BIRGER HAGÅRD: Svensk konservatism i perspektiv Den svenska konservatismen tas förunderligt sällan upp till debatt, påpekar universitetslektor Birger Hagård, som i denna artikel granskar de resultat, som docent RolfTorstendahl kommit fram till i sin avhandling "Mellan nykonservatism och liberalism. Idebrytningar inom högern och bondeförbundet 1918-1934". En av Torstendahls viktigaste slutsatser berör den idemässiga orsaken till brytningen mellan Allmänna valmansförbundet och Sveriges Nationella Ungdomsförbund 1934. Man har länge trott, att AVF av något slags demokratiska renlighetskrav tvingades att göra sig kvitt ett alltmera nazistanstucket ungdomsförbund. Torstendahl visar emellertid övertygande, skriver Hagård, att tvistefrågan låg på ett annat plan och främst gällde statsmaktens omfång. AVF och Arvid Lindman vägrade att acceptera SNU:s planhushållningstankar, medan den yngre högergenerationen vägrade att acceptera AVF:s ekonomiska liberalism. Det har stundom påtalats vilken säregen historielöshet, som utmärker den svenska politiska debatten. Detta gäller - mirabile dictu - särskilt för de borgerliga partiernas vidkommande. Måhända förvånar det mindre, då det är fråga om folkpartiet och centerpartiet. För många liberaler är utan tvivel traditionslösheten en bärande princip, och för centerpartiet, som just i inbrytningen i städerna kan se nyckeln till sina framgångar på senare tid, ligger det självfallet inte särskilt nära till hands att erinra om bonderörelsens genombrottstid. Moderata samlingspartiet gör dock anspråk på att företräda en konservativ idthradition med en fast förankring i den historiska kontinuiteten. Mot den bakgrunden förvånar det, att partiets idedebatt i så liten utsträckning har anknytning till tankegångar, som utformats av tidigare ledande konservativa personligheter och debattörer. Det hör till undantagen att Lindman, Bagge, Domö eller för den delen Hjalmarson eller Heckscher åberopas eller citeras. Och dock är det ju inte så, att problematiken i dagens samhälle är så unik, att inte diskussionen i förgången tid i många hänseenden skulle kunna ge både inspiration och stundom vägledning. Självfallet finns det både en (handlings)programmatisk och en praktisk politisk kontinuitet i högerpartiet-moderata samlingspartiet. Men likafullt överraskar det, att man i den ideologiska diskussionen så sällan blickar tillbaka på den svenska konservativa idedebatten. 374 Möjligtvis kan någon gång Burke eller Disraeli omnämnas men aldrig Hjärne eller Kjellen. Varpå kan denna frånvaro av tillbakablick bero? Förhåller det sig så, att den svenska högern efter nära fyrtio år i praktiskt taget permanent opposition hemfallit åt att låta konjunkturbedömningarna och taktiken vara så avgörande för partiets ställningstagande, att bekännelsen till historisk kontinuitet endast blivit en tom fras? Anser man det helt enkelt inte finnas något värdefullt i en äldre tids konservativa åskådning (varigenom naturligtvis begreppet konservatism applicerat på dagens åskådning blir irrelevant)? Eller gör brytningen mellan högern och dess ungdomsrörelse 1934 det ideologiska bakåtperspektivet så känsligt, att man helst vill undvika problemkomplexet? Eller är det så, att kunskap helt simpelt saknas om den tidigare konservativa idedebatten? Ideutvecklingen Visserligen finns det inte några direkt populära och lättillgängliga översikter över konservatismens ideutveckling i Sverige, men vetenskapen har dock - låt vara i begränsad utsträckning - ägnat konservatismen någon uppmärksamhet. Gunnar Heckscher har i "Svensk konservatism före representationsreformen" gjort en analys av konservatismens utveckling under förra århundradets första hälft, den utveckling som kulminerade i motståndet mot representationsreformen och som bl a ledde till uppkomsten av vårt första riksdagsparti med en klart utformad konservativ idebakgrund under August von Hartmansdorffs ledning. Nils Elvander har i sin avhandling "Harald Hjärne och konservatismen" behandlat den efterföljande tidsperioden fram till 1922. Ä ven om hans framställning centrerats till Hjärne, omfattar den likväl också en analys av den konservativa idedebatten i stort under tidsperioden. Ett särskilt avsnitt ägnas åt Rudolf Kjellen, och även andra konservativa förgrundsgestalter som Hans Forssell, Oscar Noren, Oscar Alin och Adrian Molin passerar revy. En nyutkommen undersökning av docent Rolf Torstendahl, "Mellan nykonservatism och liberalism" (Studia Historica Upsaliensia, Svenska Bokförlaget), behandlar "idebrytningar inom högern och bondepartierna 1918-1934". Författarens grundläggande problemställning är ståndpunkterna till frihet och stat. Detta innebär, att han till stor del kommer att syssla med högerns och bondeförbundets anpassning till demokratien. skulle denna accepteras eller ej? Antisocialism står emot statssolidaritet och återspeglas i ställningstaganden till den ekonomiska och sociala politiken. Korporativa tankegångar bryts mot liberalt färgade demokratiska. Och gammalliberala ideer om individens maximala frihet erbjuder samtidigt en stark konkurrens. En väsentlig utgångspunkt för att rätt kunna förstå dessa idebrytningar är ideutvecklingen under 1800-talet och fram till första världskrigets slut. Konservatismens främsta motståndare under 1800-talet var liberalismen. I kritiken mot laissez-faire liberalismen kunde konservativa och förmarxistiska socialister förenas, låt vara från skilda utgångspunkter. Det är betecknande, att det många gånger är svårt att skilja de båda skolorna åt. Helhetens intresse ställs från konservativ sida mot liberalismens individualistiska. I England blir under Disraeli sociala reformer i syfte att överbrygga klyftan mellan "de två nationerna" - rika och fattiga - konservatismens svar på manchesterliberalismen. Mot slutet av 1800-talet förändras mönstret. Den marxistiskt inspirerade socialismen får vind i seglen, och konservatismen upptar mycket av den äldre liberalismens försvar för individens fri- och rättigheter som ett vapen mot socialismens ekonomiska jämlikhetssträvanden och krav på statsmaktens expansion. Gentemot denna omorientering inom högern reagerar den s k nykonservatismen, som i stället är beredd att med anknytning till en äldre idetradition om staten som en organism gå i bräschen för att staten tar sig an sina olika lemmar, dvs genomför en aktiv ekonomisk och social politik. Häri ligger nyckeln till förståelse av de skeenden, som bl a ledde fram till brytningen mellan Allmänna valmansförbundet (AVF) och Sveriges Nationella Ungdomsförbund (SNU). 375 "Extrem konservatism?" T Orstendahls framställning har många förtjänster. Den fyller ut ett tomrum i vår idehistoriska litteratur. En viss kritik kan dock redan inledningsvis riktas. På sakligheten finns intet att anmärka, när han redovisar sina resultat. Framför allt är han välgörande fri från "bias", när han analyserar de idemässiga orsakerna till brytningen mellan AVF och SNU. Så mycket mera förvånande är det, att han utan närmare begreppsdefinition använder uttrycket "extremkonservatism" som synonymt med begreppet nykonservatism. Han anger, att ett konservativt värdesystem i hans framställning "utgår från att det politiska förstarangsintresset bör vara att stärka och utvidga samhörigheten i staten och/eller andra organisatoriska enheter". På motsvarande sätt utgår det system, han benämner liberalt, "från att individuell frihet är primärt eftersträ- vansvärd". Men vad som skulle vara "extremt" definieras inte. Att nykonservatismen i den vetenskapliga litteraturen för Tysklands vidkommande under mellankrigstiden kommit att betecknas som extrem konservatism är självfallet inte någon tillräcklig motivering för att motsvarande applicering skall göras på svenska förhållanden. Inte heller går det utan vidare att "läsa sig till" vad T Orstendahl menar med termen "extrem". Möjligen menar han begrepp sådana som nationalism, nationalromantik, korporatism, bondeidealisering och rasism. Det är dock up- 376 penbart, att alla ideologiska begrepp måste ses i sina tidssammanhang. Och är de till stor del allmänt omfattade som de nämnda var alltifrån förra seklets slut fram till 1930-talet, blir epitetet extrem meningslöst. Det bör också påpekas, att Torstendahl baserar sin undersökning på material som säges ha att göra med "inre partiuppbyggelse och utåtriktad valpropaganda" från AVF, SNU, Bondeförbundet och Jordbrukarnas riksförbund. Tidskrifter, småskrifter och politiska broschyrer har genomgåtts systematiskt. Bl a utgör Svensk Tidskrift en viktig källa. Det är möjligt, att den bild, som Torstendahl ger, åtminstone delvis kan komma att förändras, då den kompletteras med riksdags- och tidningsdebatten, som endast undantagsvis har beaktats. Detta är dock luckor, som lätt kan täppas till. Bondeförbundets åsklidning Torstendahl visar hur bondeförbundet från början hade vad han kallar "en markerat extremkonservativ profil". I den åskådning, som dess företrädare gav uttryck för, fanns nationalismen som grund. Nationalromantiken, som alltsedan 1800-talet hade vunnit terräng, spelade en framträdande roll. Två andra typiska drag var antikapitalismen i betydelsen "det internationella storkapitalet" och antibyråkratismen, den senare givetvis underblåst av motsatsställningen mellan jordbrukare och myndigheter under första världskriget. Det intressanta är emellertid, att bakom såväl antikapitalismen som antibyråkratismen fanns en gemensam individualistisk och liberal frihetsuppfattning. I ett centraliserat och byråkratiskt system fanns inte något utrymme för den enskildes strä- vanden. Och bonden var nu en gång van vid att sköta sitt utan inblandning. Därmed kan antibyråkratismen också sammankopplas med allmogeidealiseringen. Odalmannen betraktades som något av ett ideal, men steget var inte långt till att vidga begreppet till att omfatta hela medelklassen som företrädare för de "rotfasta" i motsats till industriarbetarna. Den bästa och största delen av medelklassen utgjorde dock bönderna. Följaktligen blev böndernas intressen oskiljaktiga från rikets, helhetens, intressen. Bondeintressena blev riksintressen. Och lät man varje intresse få vad som tillkom det, uppnåddes en intresseharmoni. Detta innebar emellertid, att intressepolitiken försvarades på delvis andra grunder inom bonderörelsen än bland de nykonservativa. För de senare var organismteorien utgångspunkten och korporatismen blev ett sätt att legitimera intressepolitiken. Det borde ha legat nära till hands för bonderörelsen att acceptera ett korporativt samhällsskick. Detta skedde nu inte, vilket framhäves av TorstendahL Tankarna hade emellertid ett betydande gehör hos Jordbrukarnas riksförbund (som slogs samman med bondeförbundet 1921) under de diskusioner, som fördes 1917. Främst på tillskyndan av Nils Wohlin, som fram till sitt inträde i Tryggers ministär kan betecknas som bonderörelsens "chefsideolog", övergavs emellertid dessa ideer. Jordbrukarnas riksförbund och även bondeförbundet kom i huvudsak att acceptera Wohlins syn på författningsfrågan, vilket bl a innebar att man gav upp motståndet mot den lika kommunala rösträtten. Knda fram till början av 1930-talet fanns det dock en utbredd skepsis mot såväl demokratien som parlamentarismen. Kven om konservativa värderingar dominerade inom bondeförbundet, fanns det också inslag av en liberal åskådning, något som särskilt kom till uttryck i det ekonomiska programmet. I början av 1930-talet förändrades emellertid bilden. TOrstendahl skildrar hur man inom bondeförbundet successivt ger upp de liberala värderingarna beträffande politikens innehåll. Tanken på en allomfattande statsmakt med bl a en reglerad ekonomi accepteras, men samtidigt uppger man den konservativt färgade kritiken av politikens former och blir benä- gen att acceptera den demokratiska parlamentarismen. Därmed jämnas också den ideologiska vägen för en samverkan med socialdemokraterna. Högersynen Högern inrymde många ideologiska schatteringar. En gammalliberal laissezfaire politik hade många anhängare, men mot en sådan åsHdning stod både 377 de nykonservativa, vilka framhävde statsintressets betydelse, och de "moderata" konservativa med ambitionen att förena en individualistisk syn med statsintressets krav. Arvid Lindman, den moderna högerns grundare, hade som partiledare en svår uppgift då det gällde att hålla samman de stridande viljorna och ideerna. Alldeles klar var långtifrån heller hans ideologiska inställning. Det finns, menar Torstendahl helt riktigt, en dubbelbottnad värderingsgrund. Lindman sökte förena begreppen individualism och nationell statlig helhet. Han gick dock långt på den ekonomiska liberalismens väg, även om det fanns inskränkningar. Riksintresset betonades skarpt och särskilt gentemot klassintressena. Udden mot bondeförbundet var uppenbar, eftersom Lindman såg som en huvuduppgift att samla alla icke-socialister under en gemensam politik. Gentemot demokratien var han i början av 1920-talet starkt kritisk, för övrigt en allmän högeruppfattning vid denna tid. I början av 1930-talet bekände sig Lindman till "folkstyre" enligt konservativ tradition, men den demokratiska parlamentarismen behövde naturligtvis inte vara - och var det enligt Torstendahl icke - för Lindman den bästa formen. Helt i enlighet med flertalet högermän bekände han sig till kravet på en stark regeringsmakt. Särskilt intressant är Torstendahls genomgång av Svensk Tidskrifts ideologiska inställning under den angivna perioden, eftersom tidskriftens redaktör 378 under 1920-talet, Gösta Bagge, skulle bli Lindmans efterträdare som högerledare. Torstendahl jämför åskådningen i Svensk Tidskrift med den hos Arvid Lindman och finner klara åtskillnader. Vad gällde politikens innehåll var värderingsgrunden utpräglat liberal för Svensk Tidskrift, särskilt i ekonomiskt-politiskt hänseende. Bagge sekunderades av sin tidigare medredaktör Eli Heckscher. Mot en kollektivistisk solidaritet på konservativ grundval anfördes argument, som framhävde den individuella friheten. När det gällde politikens former tog Svensk Tidskrift däremot en klart konservativ ståndpunkt. Parlamentarismen underkändes och demokratien kritiserades. En stark statsoch regeringsmakt motiverades med utgångspunkt från tanken på den statliga helheten. Torstendahl uttrycker skillnaden mellan Lindman och Svensk Tidskrift på följande sätt: "Blandningen av konservativa och liberala värderingsgrunder fanns såväl i Svensk Tidskrift som hos Lindman. Däremot var det en klar skillnad i tillämpningen av de olika värderingsgrundvalarna. Medan Lindman lät det konservativa värderingsmönstret genombryta det liberala punktvis beträffande politikens innehåll och i synnerhet beträffande den ekonomiska politiken och sökte motivera hela sitt relativt moderata program på författningsområdet med konservativa argument, fanns det i Svensk Tidskrift en klar skillnad mellan politikens former och innehåll." Inom SNU fanns det redan i slutet av tiden kring första världskriget åtskilliga idegivare, som önskade bygga vidare på den nykonservativa linje, som haft Kjellen men delvis också Hjärne som inspiratörer. Till inspiratörernas krets skall också föras Adrian Molin, vilken liksom Nils Wohlin i propagandan mot emigrationen vid seklets början funnit en klart antiliberal utgångspunkt. Molins tidskrift "Det nya Sverige" var också en samlingspunkt, där såväl äldre som yngre "unghögermän" kom till tals. Liksom inom AVF ställde man sig inom SNU kritisk mot demokratien. Några utformade sina tankar närmare. Jarl Hjalmarson, Rutger Essen och Gustaf Olsson utgick från organismteorien och underkände demokratien som sågs som uttryck för en atomistisk och liberal individualism. Sture Bolin och Elmo Lindholm utformade mera djupgående teorier. Bolin inspirerades av de Maistre, en av den franska kontrarevolutionens teoretiker par excellence, och såg auktoriteten som en av konservatismens viktigaste grundvalar. Lindholm presenterade under inflytande av Charles Maurras ett nykonservativt program, där han särskilt betonade statsmaktens auktoritet med en personifiering i kungamakten. Men för en oinskränkt statsmakt hade han intet till övers. Tvärtom underströk han betydelsen av att statsmakten, även om den var stark, inskränktes - decentralisering och ökad kommunal självstyrelse sågs som något väsentligt. I enlighet med sin organismteoretiska utgångspunkt ställde sig Lindholm positiv till korporatismen. Erik Arrhen var kritisk mot demokratien och accepterade mycket av auktoritetstänkandet men försvarade individualismen. Gunnar Heckscher bekämpade kollektivismen och auktoritetstänkandet hos nykonservatismen och gjorde sig till talesman för liberala värderingar. Brytningen AVF-SNU Det fanns således många ideologiska synsätt inom såväl AVF som SNU. Detta betydde dock mindre för sammanhållningen både vad politikens form och innehåll beträffade så länge det inte berörde vissa för särskilt Lindman grundläggande principer på den ekonomiska politikens område. Inom SNU dominerade länge gammalliberala tankar den programmatiska utformningen av den ekonomiska politiken. Detta gällde de båda programmen 1919 och 1929, medan däremot arbetsprogrammet 1934 har ett utpräglat nykonservativt innehåll. Under åren 1929 -1934 genomgick SNU i ekonomisktpolitiskt hänseende en total omvandling. Liksom Bondeförbundet blev SNU statsbejakande och positivt till en planhushållningspolitik. Förändringen skedde delvis under inspiration av de nykonservativa ideernas frammarsch ute i Europa. Vissa av nazismens och fascismens ideer accepterades. Särskilt gällde detta statsmaktens förhållande till den ekonomiska och sociala politiken. Detta gjorde dock självfallet inte SNU nazis- 379 tiskt, lika litet som Bondeförbundet. Det blev främst SNU:s förbundsordfö- rande, som gick i bräschen för de nya ideerna om "nationell planhushållning". Samhällssolidariteten utgjorde ledstjärnan. Nazism och fascism ansågs ge ovidkommande associationer, medan Lindholm däremot uttryckligen pekade på Roosevelts New Deal och franska förebilder som inspirationskällor. Han knöt också direkt an till Kjellens "nationella socialism". Torstendahl klargör, att Lindmans kritik av SNU i hög grad gällde just den ekonomiska politiken. SNU:s angrepp på den ekonomiska liberalismen och dess krav, att det ekonomiska livet skulle underordnas statsmaktens auktoritet, kunde inte accepteras av Lindman under några omständigheter. Hans åskådning byggde ju till betydande del på föreställningen om en skarp gränslinje mellan socialism och borgerlighet i den ekonomiska politiken. Också kritiken av SNU:s författningspolitiska inställning med ett visst korporatistiskt inslag spelar en viss roll. Däremot betyder inställningen till demokratien ingenting i sammanhanget, och rasistiska föreställningar var överhuvudtaget av underordnad betydelse. Att sedan hela frågan om planhushållning både av Lindman och AVF i dess propaganda åren 1933-34 sammankopplades med nazismen, är en annan sak. Från SNU:s sida uppfattades inte frågan på det sättet. För de nykonservativa var det avgörande att få den svenska högern att överge den 380 ekonomiska liberalismen för att i stället slå in på de vägar, som de nya tidsströmningarna tycktes kräva. Bondeförbundet gjorde det men inte högern. Detta betydde, säger Torstendahl, att "en traditionellt liberal värdering hade segrat över en traditionellt konservativ". Röttema bak~t Torstendahls tidsmässiga begränsning av sin undersökning har övervägande fördelar. Men det bör påpekas, att den bristande kännedomen om tiden före 1918 också i vissa fall kan leda till skevheter i bedömningen. Icke onaturligt faller Torstendahl vad beträffar den konservativa ideutvecklingen före 1918 till stor del tillbaka på Elvanders framställning. Denna täcker dock inte den konservativa idedebatten under 1900-talets första decennier. Torstendahl påpekar helt riktigt, att varken Hjärne eller Kjellen var talesmän för de konservativa riksdagspartierna. Dessa var till stor del konturlösa. Men hur förhöll det sig med de många konservativa "hjälporganisationerna", sådana som Svenska folkförbundet, Sveriges Allmoge eller Sveriges Landtmannaförbund för att nämna några exempel? Det tog sin tid, innan AVF framstod som en i egentlig mening modern val- och partiorganisation. Desto väsentligare är det för framtiden att undersöka vilken roll som högerns många städorganisationer spelade. För många av dem torde det vara berättigat att anta, att de drevs av mera klart utformade ideologiska bevekelsegrunder än AVF. I varje fall torde detta gälla Svenska folkförbundet. Om debatten före 1918 klarlagts tillfyllest, borde det ha varit möjligt för Torstendahl att ännu tydligare än vad han gör betona nykonservatismens rötter bakåt i tiden. Den konservativa nationalismen i Sverige hade fått näring framför allt i tullfrågan på 1880-talet och därefter såväl i försvarsfrågan som unionsfrågan. Under årtiondet före första världskriget gav dessutom emigrationsfrågan en mäktig inspiration till det nationella lägret - såväl det konservativa som det liberala. I detta sammanhang uppträdde också jordfrågan som ett delproblem av stor betydelse. Gentemot ett liberalsocialistiskt krav på gynnande av småbrukarrörelsen och besittningsrätt framför äganderätt kom att stå, inspirerat främst av Nils Wohlin, ett högerkrav på att samhället skulle slå vakt om det bärkraftiga bondejordbruket, detta trots att småbrukarröretsen från början framför allt var socialkonservativt motiverad. Överhuvudtaget förefaller det som om Torstendahl alltför mycket begränsar bondeidealiseringens omfattning. Han anger, att den skulle ha fått sin programmatiska kodifiering i bondeförbundets grundprogram 1933. Mot detta kan ställas vad som sades i programmet för det s k Åsenpartiet, lantmannapartiet inom Älvsborgs läns mellersta valkrets, redan 1911, där det hette, att då jordbruket var modernäringen följde därmed också, att bönderna var rikets "märg och kärna". Detta ledde i sin tur automatiskt till att bondesamling var att uppfatta som en åtgärd för att tillgodose "fäderneslandets välfärd". Vad Torstendahl kallar bonderomantik var i själva verket i hög grad florerande ända från 1800-talet till fram på 1940-talet, då Nils Wohlin bejakade sin ungdoms åskådning, att storstäderna var att betrakta som "förbränningsugnar av folkmaterialet". Och parollen "tillbaka till jorden" kunde också ha en ekonomisk bakgrund, som t ex när Wohlin tillsammans med socialdemokraterna Fabian Månsson och Edvard Björnsson 1922 pläderade för kraftfulla åtgärder för att nybilda besuttna bondejordbruk, eftersom det kunde befaras att industrialiseringen fört in många europeiska samhällen i en ekonomisk "återvändsgränd". Viktig forskningsinsats Detta är emellertid endast randanmärkningar, som inte skall tillåtas fördunkla Torstendahls forskningsinsats. Denna är särskilt betydelsefull vad det gäller klargörandet av den idemässiga bakgrunden till brytningen mellan AVF och SNU. Länge har på många håll den uppfattningen gjort sig gällande, att AVF av något slags demokratiska renlighetskrav tvingades att göra sig kvitt ett nazistanstucket ungdomsförbund. Detta förhållande tycktes också till en del bestyrkas av Eric Wärenstam i hans avhandling "Sveriges Nationella Ungdomsför- 381 hund och högern 1928-1934". Wärenstams "konspirationsteori", dvs att den s k lundakonservatismens anhängare målmedvetet strävade efter att omvandla SNU i nazistisk riktning, avvisas emellertid övertygande av TorstendahL De idemässiga brytningarna låg på ett annat plan. Tvistefrågan var statsmaktens omfång. AVF:s ekonomiska liberalism kunde inte accepteras av en yngre högergeneration, och Lindman och AVF kunde inte aceptera tanken på planhushållning, vilken oavsett om den förekom i kommunistisk, nazistisk eller socialistisk tappning ansågs leda till diktatur. Brytningen mellan AVF och SNU fick konsekvenser, som ända in i våra dagar påverkat högerpartiet - moderata samlingspartiet. Partiet förlorade Sveriges största ungdomsorganisation. Högerns Ungdomsförbund har aldrig lyckats återvinna den position, som SNU innehade. En stor del av en generation gick förlorad för högerpartiet, och värre för partiet var, att många av dessa var aktiva, politiskt kunniga och erfarna krafter. Många av dem fick orättmätigt naziststämpeln på sig. Hö- gerpartiet förvandlades i sin tur i alltmera liberal riktning och blev under lång tid ett nejsägareparti. Gång efter annan har nya idebrytningar inträffat mellan konservativa och liberala värderingar, och ännu har sannolikt inte den sista striden utkämpats.