Klasskamp eller gemenskap
I mitten av 1950-talet syntes den socialdemokratiska regimens fall vara en tidsfråga. Det socialdemokratiska partiet hade
behållit sin prägel av klassparti med snäva
målsättningar. De sociala strukturförändringarna, främst den snabbt tillväxande
tjänstemannakategorin, minskade obönhörligt socialdemokraternas väljarunderlag. Ur detta mörknande läge lyckades regeringen bryta sig ut genom taktisk skicklighet i ATP-frågan - den borgerliga
splittringen underlättade operationen. När
krutröken skingrades efter ATP-kampanjen stod socialdemokratien som obestridd
segrare. Den hade vunnit ett insteg hos
tjänstemannaväljarna som blev avgörande. Man kan räkna med att ca 40 procent
av dessa röstat på regeringen även under
1960-talets val.
Vägen låg därmed öppen för partiet
att etablera sig som ett samlande löntagarparti med breddad förankring och måttfull reformpolitik. Av skäl som historikerna får utreda sade LO nej. skatteberedningens förslag med dess möjligheter till
en samlande lösning av skattefrågan på
längre sikt fick falla. I stället skärpte regeringen sin klasspolitiska attityd. Detta
skedde, märk väl, innan nymarxisternas
inträde på arenan gjort det nödvändigt
för det socialdemokratiska ledarskiktet att
leta fram Marx och hans efterföljare ur
vindskammaren för att åtminstone kunna
tala tidens språk. Under trycket av en delvis självförvållad vänsterglidning i opinionen har man sedan - med eller mot sin
vilja - tvingats in i en ekonomisk, social
och kulturell äventyrspolitik. Goda ekonamiska konjunkturer, en bottenskrapning
av partiets och fackföreningsimperiets politiska resurser samt sist men inte minst
den ryska invasionen i Tjeckoslovakien
gjorde att socialdemokraterna kom ur förtroendekrisen 1966-68 med blotta förskräckelsen.
Än en gång förelåg möjligheten att anknyta till läget 1960- 62, att samla i stället för att splittra, att medla i stället för
att befalla, att söka förtroende och gensvar hos de ca 50 procent av folket, som
socialdemokraterna också regerar över och
har ansvar för. Man föredrog klasskampen. I dess tecken har man drivit en jämlikhetsoffensiv, vars konsekvens på det ekonomiska området kan bli en förlamande
stagnation inom svenskt näringsliv och på
det kulturella området en katastrof för
vårt utbildningsväsen. Med detta bagage
vill man till på köpet söka en så nära anknytning till EEC som möjligt, d v s i
princip acceptera en integration i en av
sjudande dynamik präglad ekonomisk, social och kulturell utveckling inom ramen
för ett europeiskt enhetsverk. Att den ekvationen inte går ihop borde vara uppenbart för socialdemokraterna själva. Det
mest förvånande i hela spektaklet är att
LO inte fallit på den tanken, att när organisationen stöder vårt inträde i EEC
därför att detta är den bästa garantin för
en snabb välståndshöjning, borde man lika väl kunna satsa på det enskilda svenska näringslivets kapacitet. I stället försvå-
rar man på mångfaldiga sätt dess möjligheter till expansion och förnyelse. Tänk
om vi i dag genom tillräckliga investeringar under 1960-talet hade haft en marginal, som gjort det möjligt för exportindustrin att snabbt utnyttja de lysande konjunkturerna på våra klassiska exportprodukter, cellulosa och stål. Tänk om vi
därtill haft ett näringspolitiskt klimat
präglat av politisk trygghetskänsla och stimulans till initiativ. Då hade vi haft en
god kaka att dela i 1970- 71 års lönerörelse.
Politiken brukar betecknas som det möjligas konst. Regeringen handlar som om
den vore det omöjligas. En fortsatt utveckling efter de linjer, som präglat regimens politik efter 1968, skulle leda till det
orimliga resultatet att vårt land, så gynnat
av natur och historisk utveckling, blev en
sömnig och efterbliven provins i framtidens Europa. Om denna olycka skulle
drabba den nya generationen ligger ansvaret härför helt och fullt hos den socialdemokratiska regim, som i sin strävan att
till varje pris bevara regeringsmakten slö-
sat bort respekt och förtroende från andra än de pålitliga partibyråkraterna och
de av dem systematiskt vilseledda väljarna. Dessa hittills så lydiga väljare tror
man sig fortfarande kunna mobilisera genom klasskampssignaler och rop på jämlikhet från ett väletablerat och välförsett
socialistiskt härskarskikt med internationella överklassgestalter som Alva Myrdal
275
som ledande språkrör. Men om väljarna
genomskådar denna humbug?
Det finns dock det alternativ, som med
obestridlig framgång prövats i Norge och
Danmark och som de engelska väljarna
nyligen uttalat sig för. En politik, nämligen, som försöker stimulera till personliga
insatser, som försöker skapa både välfärd
och självständighet, lika startmöjligheter
genom kvalitet i utbildningen, och, framför allt, ett faktiskt och personligt medinflytande i en av medborgarna i samförstånd styrd demokrati. Mot bakgrund av
denna på gemensamma konservativa och
liberala ideal byggda humanistiska vision
framstår dagens socialistiska partienvälde
som reaktionärt. Det är lika otidsenligt
och lika inhumant som forna tiders kungliga envälde, och det kommer att sluta
i ett enväldes maktmissbruk och förtryck.
Kanske är det oroande förkänslor av
att väljarna också i Sverige kan börja söka
sig fram till denna humanistiska vision av
ett bättre samhälle, som gör att den socialistiska regimens talesmän blivit så arroganta i tonfallen. Något försök till sakligt meningsutbyte görs ju inte längre av
dessa gloriösa befallningsmän. Men det
kan inträffa, att majoriteten av besättningen tröttnar på skriken från kommandobryggan.