den akademiska
debatten
En av Aftonbladets chefredaktörer, Gunnar Fredriksson, har flera gånger beklagat
sig över hur instängd han fann atmosfären
vara i det akademiska Lund under 1950-
talet. De studerande levde i en tillvaro
fjärran från de stora samhällsproblemen
här och ute i världen. Diskussionerna kretsade istället mest kring Gud. Om han fanns
eller inte och vilka konsekvenser detta
medförde - därom dryftades det väldeliga.
Denna debatt hade dessutom den fördelen
att den kunde hållas vid liv i det oändliga,
eftersom ingen kunde lägga fram acceptabla bevis för sin uppfattning. De vänstersinnade var som regel icke troende. Sannolikt kunde en eller annan av dem känna
en viss bävan när han kom ihåg vad han
fått lära sig i skolans kristendomsundervisning. Det kunde någon gång synas kusligt
att genom alltför ivrigt gudsförnekande
äventyra karriären i en kommande värld.
Men måhända tröstade sig vederbörande
med att Gud, om han mot förmodan fanns,
antagligen skulle ge förnekaren syndernas
förlåtelse för att han trott fel.
Under 1960-talet har studenterna funderat över andra ting. Utrikespolitiska spörsmål har på ett helt annat sätt än tidigare
kommit på tapeten, inte bara bland de
vänstersinnade utan över hela det studentpolitiska fältet. Från vänsterhåll har man
visserligen haft svårt att logiskt förklara å
ena sidan sitt stora internationella engagemang visavi de fattiga länderna och å andra sidan sin nynationella storsvenskhet i
förhållande till våra grannar i Norden och
Västeuropa. Men även vänstern har debattmässigt kommit någorlunda ner på jorden. Detta är i och för sig utmärkt, och
har renderat den mycket beröm. Den är
med sin tid, den är samhällstillvänd som
det heter, den har släntrat ner från elfenbenstornet. Den står åter i begrepp att radikalt påverka samhällsutvecklingen!
Ändå förefaller det som om det fortfarande är en jättelik avgrund mellan det
som dagens studentvänster tänker på och
tror sig begripa och den krassa, kalla verkligheten.
Det märktes inte minst under den beryktade kårhusockupationen i Stockholm
häromåret. Revolutionärernas försök att
skaffa sig sympatier bland arbetarna för
sitt groteska spektakel misslyckades ömkligen. De skrattades offentligen ut. Det var
inte så man förbättrade det svenska samhället, framför allt inte arbetsmarknaden.
Vad vet vänsterstudenten om den arbetsmarknad som väntar honom? Vid en
sk kontaktkonferens i Örebro för något år
sedan med närvaro av studerande och företrädare för näringslivet gavs ett märkligt
svar. En student hade talat sig varm för
den revolution som skulle komma. En fö-
retagare frågade hur han skulle göra om
han efter avslutad examen anställdes hos
honom. Studenten svarade ungefär att han
då skulle tacka ja till jobbet för att kunna
65
få även den övriga personalen att börja
arbeta för den ofrånkomliga revolutionen.
Det är osäkert hur representativt detta svar
är för studentvänsterns uppfattning - det
föranledde i varje fall jubel och entusiasm
från många av mötesdeltagarna.
Den nyutexaminerade akademikern går
de närmaste åren mot en ytterst besvärlig
situation på arbetsmarknaden. Det blir
trängsel och konkurrens utan like om anställningarna, särskilt för dem som studerat
humanistiska och samhällsvetenskapliga
ämnen. Från fackligt håll har man varnat
för detta läge i flera år.
Har då de vänstersinnade och följaktligen samhällstillvända studenterna lystrat
till dessa varningar mer än andra? Har
de sett denna näraliggande verklighet klarare än de övriga studenterna?
Knappast! Många av dem har valt just
sådana studievägar som leder till de sämsta
möjligheterna på arbetsmarknaden, medan
de förberett socialismens införande här och
annorstädes.
Men innan detta skett lär de få svårt att
försörja sig. Det går ju inte ens att få jobb
på Tidssignal längre, eftersom denna tidning tyvärr gått i konkurs.
Matti Häggström