon ro. Johannes Arrtonsson hade förbigåtts av Thorbjörn Fälldin. Det gällde nu för honom att visa att han i själva verket var den mer kvalificerade av de bägge kronprinsarna. Vad skulle han hitta på? Hr Hedlund är ju bekant för sina lika oväntade som framgångsrika politiska utspel. Hr Arrtonsson beslöt sig uppenbarligen för att övertyga all världen om att han därvidlag inte är sämre än sin lärofader. Så till vida lyckades han efterlikna hr Hedlund som att hans utspel var oväntat. Men ingen kan gärna säga att det varit framgångsrikt, om man inte som framgång vill räkna bifallet från svinet. Fru Lenngrens symboliska kreatur motsvaras i detta fall av kommunisterna och deras meningsfränder när det gäller EEC inom Aftonbladsfalangen och centerns resp folkpartiets ungdomsförbund. Hr Arrtonssons utspel bestod nämligen som bekant i att ha:n i ett tal förra sommaren sade nej till EEC. Detta var redan i så måtto anmärkningsvärt som hans partiledare uttryckligen förklarat att Sverige borde söka en så nä- ra anslutning till gemenskapen som vår neutralitetspolitik tillåter. Än mer anmärkningsvärt var kanske likväl att hr Antonsson för att kamouflera sin negativism föreslog att Sverige tillsammans med de övriga nordiska länderna skulle bilda ett frihandelsområde med EEC. Detta väckte berättigat uppseende framför allt i Danmark och Norge, där man redan ansökt om fullt medlemskap i EEC och på goda grunder inte kunde erinra sig att man givit hr Antonsson något mandat att för dansk och norsk räkning återta denna framställning och inkomma med en helt annan. Det är överhuvudtaget nästan ofattbart att en gammal beprövad politiker som Johannes. Antonsson alls kunnat framföra ett förslag. 164 som på en gång är så taktlöst och så orealistiskt, ja som saknar varje anknytning till den aktuella politiska verkligheten. Trots att detta gång på gång påtalats, bl a av de övriga borgerliga partiemas ledare, har hr Antonsson inte tvekat att vidmakthålla och vidareutveckla sin ståndpunkt, QCh saken har sannerligen inte blivit bättre av att han förvärrat sitt klavertramp genom att i sammanhanget åberopa Finlands politiska beroendeställning. Under remissdebatten gick det så långt att t o m statsministern fann sig föranlåten att på regeringens vägnar skarpt kritisera hr Antonssons politiska kannstöperier, som, enligt hr Palme, skulle fått gamle Holberg att vända sig i sin grav. Aftonbladet har visserligen fördömt »den motbjudande hetskampanjen mot Antonsson, som . . . tyvärr också socialdemokratiska politiker ägnar sig åt» och tröstat den förfördelade med att bl a Gunnar Lange står på hans sida: »Det väger upp alla lättviktares demagogi.» En mera allmän uppfattning torde dock vai'a ah Olof Palme - åtminstone denna gång - som demagogisk lättviktare vida överträffats av Johannes Antonsson. Att hr Arrtonssons desperata utspel i EECfrågan kan komma att lrosta honom hans politiska framtid är ställt utom varje tvivel. Han har satt allt på ett kort: att varken Danmark eller Norge, kanske inte heller England kommer med i EEC. I förhoppning härom har han friat till de förstockade EEC-motståndarna i vårt land, bland vilka isolationistiska sockenpolitiker samsas med den internationella kommunismens anhängare. Även om han mot förmodan skulle få rätt beträffande EEC-förhandlingamas utveckling, kommer den inrikespolitiskt - taktiska spekulation, som fört honom betydligt närmare hr Hermansson än mittenbrodem hr Helen, näppeligen att förgätas eller förlåtas av borgerlighetens mera sansade element. Hr Arrtonssons saga som partiledarkandidat i centern resp mitten lär därmed vara all. Det är i så fall en vacker politisk karriär som avbrutits. Ar 1946 blev Johannes Antonsson vid 24 års ålder Sveriges yngste landstingsman i sitt hemlän Halland. Han avancerade snabbt inom SLU där han år 1954 blev ordförande. Blott fyra år senare tog han plats på hallandsbänken i andra kammaren. Sedan dess har hans väg gått rakt mot toppen. Det lyckligaste som nu kunde hända honom vore att han finge den landshövdingepost, Qm vilken han - som han något snopet nödgats medge - förhört sig men om vilken han inte fått något erbjudande. Dock - vill verkligen Kungl Maj :t ha en befallningshavande och länsborna en chef som visat en så uppseendeväckande brist på omdöme som hr Arrtonsson gjort det senaste halvåret? Visserligen har han blivit kallad centerpartiets ende ideolog. Men att vara den ende ideologen i det enda parti, oom om man får tro Ernst Wigforss inte har någon ideologi, förefaller att vara en väl svag merit för att bli landshövding. GU