Namn att minnas Gunnar Fredriksson Gunnar Fredriksson framstÃ¥r som ett intressant fall av politisk och professionell deformation, eller varför inte lika gärna kalla det miljöskada. När han för snart tio Ã¥r sedan som nybliven licentiat i filosofi kom frÃ¥n Lund till den stockholmska tidningsvärlden, närmare bestämt Aftonbladet, där han anställdes som politisk medarbetare, gjorde han intryck av att vara en person med vissa krav pÃ¥ intellektuell redlighet. Han utgav pÃ¥följande Ã¥r en bok om »Det politiska sprÃ¥ket», varav man tyckte sig kunna dra den slutsatsen att författaren själv var intresserad för en sanering av detta sprÃ¥k. Sedan han 1966 utsetts till chefredaktör för Aftonbladet, har emellertid denna publikation utvecklat sig till den mest ohöljt demagogiska av alla svenska dagstidningar. Fredrikssons insats förefaller framför allt bestÃ¥ i att den demagogi, som alltsedan hans tillträde varit sÃ¥ utmärkande för ledar- och kulturspalterna efterhand lämnats fritt spelrum även pÃ¥ nyhetsspalterna. Man kan ofta ur sÃ¥ att säga rent teknisk synpunkt uppskatta denna demagogi, särskilt sÃ¥dan som den av och till utformas i den s k Innerspalten. Men nog är det en tragikomisk ödets ironi att en det politiska sprÃ¥kets renhÃ¥llningsman gÃ¥tt i spetsen för den avsiktliga sammanblandning av news and views, av nyheter och Ã¥sikter, som är det kanske allra olustigaste förfallssymptomet i svensk press just nu. När Fredriksson kritiserats för detta har han svarat med en typisk undanflykt. Han har förklarat sig missförstÃ¥dd. Hans bok om det politiska sprÃ¥ket var avsedd som en objektiv analys inte som nÃ¥gon subjektiv programförklaring. Men ingen har heller pÃ¥stÃ¥tt nÃ¥gonting annat. Det enda som pÃ¥stÃ¥tts har, som framgÃ¥tt, varit att man av boken tyckte sig kunna dra den slutsatsen att författaren själv var intresserad av en sanering av detta sprÃ¥k. I den mÃ¥n Fredriksson vill förneka detta, motsäger han sig själv. Med verklig indignation, ja med tanke pÃ¥ stämmans darr skulle man nästan vara frestad att tala om moralische Entriistung, har han nämligen vänt sig mot det politiska sprÃ¥kets urartning. Det skedde i en intervju för Veckans Affärer, som gavs för ganska precis ett Ã¥r sedan. Där spelade Fredriksson nÃ¥got överraskande rollen av den förföljda oskulden. Han uttalade bl a att »borgerlig press ljuger rakt upp och ner om vÃ¥ra Ã¥sikter. Man förvandlar oss till kommunister och pÃ¥dyvlar oss vänsterextremister, som inte har nÃ¥gon täckning i tidningens innehÃ¥ll (sic!). Jag finner det bedrövligt att följa tidningsdebattens förslumning pÃ¥ senare Ã¥r. Man pratar förbi varandra, växlar invektiv . Ovig raljans och mögliga sarkasmer. Slappt käbbel i stället för hederlig argumentering och orädda resonemang.» SÃ¥ talar inte en person som är ointresserad av det politiska sprÃ¥kets sanering. Felet är bara det att indignationen verkar sÃ¥ oäkta, att den moraliska upprördhetens darrning pÃ¥ stämman skorrar sÃ¥ falskt. När man tar del av Fredrikssons ogenerade inlägg kan man inte undgÃ¥ att tänka pÃ¥ det gamla talesättet om att bita huvet av skam. Det kunde nästan förefalla som om Aftonbladets chefredaktör inte läste dess ledarsida, dess kulturartiklar, innerspalter, krönikor och porträtt. Icke blott i borgerlig press utan ocksÃ¥ i en rad socialdemokratiska tidningar har man vänt sig mot den kvasikommunistiska propaganda Aftonbladet bedriver - för vilken exempelvis Jan Myrdal, en av tidningens galjonsfigurer, är en sÃ¥ typisk företrädare - och beklagat den grovt demagogiska ton och uppläggning, som alltför ofta präglar tidningens innehÃ¥ll även pÃ¥ nyhetssidorna. Och sÃ¥ beskärmar sig Gunnar Fredriksson över journalistisk förslumning! Aftonbladets publicistiska synder är sÃ¥ mÃ¥nga och sÃ¥ notoriska att det kan förefalla överflödigt att ingÃ¥ pÃ¥ dem. TvÃ¥ exempel, 154 hämtade just frÃ¥n nyhetssidorna, mÃ¥ dock nämnas, därför att de är sÃ¥ typiska för tidningens metod att - under Fredrikssons egid - kombinera osakliga eller rättare osannfärdiga reportage med en omisskännlig politisk propagandatendens. Aftonbladet är som bekant inte bara i princip republikansk utan ocksÃ¥ i praktiken antimonarkistisk, men tidningen excellerar dessutom i den dubbelmoral som bestÃ¥r i att ha fler löpsedelsrubriker om kungligheter än t o m Expressen samtidigt som man bedriver formliga nÃ¥lstygnskampanjer mot kungahuset. PÃ¥ en dylik antimonarkistisk följetong, som publicerades förra Ã¥ret, skall följande smakprov lämnas. Det började med en rövarhistoria om kungens slott. Aftonbladet ondgjorde sig över att svenska folket skulle hÃ¥lla Bernadotterna med Ã¥tta dyrbara slott, över vilka den kunglige miljonären efter behag kunde förfoga. I själva verket är det förutom Stockholms slott summa summarum tvÃ¥ slott, som disponeras av monarken. När denna angreppspunkt visade sig förfelad, beskylldes monarken för att favorisera »gunstlingar» med gratisbostäder pÃ¥ det allmännas bekostnad. Som ett särskilt avskräckande exempel pÃ¥ dylika gunstlingar framdrogs professor Agne Beijer - Drottningholmsteaterns Ã¥t~rÂ- upptäckare och Ã¥teruppväckare - mot vilken Aftonbladet riktade en gemen attack. Det förhöll sig i själva verket precis tvärtemot vad tidningen sökte göra gällande och redaktionen fick ocksÃ¥ bekväma sig till att be Beijer om ursäkt. Chefredaktör Fredriksson borde kanske betänka vÃ¥dan av att kasta sten, när man sitter i glashus. Gunnar Fredriksson är född 1930 i Ystad. Hans far var sjökapten, hans mor smÃ¥skollärarinna. Varje sommar följde han med fadern till sjöss och seglade pÃ¥ bÃ¥de Östersjön, Nordsjön och Medelhavet. Kärleken till havet har han .i behÃ¥ll. Efter studentexamen började han läsa i Lund. Han hade estetiska intressen, började med litteraturhistoria och fortsatte smÃ¥ningom med filo· sofi. Han har i en dagbok i Vi talat om hur besvärligt det är »att släpa med sig en ständigt ökande brÃ¥te gamla löjliga dystra minnem>. Han förklarar detta med att han tyck- . te att han stannade för länge i Lund: hela Ã¥tta Ã¥r plus ett Ã¥r i Oxford. »Där var det ännu värre.» Han blev fil mag 1954 och fil lic 1961. Aren 1956- 57 var han redaktör för LundagÃ¥rd, skrev Q-verser och intresserade sig för karnevaler och idrott. 1958 var han ordförande i Lunds studentkÃ¥r och blev smÃ¥- ningom mer samhällstillvänd. Han knöts till Aftonbladet 1961, men övergick 1964 till Stockholms-Tidningen som ledarskribent. PÃ¥- följande Ã¥r utsÃ¥gs han till chefredaktör och politisk redaktör för Stockholms-Tidningen. lian hann inte mycket mer än träda till förrän tidningen nedlades. Det vore dock orättvist att där tala om orsak och verkan. Fredriksson kan lika litet lastas för att Stockholms-Tidningen gÃ¥tt under som för att Aftonbladet - där han efter att ha varit politisk chef snart blev chefredaktör - gÃ¥tt upp till över en halv miljon exemplar. Enligt uppgift är Gunnar Fredriksson en behärskad, blyg, klartänkt och objektiv person, sÃ¥ det är alldeles uppenbart att han i ingen mÃ¥n lyckats sätta sin prägel pÃ¥ sin tidning. Det pÃ¥stÃ¥s att han ingenting hellre vill än att i lantlig avskildhet vid den sydöstskÃ¥nska kusten, där han har sitt tusculum, fÃ¥ ägna sig Ã¥t att läsa och skriva böcker. Han kanske skulle kunna rädda sin själ - lÃ¥t vara att det är i sista stund - och Aftonbladet skulle knappast förlora nÃ¥gra läsare om han utan dröjsmÃ¥l fick tillfälle att förverkliga denna dröm. GU