Kommentar till en riksstämma
Det finns situationer i politiken - liksom
annorstädes - då en ände med förskräckelse är bättre än en förskräckelse utan
ände. Moderata samlingspartiet har under
åtminstone ett par år haft stora interna
svårigheter genom en motsättning inom
partipresidiet, vars verkningar spritt sig
till snart sagt alla skikt och grupperingar
inom partiet. I mitten av oktober stod det
klart att oron i hela partiet över valnederlaget var så stor att ett avgörande i
partiledarfrågan måste ske. Forsatt splittring framstod för båda sidor som ett värre ont än ett avgörande, som gick de egna bedömningarna emot.
Från den i partiets historia dess bättre
unika riksstämma, som avhölls den 14 november, finns några positiva drag att framhålla. De negativa torde göra sig påminda
utan kommentarer. För det första undveks
en debatt i personfrågorna, som kunnat
skapa djup och bestående bitterhet, och,
om det velat sig riktigt illa, utvecklats till
en politisk debatt, som skadat den allmänna uppslutningen kring det nya partiprogrammet. För det andra gav den nyvalde
partiordföranden, Gösta Bohman, klara uttryck för sin viija att återställa det goda
samarbetet inom partiet liksom att fortsätta sin företrädares politik för borgerlig
samverkan. Han har rätt att bli trodd på
sitt ord. Följer han denna politiska linje
finns det förvisso många goda krafter inom
partiet, som vill hjälpa honom. På den
punkten blir hans egna åtgärder och initiativ bestämmande.
För det tredje visade Yngve Holmberg
i sitt avskedstal, där han önskade partiet
och det nya presidiet lycka till i det kornroande svåra arbetet, av vad virke han är
gjord. Till och med hans bittraste politiska
motståndare, inom och utom partiet, medgav efteråt att han uppträtt som en god,
ja, ridderlig förlorare. Detta är något som
bör bidraga till att upprätta partiets numera tämligen skamfilade anseende. Traditionen av idealitet och pliktkänsla från
mer än ett halvt sekels arbete i vårt lands
politiska liv har, trots det senaste decen·
niets uppslitande inre strider först kring de
allmänna riktlinjerna för partiets politik
och sedan i olika personfrågor, dock inte
gått förlorad.
Det gäller för det nya partipresidiet att
taga fasta på dessa värden. En annan uppgift är den framtida bilden av partiet inför opinionen. Intet skulle vara mera
olyckligt för partiets möjligheter att komma tillbaka som en stark faktor i svensk
politik än ett intryck att riksstämmans resultat innebär en återgång till en mera
isolerad politik av 1950-talets märke. A
andra sidan har partiet i sitt program en
bred plattform för utvecklande av konstruktiva ideer om framtidens samhälle, en
plattform som kan och bör energiskt utnyttjas. Ett återfall i föråldrade politiskl
positioner skulle sannolikt skapa nya tendenser till splittring inom partiet och försvaga den demokratiska oppositionens nu
bildade enhetsfront. Dessbättre har den
nye partiledaren bestämt uttalat sig mot
en dylik politisk linje. Ett intensivt engagemang för att ytterligare bredda och fördjupa programmet samt bättre åskådliggöra det genom konkreta förslag är då av
högsta vikt. Särskilt är en mera begriplig
och i detalj klargörande bild av hur partiet vill förverkliga sitt krav på spridning
av äganderätten nödvändig. Sådana åtgärder skulle förvisso frigöra partiet till nytt
hopp och nya ansträngningar utåt såväl
som inåt.
Både hrr Bohman och Staffan Burenstam Linder är framstående experter inom
den ekonomiska politikens fält. De står nu
inför den tacksamma uppgiften att säga
sanningen till det svenska folket om hur
vårt land oavlåtligt försvagas ekonomiskt
genom en både feg och kortsynt socialdemokratisk politik och att anvisa de nödvändiga botemedlen. Dessa måste syfta till
att skapa ett bättre klimat för företagandet i allmänhet och därmed för exploatering i Sverige av de i strid flod kommande
tekniska innovationerna, så att vi inte förblöder genom att tekniskt och ekonomiskt
kunnande strömmar ur landet. Att dylika
botemedel måste konstrueras på ett sådant
sätt att de förstås och accepteras av de sto- 427
ra företagar-, tjänstemanna- och arbetargrupper, som nu trycks ner av huvudlöst
utformade marginalskatter, säger sig självt.
Det kommer inte att dröja länge innan förbittringen inom dessa grupper mot skatteutsugningen genom hr Strängs s k sociala
skattereform i kombination med inflationen blir allmän.
Att rätt forma partiets ekonomiska politik så att dess i grunden progressiva och
socialt välfärdsskapande karaktär blir
åskådliggjord, är därför en av de första
uppgifter, som den nya partiledningen har
att lösa. Kraftfulla insatser här, liksom på
andra därmed sammanhängande politiska
områden av central karaktär, t ex undervisningspolitiken, borde inom kort tid kunna förstärka den lojalitet, som man i varje
demokratiskt parti är skyldig de personer,
vilka i demokratisk ordning givits förtroendet att ytterst ansvara för partiarbetets
inriktning.