Dagens frÃ¥gor Det norska valet Valet i Norge kom frÃ¥n början till slut att präglas av stor dramatik. In i det sista var det ovisst, om det skulle bli regeringsväxling eller inte. Nu lyckades det ändÃ¥ för den borgerliga regeringen att med knappast möjliga majoritet, 76-74, tillförsäkra sig regeringsinnehavet för en ny fyraÃ¥rsperiod. Aven om dramatiken utÃ¥t sÃ¥ledes var stor, kan det emellertid sägas, att de norska stortingsvalen framför allt karakteriseras av en anmärkningsvärd stabilitet. Hur smÃ¥ de marginella förskjutningarna varit under de fyra senaste stortingsvalen framgÃ¥r av nedanstÃ¥ende tabell, varvid det bör observeras att siffrorna för Ã¥rets val är preliminära och att rösterna pÃ¥ de borgerliga samlingslistorna fördelats schablonmässigt pÃ¥ respektive partier. Procentuell röstfördelning Mandat 1957 1961 1965 1969 1957 1961 1965 1969 Borgerliga partier Hoyre 18,9 20,0 20,9 19,0 29 29 31 29 Senterpartiet 9,3 9,4 9,9 10,8 15 16 18 20 Venstre 9,7 8,9 10,4 9,4 15 14 18 13 Kristdig folkep. 10,2 9,6 7,9 9,4 12 15 13 14 Summa 48,1 47,9 49,1 48,6 71 74 80 76 Soc. partier Arbeiderpartiet 48,3 46,8 43,4 47,0 78 74 68 74 Sos. folkeparti 2,4 6,0 3,5 Kommunistene 3,4 2,9 1,5 1,0 2 2 o 1 o o o Skilln. mellan borgerliga part. och arbeiderp. frÃ¥n borg. synp. -0,2 +1,2 +5,7 +1,6 -7 ±O +12 +2 Av tabellen framgÃ¥r, att den borgerliga valmanskÃ¥ren varit i stort sett konstant under hela tolvÃ¥rsperioden. Blott 1,2 procent skiljer mellan det bästa valet (1965) och det sämsta (1961). För arbeiderpartiets vidkommande är skillnaden större, 4,9 procent, mellan det bästa (1957) och det sämsta (1965) valet. Arbeiderpartiets utdelning sÃ¥väl röst- som mandatmässigt har helt berott pÃ¥ i vilken utsträckning man lyckats neutralisera de extrema smÃ¥partierna pÃ¥ vänsterflygeln. Den alldeles överskuggande anledningen till framgÃ¥ngen för den norska socialdemokratin vid Ã¥rets stortingsvalligger uppenbarligen i att partiet lyckats dra till sig väljare frÃ¥n sosialistisk folkeparti och kommunisterna. Dessa bÃ¥da partier har förlorat över hälften av sin valmanskÃ¥r sedan 1965 och förlusten motsvarar i det närmaste arbeiderpartiets tillskott. Tydligen har dessa väljare övertygats av argumentet, att en regering med Trygve Bratteli i spetsen vore att föredra framför en fortsatt borgerlig. Den sovjetryska invasionen i Tjeckoslovakien torde även ha satt sina spÃ¥r. De borgerliga samarbetspartierna hade med litet tur kunnat fÃ¥ ytterligare ett eller ett par mandats övervikt gentemot arbeiderpartiet. Det var dock knappast väntat, att situationen frÃ¥n 1965 skulle upprepa sig, dÃ¥ de borgerliga partierna i mandathänseende fick en maximal utdelning. Den borgerliga taktikröstningen lyckades dÃ¥ fullständigt men mindre bra denna gÃ¥ng. Den halvprocentiga nedgÃ¥ngen i valmanskÃ¥ren är emellertid av sÃ¥ ringa betydelse, att regeringspartierna med fog kan tala om fortsatt stöd för sin politik. Förskjutningarna inom det borgerliga blocket har sedan 1957 varit betydligt större än mellan de borgerliga partierna och arbeiderpartiet. Helt klart är inte förhÃ¥llandet mellan regeringspartierna inbördes. Fördelningen av rösterna pÃ¥ de borgerliga samlingslistorna, som vid Ã¥rets val uppgick till 3,8 procent, sker schablonmässigt och pÃ¥verkar helt naturligt mest resultatet för de tre mindre partierna. Den största stabiliteten uppvisar h0yre med samma antal mandat vid tre av de fyra valen sedan 1957. Den alltsedan 1953 fortgÃ¥ende ökningen av partiets andel i valmanskÃ¥ren bröts vid Ã¥rets val, nÃ¥got som knappast var väntat. Som en tänkbar förklaring har angivits, att en del högerväljare föredragit att stanna hemma pÃ¥ valdagen för att demonstrera sitt missnöje med en alltför vänsterbetonad politik frÃ¥n samarbetsregeringens sida under de gÃ¥ngna fyra Ã¥ren. Att i en del högerkretsar rÃ¥tt missnöje har ganska tydligt kommit till uttryck i debatten. Valdeltagandet var ocksÃ¥ lägre denna gÃ¥ng - 80,4 procent mot 83,4 vid förra valet. Av de tre mindre partierna i regeringskoalitionen är det endast senterpartiet, som kan peka pÃ¥ oavbrutna framgÃ¥ngar alltsedan andra världskriget. Partiet har helt sä- kert gynnats av statsminister Bortens person. KristeEg folkeparti är det borgerliga parti, som uppvisar de största fluktuationerna vad gäller andelen av valmanskÃ¥ren. Mandatmässigt har det dock varit frÃ¥ga om 343 mindre svängningar. Vid Ã¥rets val erövrades ett nytt mandat. Därmed kompenserades en del av förlusterna 1965 och styrkeförhÃ¥llandet Ã¥terställdes till venstre, det parti ur vilket kristdig folkeparti 1933 bröt sig ur pÃ¥ grund av missnöje med venstres kulturpolitik. Venstre drabbades hÃ¥rdast av regeringspartierna med en förlust av fem mandat. Partiet var dock samtidigt det som hade de största framgÃ¥ngarna 1965, varför det kan hävdas att det blott var den tidigare ordningen som Ã¥terställdes. Orsaken till bakslaget anges till stor del bero pÃ¥ slitningar mellan partiets höger- och vänsterfraktioner. Särskilt dess ungdomsförbund ligger liksom sin FPU-motsvarighet i Sverige lÃ¥ngt ute pÃ¥ vänsterkanten. Den omständigheten, att det längst till vänster stÃ¥ende av samarbetspartierna drabbades av de största förlusterna, har tagits till intäkt för förväntningar pÃ¥ en mera utpräglat borgerlig politik under de kommande Ã¥ren. Det är inte omöjligt, att dessa kan komma att infrias. De gÃ¥ngna fyra regeringsÃ¥ren kännetecknades delvis av en viss vacklan, av en ovana att regera. Det har emellertid visat sig, att arbeiderpartiets domedagsprofetior lika litet som herr Erlanders beryktade uttalande hade nÃ¥got verklighetsunderlag. Norge har haft en regeringsperiod, som utmärks av uppsving pÃ¥ en rad omrÃ¥den. PÃ¥ utrikespolitikens omrÃ¥de kommer inga förändringar att ske. Uppslutningen kring NATO-politiken är nu faktiskt större än vid inträdet en gÃ¥ng i Atlantpakten. Därmed uppstÃ¥r ocksÃ¥ en frÃ¥n skandinavisk synpunkt hälsosam balansering av den svenska vridningen österut. I inrikespolitiskt hänseende kan ett fortsatt reformarbete väntas. För de borgerliga partierna i Sverige mÃ¥ste de lyckosamma resultaten i Norge hittills - inte minst skattefrÃ¥gans positiva lösning - verka inspirerande. Det norska exemplet manar till efterföljd. 344 Invandrarverket och verkligheten Det finns som bekant tvÃ¥ nationaliteter i Finland, finnar och svenskar, liksom det pÃ¥ finländsk botten finns bygder som är genuint svenska (i Nyland och Ã…bolands skärgÃ¥rd, i Österbotten och pÃ¥ Ã…land). sedan trettiotalets aggressiva finsknationella attacker efter krigsÃ¥ren ebbat ut, har förhÃ¥llandet mellan de bägge nationaliteterna stadigt förbättrats. För de yngsta generationerna förefaller bÃ¥de nationalitets- och sprÃ¥kfrÃ¥gan vara ett minne blott. Under sÃ¥- dana förhÃ¥llanden är väl allt gott och väl? Javisst - i Finland, men inte i Sverige! Normalt svenskt sprÃ¥kbruk känner en enkel och entydig terminologi för finländska förhÃ¥llanden: alla invÃ¥nare i Finland är finländare, och allt som hör Finland till är finländskt. Endast om man särskilt önskar betona nationaliteten/sprÃ¥ket, t ex i litterära sammanhang, talar man om finne/ finskt respektive (finlands)svensk!svenskt. Denna klara och sprÃ¥kligt logiska terminologi har emellertid ännu i dag inte trängt genom de murar, som skyddar vÃ¥ra myndigheter frÃ¥n den ack sÃ¥ svÃ¥rbegripliga verkligheten omkring dem. I folkbokfö- ringen skärs sÃ¥lunda finnar och finlandssvenskar resolut över en kam och betecknas icke som finländare utan som - finnar! Om man följde dessa byrÃ¥kraters tvetydiga terminologi, skulle man snabbt hamna i rena orimligheter: den svenska tidningen Hufvudstadsbladet (utgivningsort Helsingfors) skulle exempelvis kallas en "finsk" tidning, men hur skulle man dÃ¥ beteckna den de facto finska tidningen Helsingin Sanomat (utgivningsort Helsinki)? PÃ¥ sistone har den av svenska myndigheter tillämpade förÃ¥ldrade och verklighetsfrämmande terminologin emellertid lett till ännu mera barocka resultat än sÃ¥. I mitten och slutet av 1967 drev dÃ¥varande Arbetsgruppen för invandrarfrÃ¥gor sina första stort upplagda kampanjer för att till invandrarna här i landet sprida information om svenska förhÃ¥llanden. Med hjälp av folkbokföringens adressregister över utländska medborgare (uppgifter inmatade i en dator och grupperade efter medborgarskap) sändes informationsmaterial pÃ¥ olika sprÃ¥k till de här bosatta utlänningarna. Till alla finländska medborgare, som genom inrikesdepartementets försorg förvandlats till finnar, sände man ut detta officiella material (icke pÃ¥ svenska och finska sÃ¥ som hade varit rimligt och sÃ¥ som statliga myndigheter i Finland gör det utan) enbart pÃ¥ finska. Uppskattar man finländarna i Sverige till grovt räknat 100 000 personer och den finlandssvenska delen därav till 15-20 °/o, betyder det att inemot 20 000 finlandssvenskar här i riket (alltsÃ¥ personer av svensk nationalitet) fick motta personligt adresserad information endast pÃ¥ finska. I ännu grällare belysning framstÃ¥r resultatet av denna verksamhet i de mÃ¥nga fall dÃ¥ Invandrarverket gÃ¥ng pÃ¥ gÃ¥ng sänder sitt ensprÃ¥kigt finska material till finlandssvenskar, som är bosatta här i nket sedan tio-tjugo Ã¥r tillbaka. Protester mot denna nonchalans pÃ¥ svensk botten mot personer av svensk nationalitet, lÃ¥t vara att de av olika orsaker behÃ¥llit sitt finländska medborgarskap, har riktats inte bara till redaktionen för Invandrartidningen utan ocksÃ¥ till Invandrarverket, som under 1969 växt fram ur Arbetsgruppen för invandrarfrÃ¥gor, och till inrikesdepartementet. Dessa instanser har emellertid i byrÃ¥kratisk maktfullkomlighet visat sig oemottagliga för konstruktiv, saklig kritik. Ett enkelt sätt att lösa problemet vore annars att med hjälp av folkbokföringens adressregister över finländska medborgare här i riket tillställa samtliga adressater en förfrÃ¥gan om deras modersmÃ¥l är svenska eller finska och att med ledning av svaren fördela registret pÃ¥ en finsk och en svensk nationalitetsgrupp. En biprodukt av en s~dan ~tgärd skulle vara inte bara en vidare inblick i finländska förh~llanden hos berörda instanser utan ocks~ en säkrare kännedom om n~gra vanliga svenska ord. Förfaringssättet torde krä- va ett avsevärt mindre belopp av allmänna medel än vad som behövs för nuvarande verklighetsfrämmande system att i ~terÂ- kommande kampanjer sända ut personligt adresserat informationsmaterial p~ ett för mottagarna främmande spdk. Med detta är givetvis intet ont sagt om Invandrarverkets verksamhet i stort till invandrarnas fromma. Men d~ den bedrivs p~ ett uppenbart felaktigt sätt, borde verket självt vara den mest intresserade parten för att f~ till st~nd en effektiv ändring. I dagens läge tycks emellertid myndigheterna i finländska fr~gor handla enligt tron att om man tillräckligt länge blundar för verkligheten s~ upphör den att finnas till. En s~dan politik raderar emellertid inte ut grannlandet Finland lika litet som den kan trolla bort landets svenska och finska nationaliteter. Vi mottar alltjämt en mängd finländska invandrare, b~de finnar och svenskar. Orsaken till finlandssvenskarnas överflyttning kan vara sv~rigÂ- heten att H jord i svenskbygderna eller en önskan att verka i en rent svensk miljö. D~ de har att välja mellan att söka sitt uppehälle i de finska delarna av landet eller att emigrera till Sverige, väljer de ofta det senare alternativet för att inte riskera att förfinskas. Men d~ dessa svenskar i dag kommer till Skeppsbron, sdr där - bildligt talat - tjänstemän fr~n Invandrarverket, som hälsar dem välkomna p~ finska och ger dem statligt informationsmaterial p~ finska. Detta är allts~ rationell statlig invandrarinformation, bekostad med allmänna medel. Den är alldeles verklighetsfrämmande. 345 Religion och etik i skolan Nedskärningen av timantalet för religionskunskap i grundskola och gymnasium har för m~nga framst~tt som olycklig. I en tid d~ behovet av försdelse mellan olika folk och kulturer ökar, inte minst i samband med kravet p~ insatser för u-länderna, vore det snarare behövligt att f~ en utökad undervisning i främmande religioner. Man kan ocks~ peka p~ invandringen till v~rt land av människor med en annan trosbekännelse än v~r, där en lycklig integration i samhället förutsätter en först~else fr~n v~r sida. Det har slutligen visat sig, att kunskapen om de centrala kristna tankeg~ngÂ- arna och om bibelns värld kraftigt minskat, vilket medfört att mycket i g~ngna tiders och i dagens samhälle, i den västerländska kulturen över huvud taget, blir obegripligt för en yngre generation. Att skolan bör eftersträva en objektiv presentation av olika existerande religioner och livs~sk~dningar och deras historiska bakgrund är nu för de flesta självklart. Fr~gan är om den religionsundervisning som skolan i dag ger h~ller mhtet. Den för en tid sedan i pressen refererade undersökningen om Ton~ringen och livsfr~gorna, som skolöverstyrelsen l~tit utföra, tyder p~ att eleverna inte anser sig f~ svar p~ de fr~Â- gor om tros- och livs~sHdning de ivrigt ställer. I och med att religionsundervisningen i skolan övergick fr~n att vara en undervisning b~de om och i religion till att enbart bli en beskrivning av olika tros- och livsuppfattningar, gick ett element förlorat, som är väsentligt för först~elsen av religionens väsen, nämligen en insiktsfull inlevelse i tros~sHdning och andaktsliv. Utan en s~Â- dan har eleverna i själva verket inte den valfrihet man eftersträvar. Det kan självfallet diskuteras om detta är en uppgift för de olika trossamfunden eller ocks~ en skolans uppgift. Väsentligast är att alla unga 346 nÃ¥s av en sÃ¥dan information, sÃ¥ att de själva kan ta ställning. Man bör lägga märke till att den ökande sekulariseringen endast i ringa omfattning innebär ett ställningstagande; den är snarare frukten av bristande kontakt och kunskap. En komplettering av religionsundervisningen med t ex studiebesök hos olika trossamfund borde övervägas pÃ¥ högstadienivÃ¥ och i gymnasium. Den förändring av religionsundervisningens omfattning och utformning som skett har ocksÃ¥ försvagat den etiska fostran, som den refererade undersökningen klart visar behovet av. Alla ställda frÃ¥gor -om solidaritet, hjälp till nödlidande m m - tyder pÃ¥ att tonÃ¥ringen i gemen ivrigt söker en förankring i en etik. Detta, därtill i den förändrade familjesituationens och urbaniseringens tid, tyder pÃ¥ att det etiska elementet i skolan borde förstärkas. De etiska värderingarna är inte längre självklart de kristna och samhället - och därmed skolan - mÃ¥ste inse, att ett stort och allvarligt ansvar tillkommit. Om man inte tar konsekvenserna av detta, om man lämnar ungdomarna utan svar pÃ¥ deras frÃ¥gor, uppstÃ¥r en vilsenhet hos dem, en vilsenhet som redan föreligger och som fÃ¥r antas utgöra en del av bakgrunden till ökad kriminalitet, till sprit- och narkotikamissbruk. Det är inget lätt ansvar. Vi har fÃ¥tt en ungdom, som inte nöjer sig med auktoritativa besked utan som anser sig ha rätt att ställa frÃ¥gan "varför?". Det ställer stora krav pÃ¥ dem som ska meddela etisk fostran, att kunna besvara den frÃ¥gan. Registeräktenskap Hr Klings meritlista som jusuuemtmster är inte pÃ¥fallande solid. Det förefaller som om han pÃ¥ ändone av sin bana velat bättra minnet av sina insatser genom samma me- -------- tod, som en gÃ¥ng mycket riktigt gav en herre vid namn Herostratos bestÃ¥ende ryktbarhet. PÃ¥ annat sätt är det svÃ¥rt att tolka summan av de direktiv, som hr Kling riktat till den i mycken hast tillkomna utredningen om äktenskapets avskaffande som "privilegierad samlevnadsform". Ty som gammal jurist mÃ¥ste hr Kling inse följderna av direktiven: att vigseln skall ersättas av anteckning i folkbokföringen, familjearvsrätten beskäras, egendomsgemenskapen mellan makar upphöra eller drastiskt minskas, hemskillnadsÃ¥ret avskaffas, när makarna är ense o s v. Nämligen att äktenskapet som samhällsinstitution och därmed familjen som samhällets primära gemenskapsform pÃ¥ nÃ¥got längre sikt inte kommer att kunna fullgöra sina sociala funktioner, att skapa stabilitet och därmed trygghet vuxna människor emellan och att anpassa nya släktled till samhällsgemenskapens mönster. Konstruerar man i princip äktenskapet som ett mer eller mindre tillfälligt samlevnadskontrakt och utformar äktenskapsrätt och arvsrätt i enlighet härmed, sÃ¥ gÃ¥r man sannerligen till roten av samhällsinstitutionerna. DÃ¥ förändrar man förutsättningar och instrument för vad som är grunden för allt samhällsliv, nämligen människornas sociala anpassning. Man behöver inte gÃ¥ sÃ¥ lÃ¥ngt som de antropologer, som tror att människans medmänsklighet, själva hennes humanitära attityd, väsentligen är en projektion pÃ¥ omvärlden av barnets upplevelse av moderskärlek och familjegemenskap. Det räcker fullkomligt att se pÃ¥ brottsstatistikens vittnesbörd om de förödande följderna av ett dÃ¥ligt hem eller en splittrad familjemiljö. Att skilsmässobarn ofta tager skada är välbekant även utanför kriminologien. Men deras öde blir ju inte bättre av att dc blir flera - vilket rimligen mÃ¥ste bli resultatet om hr Klings direktiv fÃ¥r slÃ¥ igenom i lagstiftningen. Vilka motiv skulle kunna ~beropas för en s~ !1ngtg~ende rasering av en för hela v~rt samhälle s~ fundamental institution som äktenskapet? Att sexuell samlevnad före och vid sidan av äktenskapet blivit alldagliga företeelser, som bör accepteras av samhället? Att äktenskapets nuvarande juridiska utformning försv~rar kvinnornas frigörelse till en med mannen likvärdig ställning? Att en minoritet av oviss storlek ogillar varje form av symbolik, som p~ n~got sätt anknyter till kristen tradition? Att det är dags att samhället själv tager över mera av den sociala anpassningsuppgiften - till större jämlikhet i barnens uppfostran? När de sakkunniga arbetat sig in 1 sm uppgift kommer de förmodligen att finna att dylika argument, vare sig de tas var för sig eller tillsammans, inte kan utgöra tillräckliga skäl för s~ v~ldsamma experiment med samhällets fundamentala sociala struktur och funktioner, som ~tgärder i direktivens anda skulle innebära. M~hända kunde de anse sig f~ bättre vägledning hos en av v~r tids ledande kulturantropologer, Margaret Mead. När hon diskuterar äktenskapet och familjens framtid i v~r teknologiska civilisation gör hon det p~ ett l~ngt mer djupg~ende sätt än vad som sker i hr Klings direktiv. Hon diskuterar just fr~geställningar av den typ, som skisserats ovan, men drar helt andra slutsatser. Hon tror nämligen att det är nödvändigt att förstärka äktenskaps- och familjeinstitutionerna, om vi vill bevara en humanistisk kultur, som kan rädda oss 347 fr~n det slaveri under maskinerna, som i dag är största hotet mot mänskligheten. Hon rekommenderar därför tv~ typer av äktenskap - ett kontraktsäktenskap, som i princip är lätt att ing~ och lätt att upplösa. Makar i ett s~dant äktenskap m~ste emellertid förbinda sig att icke skaffa sig barn. Denna äktenskapsforms socialpsykologiska funktion skulle vara att sanktionera och stabilisera sexuella förbindelser. Den andra och fastare formen för äktenskap skulle först f~ ing~s efter viss tids kontraktsäktenskap och d~ under högtidligt förpliktande ceremonier. I ett s~dant äktenskap skulle det bli sv~rt att skiljas, därför att äktenskapets uppgift vore att skapa en stabil familjemiljö för barnen. Om makar i ett kontraktsäktenskap trots sina löften och v~r tids effektiva antikonceptionella metoder ändock finge barn skulle det automatiskt överg~ till ett äktenskap av den fastare typen. Det enda land, där principen bakom hr Klings direktiv prövats är som bekant Sovjetunionen, där man i den första revolutionsyran införde ett formlöst registeräktenskap. Experimentet tog en ända med förskräckelse och man gick direkt över till en äktenskapsform, som ganska mycket p~minner om Margaret Meads ide om det strikta och stabila äktenskapsinstitutet. Lh oss hoppas att familjerättskommitten tar sig en funderare över var den äkta radikalismen och framsyntheten är att finna, hos vetenskapligt utbildade forskare som Margaret Mead eller hos hr Kling. 348 'Den röda rose11...J