sopor och avfall
Det är bara att konstatera att allmänhetens känsla för s k miljöproblem är mycket större nu än för bara ett par år sedan. Detta är glädjande. Många har tidigare gjort sig lustiga över att sopor
skulle kunna bli en stor politisk fråga.
Men likväl är det så. Antingen det nu
gäller att ta hand om dem eller att förhindra deras uppkomst.
Men som så ofta tycks det vara endast spetsen på ett isberg som blivit observerat. De förhållanden vilka definierats som föroreningsproblem eller miljöproblem är nämligen i grund och botten ett omfattande ekologiskt problem,
vars lösning kräver en hart när övermänsklig förmåga att förändra invanda
tänkesätt och handlingsmönster.
Till en början: Vad är föroreningar?
Jo egentligen är de vad vi gör dem till
- gifter och naturliga substanser på
fel ställe och/eller i kvantiteter som de
naturliga balanssystemen inte orkar med.
Dessa balanssystem är de som "naturen"
har skapat och sakta förändrat under
årmiljonernas gång. Genom att överbelasta dessa system sätter vi dessas självreningsförmåga ur spel och bryter sönder dem. Resultatet blir ovillkorligen
nya och för vår existens otjänliga betingelser.
Vi lever i en högst märklig och unik
period, en period kännetecknad av kunskapsexplosion och accelererad omsätt- ·'l
ning av denna kunskap i form av teknologi. Med hjälp av denna teknologi har
fantastiska mängder av olika naturtillgångar utvunnits. Redan 1880 förbrukades 50 ton olika råmaterial per person
och år. Den siffran har nu ökats till 300
ton. Av allt kol som utvunnits fram till
1960 har 80 procent utvunnits och förbrukats sedan sekelskiftet. Med teknologins hjälp har råmaterial omsatts i
produkter. Dessa har distribuerats till
ett större antal människor, koncentrerade i ett större antal växande tätorter.
Där har produkterna förvandlats till
större mängder avfall och föroreningar,
dvs egentligen brukade och ibland omvandlade - men knappast förintade -
råmaterial i allt för stora mängder på
fel ställe.
Det som nu beskrivs som miljöproblem är ett ofullständigt - för att inte
säga aningslöst - uttryck för att vi har
kommit till en korsväg i vår civilisation.
Vår uppgift blir nämligen att ställa om
en "slöseriekonomi" till en cyklisk ekonomi!
Det är likgiltigt om vi skiljer på kommunistiska eller statskapitalistiska, privatkapitalistiska eller blandekonomiska
system. De har alla det gemensamt att de
uttrycker sin effektivitet genom att mäta
strömmen från slumrande råvara till färdig produkt hos konsumenten. De utgör
alla en slöseriekonomi som förutsätter
outtömliga tillgångar samt obegränsade
utrymmen och recipienter för avfall av
alla kategorier. De förutsätter maximal
exploatering av tillgångar och högsta
möjliga konsumtion.
Nu gäller det att bygga upp en spegelbild till denna produktions- och konsumtionsekonomi. Det krävs ett återvinningssystem som samlar ihop det vi
kallar avfall - var det än uppstår, i
produktionsprocessen eller senare. Detta
skall sedan föras in i kretsgången igen
som nya råmaterial. I en cyklisk ekonomi är inte strömmen från råvara till
avfall ett speciellt bra mått på effektivitet. I stället är det återföringen av de
använda materialen, ämnena och substanserna från det vi i vår aningslöshet
kallar avfall till ny produktion som blir
effektivitetsmåttet.
Därmed är också sagt att slöseriekonomin har varit framgångsrik. Den var en
gång oumbärlig för att avvärja hotet om
svältdöd i ett utpräglat knapphetssamhälle. Den har varit så framgångsrik att
den radikalt förändrat förutsättningarna för sin egen funktion. En ny situation
har skapats där det- med en måhända
otillåten förenkling - är snuskdöden
som hotar. I den situationen är en cyklisk ekonomi ett villkor för överlevande.
Man frågar sig bara: Kr människor,
institutioner och samhällen kapabla att
företaga den nödvändiga omställningen
tillräckligt snabbt? Kr inte förhäxningen inför slöseriekonomins frukter så
stark att vi riskerar att kvävas i soporna innan vi inser vad som är å färde?
Gustaf Dehlin