boxning 1 TV
Professionell boxning är fr o m sistlidna
årsskifte förbjuden i Sverige. Vid riksdagens höstsession lyckades förre justitieministern Herman Kling uppbåda en majoritet för förbudslinjen. Här skall inte vidare
diskuteras huruvida förbudet var klokt eller inte. Istället skall Sveriges Radios roll
i beslutsprocessen beröras.
Hr Kling yttrade i riksdagsdebatten att
vad som fått honom att lägga fram en proposition i ärendet var ett TV-program.
Den oinvigde inbillar sig kanske då att
TV, troget sitt ansvar som monopolmedium, verkligen belyst problematiken allsidigt och opartiskt under de år boxningsdebatten pågått.
Men så har inte varit fallet. Sveriges
Radios attityd till boxningen har utgjort
ett skolexempel på missbruk av en monopolställning. Man har utövat en företagsdiktatur av en art som privata och konkurrerande företag - särskilt tidningar -
aldrig skulle drömma om att göra gentemot sina kunder.
Några exempel ur högen skall ges. För
ganska lång tid sedan fattade Sveriges Radio ett »principbeslut» att inte sända boxning. Vid Ingemar Johanssons första VMmatch fick därför svenska folket lyssna på
en direktsändning från Radio Luxembourg, medan Sveriges Radios reporter endast tilläts ge sammanfattningar i rondpauserna. Året därefter gjorde monopolföretaget undantag - den konkurrens som
så oförmodat uppstått hade gjort verkan.
Självfallet saknade »principbeslutet»
stöd i folkopinionen. Man struntade alltså
i konsumenternas intressen. Man gjorde
 också ett principiellt lika uppseendeväckande eget ställningstagande mot boxning.
En debatt om denna sport pågick. Men
svenska folket skulle inte upplysas och informeras i frågan. Därigenom innebar fö-
retagets linje en privatpolitisk spekulation
i allmänhetens okunnighet.
Inte nog med det. Så småningom arrangerades debattprogram om boxning i
radio och TV. Bland boxningsmotståndarna mobiliserades sådana som familjerådgivaren Lis Asklund som aldrig någonsin
sett en match. Nivån på debatterna blev
därefter. Ett sådant program föregicks av
en inspelning från en boxningsrond som
utan tvivel gjorde ett frånstötande intryck.
Men vad tittarna hölls okunniga om var
att det inte var en autentisk match utan
en bit ur en amerikansk gangsterfilm som
vimlade av ljudeffekter och lingonblod.
Man gjorde sig alltså här skyldig till falsk
varubeteckning.
Dessa exempel må räcka. Tillbaka nu
till hr Kling. Vad var det han hade sagt?
Jo att hans slutliga ställningstagande mot
boxningen grundat sig på - ett TV-program! Därmed torde sakligheten och kunskaperna bakom hans överväganden vara
tillräckligt belysta.
Nu är proffsboxningsförbudet en liten
politisk fråga. Men det principiellt förkastliga i monopolföretagets agerande kvarstår. Nästa gång kan det röra sig om större
problem - och alltfort står konsumenterna
13
försvarslösa den dag Sveriges Radio åter
bestämmer sig för att driva privatpolitik!
Radio-TV-monopolet överensstämmer
helt med socialdemokraternas ideologiska
grundsyn. Detta företag har nu i vårt
land utvecklats till en maktapparat som
manipulerat så skickligt att den fått en
minister på kroken - visserligen en av de
minsta men i alla fall. Att denne minister
är fullkomligt omedveten om vad han utsatts för gör knappast saken bättre!
När hr Kling först offentliggjorde det
kommande proffsboxningsförbudet var det
vid Nordiska rådets möte. Han tillfogade
då att propositionen skulle läggas fram
oavsett vad de andra nordiska länderna
tänkte göra. Det är så hr Kling anser att
nordiskt samarbete skall bedrivas i praktiken.
Samme hr Kling är nu ambassadör i
Köpenhamn. Stora krav ställs sålunda på
danskarnas tolerans och fördragsamhet.
För honom själv kan dock hr Klings placering i den danska huvudstaden medföra
en god sak. Det är hög kvalitet på de talrika proffsboxningsgalorna där. Kanske
får en dansk boxare möta världsmästaren
i mellanvikt i en sommarmatch i Köpenhamn. Hr Kling har alltså - sent omsider
- fått den möjlighet att lära sig vad boxning verkligen är som hans regering via
ett monopolmedium förmenat så många
av hans landsmän.
Matti Häggström