Dagens frÃ¥gor Harpsundsandan och EEC Det är ingen hemlighet, att hr Erlander med Ã¥ren blivit alltmera snarstucken. Efter den stora framgÃ¥ng, till vilken han ledde sitt parti vid de sista valen, har han, vilket kanske är naturligt, blivit mera irriterad av kritik än nÃ¥gonsin förr. Han reagerar olika, men alltid personligt. Antingen tar han fram de:1 djupa brösttonen - den moraliska reaktionen - eller ocksÃ¥ kommer en s k studentikos snärt - den satiri~ka reaktionen. När nÃ¥gon intervjuare i somras inför det socialdemokratiska, nÃ¥got rumphuggna mötet pÃ¥ Harpsund frÃ¥gade hr Erlander, i vad mÃ¥n Sveriges önskan att ingÃ¥ i EEC nu blivit kbrgjord i Bryssel, svarade han genast att Sveriges ställning alltid varit klar, utom för den svenska oppositionspressen. Slängen var alldeles onödig. För de initierade var den chockerande. De vet ju, liksom statsministern gör det, att i Bryssel är man lÃ¥ngt ifrÃ¥n säker pÃ¥ vad den svenska regeringen egentligen menat med sin s k öppna ansökan. Ty det stÃ¥r tyvärr klart, att hr Erlanders och hans regerings EEC-politik i sina stora drag hittills misslyckats. När regeringen först begärde association i stället för medkmskap, skedde detta under deklarationer om att Sverige i alliansfrihetens namn ej kunde acceptera Romfördraget. Detta är det politiska dokument, som med sin mÃ¥lsättning av europeiskt samarbete ligger till grund för EEC. SÃ¥ smÃ¥ningom inträffade vad regeringen borde ha väntat. Det ekonomiska samarbetet sköts i förgrunden medan det politiska, som ännu inte är moget för förverkligande, mer eller mindre gömdes undan. En starkt bidragande orsak härtill var general de Gaulles tolkning av Romfördraget, vilken tydligen kunde ha blivit ett stöd för den svenska regeringen. Men detta stöd utnyttjades aldrig. Regeringen har satsat pÃ¥ Nordek. Initiativet var lovvärt. Men det har ej kunnat genomföras sÃ¥ snabbt som man hoppades, och fortsättningen är minst sagt osäker. Tydligen byggde förslagen pÃ¥ erfarenheten av den gemensamma nordiska förhandlingsdelegation, som fungerat bra i Geneve. Nu är läget mera komplicerat. Framför allt har man i Sverige underskattat den misstro mot vÃ¥r socialdemokratiska regering, som inte utan skäl förefinns i Danmark och särskilt i Norge. Radikaliseringen av den svenska ekonomiska politiken, liksom den politiska radikalisering som man väntar av hr Erlanders efterträdare, bildar en dÃ¥lig bakgrund för allt nordiskt samarbete. Och man har noga registrerat den regeringens självrÃ¥dighet, som senast visade sig dÃ¥ den erkände Nordvietnam utan konsultationer med de nordiska regeringarna. Man är misstänksam mot fortsättningen. Men det för vilket hr Erlander själv mÃ¥ste taga ansvaret är att han i sin lojalitet socialdemokrater emellan sammankopplat frÃ¥gan om Sveriges inträde i EEC med Storbritanniens. De utbrott av förtjusning, som noterades i samband med general de Gaulles avgÃ¥ng, och de uttalanden som gjordes om att förhandlingsläget därmed skulle ha lättat, visar felbedömningens storlek. Ty visserligen kommer frÃ¥gan om förutsättningarna för Storbritanniens inträde att tagas upp, kanske inte pÃ¥ allvar redan nu, men i varje fall 1970. De preliminära undersökningarna kommer att ta tid. NÃ¥got avgörande före nästa höst är, som läget är i dag, inte att vänta. Orsaken är uppenbar. Regeringen Wilson kan ej gärna vara en tilldragande, kanske inte ens en acceptabel, fördragspartner för den franska regeringen. Därtill är tvivlet pÃ¥ hr Wilsons tillförlitlighet, och t o m pÃ¥ sina hÃ¥ll förbittringen mot honom personligen, pÃ¥ franskt hÃ¥ll alltför stor. Detta torde ha blivit uppenbarat pÃ¥ Harpsund. Vad som skulle ha blivit den stora avslutningen pÃ¥ hr Erlanders epok som socialdemokratisk ledare blev, vilket man för hans skull mÃ¥ste beklaga, ett misslyckande. TvÃ¥ av de inbjudna kom helt enkelt inte dit. Hr Wilson kom, men ovilligt och pÃ¥ dÃ¥ligt humör. Han ville inte ens ro i hr Erlanders eka! Sist kom hr Willy Brandt frÃ¥n Västtyskland, och därmed demonstrerades vem som egentligen var den mest betydande gästen. Han kom des~Â- utom frÃ¥n Paris, och han hade inga glada nyheter att berätta. Storbritannien kan ej vänta att dess EEC-ansökan skall behandlas pÃ¥ allvar, förrän hr Wilson besegrats i nästa val, troligen hösten 1970. Och sedan stÃ¥r Sverige helt isolerat. Remiss till allmänheten Folkpartiets samrÃ¥dsgrupper har i somras presenterat tvÃ¥ buketter radikala blomster - ett knippe ideer om Demokrati och medinflytande, ett annat om Konkurrens och balans. Synd bara att blomstren i sÃ¥ mÃ¥nga fall är - förlÃ¥t uttrycket - vissna, eller blott bestÃ¥r av stjälkarna. Bland de bedagade rosorna finner man med häpnad (och icke utan rörelse) ett förslag att de statliga utredningarnas material skall utställas pÃ¥ "remiss till allmänheten". En av upplysningsradikalernas skönaste tankar - prövad i vÃ¥rt land redan pÃ¥ 1740- talet liksom av kontinentens upplysta despoter, senare upptagen av de franska revolutionsmännen och 1809 Ã¥rs män i Sverige - har alltsÃ¥ tagits fram ur historiens museum över dödfödda hugskott. Preussens härskare resp Mirabeau och hans efterföljare hade visserligen högst olika motiv till iden att utställa lagförslag till remiss frÃ¥n upplysta medborgare. Men en erfarenhet fick despoter och revolutionä- rer gemensam. Det blev alltför fÃ¥ remissvar och sällan nÃ¥got av värde. Hade samrÃ¥dsgruppen tänkt sig för - och sett pÃ¥ för- 295. slaget litet mera - kunde man ha kommit underfund med det enkla förhÃ¥llandet, att lagförslag av nÃ¥gon större betydelse erbjuder sÃ¥ komplicerade problem att även den mest upplyste medborgare hesiterar att träda fram med konstruktiva detaljförslag. Det är ju det statsmakterna behöver - inte oartikulerade missnöjesskrin eller bifallsyttringar frÃ¥n professionella tyckare. Samma lättvindiga tillyxande av stÃ¥ndpunkter möter i en rad förslag pÃ¥ den ekonomiska politikens och skattepolitikens omrÃ¥den. SamrÃ¥dsgruppen föreslÃ¥r t ex att de allmännyttiga stiftelserna inte skall fÃ¥ utöva rösträtt för de aktier de äger. Syftet skulle vara att minska den makt, som kapitalägandet ger. Har samrÃ¥dsgruppen gjort klart för sig att den därmed trampat in i en problematik, som är ungefär lika central ur principiell synpunkt och lika svÃ¥rlöst ur praktisk som t ex frÃ¥gan om indragning av oförtjänt markvärdestegring. Det minsta som kunnat begäras av gruppen hade varit att den försökt Ã¥stadkomma en klar principiell motivering och att den pÃ¥visat Ã¥tminstone nÃ¥gra praktiska möjligheter at lösa de ytterst besvärliga juridiska problem, som förslaget aktualiserar. Om det nu är den s k storfinansens fjärrkontroll av företagen via stiftelser man vill komma Ã¥t, hur skall man t ex göra med det otal allmännyttiga stiftelser, vars aktieinnehav grundas enbart pÃ¥ placeringsbehov och där önskemÃ¥let att utöva rösträtt helt enkelt beror pÃ¥ det legitima kravet att bevaka placeringen? Har gruppen förresten undersökt, om Ã¥tgärden skulle medföra nämnvärda förändringar av de företagsstyrelser, som man siktar pÃ¥. Om icke, är den ett slag i luften - men likvisst ett slag i ansiktet pÃ¥ de familjer, som en gÃ¥ng skapade de välgörande eller vetenskapliga stiftelserna. Vad hindrar för den delen stiftelserna att övergÃ¥ till annan juridisk arbetsform? Eftersom vi inte har 296 nÃ¥gon generell och tvingande lagstiftning om stiftelser kan dessa konstitueras och omkonstrueras frÃ¥n en dag till en annan. Tänker sig samrÃ¥dsgruppen en retroaktiv lagstiftning riktad bara mot vissa bestämda stiftelser? De bÃ¥da samrÃ¥dsgruppernas promemorior visar Ã¥terigen hur splittringen inom oppositionen förlamar förmÃ¥gan till konstruktivt arbete. Här sitter i alla de tre smÃ¥partierna pÃ¥ borgerlig sida välmenande programgrupper av frivilligt arbetande krafter. De skall med hjälp av tillfälliga sekreterarkrafter lösa samhällsproblemen. Vad de riskerar att misslyckas med var för sig borde kunna göras bättre genom samarbete. DÃ¥ kunde vi ocksÃ¥ slippa en profilpolitik som är provokativ, därför att den är onyanserad eller sakligt innehÃ¥llslös. Hr Olhedes försvar Hr Olhede har lämnat försvarsdepartementet, vars politiska matnyttighet för en framÃ¥tsträvande medlem av det enda rätta partiet han nu ansett vara uttömd. I avvaktan pÃ¥ att han av sin vän hr Wickman skall befordras in i regeringskretsen har han satts att samordna de statliga föret::.- gen. Inom ledningarna för dessa är lyckokänslan begränsad. Men vem har sagt att lyckan skall vara fullständig i en ond värld, där det ännu finns kvar privata företagare, som fÃ¥r sina företag att gÃ¥ med vinst? Som en avslutning och redovisning för sitt fögderi har hr Olhede hÃ¥llit ett förcdrag i Oslo milita:re samfund, publicerat i dess tidskrift 1969/5. Det pÃ¥stÃ¥s handla om svensk försvarspolitik 1969-72. I själva verket handlar det om hur socialdemokraterna vill reducera försvaret under samma tid, om de fortfarande fÃ¥r rÃ¥da. Men inte ens de, inte ens hr Olhede med sina frÃ¥n sin företrädare ärvda säkerhetspolitiska s k tänkare, kan veta hur försvarspolitiken verkligen kommer att utveckla sig. Andra makter än vÃ¥r socialdemokra· tiska regering - och sÃ¥dana finns - pÃ¥- verkar skeendet i världen. Önsketänkande är en dÃ¥lig grund att bygga pÃ¥. Hr Olhede har rätt i en del av vad han sagt. Riskerna förefaller smÃ¥ för att Sverige, särskilt i inledningsskedet till ett krig, skulle anfallas med kärnvapen. De makter som innehar sÃ¥dana vapen har visat sig vara alltmera angelägna att inte begagna dem. Kärnvapnen fÃ¥r balansera varandra pÃ¥ bÃ¥da sidor. De konventionella vapnen utnyttjas, sÃ¥ som skett i Vietnam, trots att kärnvapnen kanske pÃ¥ ett tidigt stadium skulle ha kunnat avgöra kriget. Om de inte ens där satts in, är derl än mindre sannolikt att sÃ¥ frivilligt skulle ske i Europa. Men hr Olhede drar inte ut konsekvenserna av sitt resonemang. Om ett angrepp riktades mot Sverige t ex österifrÃ¥n i samband med krav pÃ¥ kontroll av Nordhlotten, och om därvid kärnvapen kom till användning, kunde vi omedelbart räkna med i varje fall indirekt hjälp västerifrÃ¥n. NATO skulle nämligen bli hotat. Om samma angrepp utförs med konventionella vapen, och kanske under betonande av att det endast blir ett lokalt och begränsat hot, dÃ¥ kan vi ej räkna med hjälp. Ty, för att fasthÃ¥lla vid samma exempel, under senare Ã¥r har regeringen och särskilt den tilltänkte regeringschefen demonstrativt avböjt allt samförstÃ¥nd västerut. Med i förväg avtalad hjälp kan och vill vi inte räkna. Vi . stÃ¥r alltsÃ¥ mera ensamma än nÃ¥gonsin. Kon- 1 sekvenserna av regeringens politik borde vara att vi skulle stärka vÃ¥rt försvar, inte försvaga det. Att en försvagning pÃ¥gÃ¥r kan ingen advokatyr dölja. Hr Olhede mÃ¥ste föreställa sig att hans norska Ã¥hörare saknar reflexionsförmÃ¥ga. Samtidigt som han vÃ¥- gar pÃ¥stÃ¥ att försvaret ej kommer att föt· svagas under den tid, försvarsbeslutet gäller, dvs fram till 1972, publicerar han siffrorna för varje budgetÃ¥r. Av dem framgÃ¥r bland annat, liksom av hr Olhedes egna ord, att utvecklingskostnader av samma storleksordning som hittills för nya vapen och vapensystem inte finns beräknade för perioden. Skulle inte redan detta vara en försvagning? Eller innebär inte nedläggandet av ett par flygflottiljer en försvagning? Eller försvagas inte försvaret dÃ¥ vi köper materiel som mÃ¥ste läggas i lager, därför att pengarna inte räcker för att använda den? Exemplen kan mÃ¥ngfaldigas. I utlandet vet man naturligtvis vad som med accelererad hastighet sker med svenskt 297 försvar, nämligen att vi i huvudsak sliter pÃ¥ vad vi redan har. Detta kan inte täckas med fraser, som används för att förvända blicken pÃ¥ folk här hemma. Regeringen skulle ha stÃ¥tt starkare även gentemot utlandet, om den öppet förklarat att den nu lÃ¥ter bÃ¥de försvarets kostnadsnivÃ¥ och effektivitet gÃ¥ ned, därför att den av nÃ¥got skäl finner detta vara politiskt lämpligt. Dimbildningen kring försvarskostnaderna hjälper oss inte. Lika litet hjälper det när hr Olhede inför en häpnande omvärld meddelar, att ett enda anslag i alla fall tillkommit i Ã¥r, inte mindre än 30 miljoner kronor - till inbrottsskydd. Reagerar Ni pÃ¥ venstervridningen? I Morgenbladet finner De saklig orientering om begivenhetene i Norden og Verden - fakta som ingen annen skandinavisk avis gir. Bli informert De ogsÃ¥! Skriv til Morgenbladet, som i Ã¥r feirer 150 Ã¥rs jubileum, og tegn et Ã¥rsabonnement, pris sv. kr. 215. VÃ¥r adresse er: Postboks 86, Sentrum, Oslo 1. MORGENBLADET- avisen med mening 298 Vänsterns Frihetsgudinna