Litteratur
GUNNAR BARKE:
Danmark och USA under kriget
Det unga universitetet i Odense upplevde i
slutet av januari sin första doktorsdisputation, då historikern Finn L0kkegaard försvarade sin avhandling om Danmark och
USA under andra världskriget: "Det danske
Gesandtskab i Washington 1940-1942.
Henrik Kauffmann som uafhengig dansk
gesandt i USA 1940-1942 och hans politik
vedmrende Gmnland og de oplagte skibe
i Amerika".
Vid budskapet om den tyska ockupationen av Danmark reagerade Henrik Kauff- ~ann lika snabbt som negativt. De journalister, som den 9 april i det närmaste belägrade den danska beskickningen i Washington för att få några uttalanden om ministerns syn på den nya situationen, fick höra
att Kauffmann förvisso inte tänkte lyda en
dansk regering, som uppenbarligen tog order
av tyskarna. Hans avsikt var i stället att
arbeta för de sanna danska intressena· han
ville stå fri gentemot regeringen och ikläda
sig rollen som negotiorum gestor (= en som
uträttar angelägenheter åt annan, utan anmodan, i hans frånvaro eller vid hinder för
denne). Det är en handelsterm, som L0kkegaard på eget bevåg och utan att klargöra
dess räckvidd överför till folkrättens område. Kauffmann blev den första danska
ambassadör som förklarade sig "fristillet",
men han sade det inte så högt, att det hördes fullt tydligt till Köpenhamn. Han var
tvungen att ta hänsyn till att USA och
Tyskland fortfarande upprätthöll diplomatiska förbindelser. Han spelade ett dubbelspel, och inför amerikaner och engelsmän
uppträdde han som "fri gesandt". Han
gjorde det för att i någon mån reparera
Danmarks skamfilade good-will. Danmark
hade inte som Norge försvarat sig utan till
synes snabbt funnit sig i den nya situationen, låt vara under protest. Kauffmann
hade klart för sig vilket dåligt intryck detta
hade gjort, och det fick stor betydelse för
den danska handelsflottan.
De danska fartygen
Ungefär två tredjedelar av det danska
handelstonnaget befann sig den 9 april utanför tysk maktsfär. Engelsmännen lade
snabbt beslag på alla fartyg i allierad hamn,
Dannebrogen halades och de danska kapte·
nerna seglade för resten av kriget under
engelsk flagg. Protester från Köpenhamn
gagnade föga, ty England godtog inte för·
klaringar att den danska regeringen var suverän.
I amerikanska hamnar låg ca 40 danska
fartyg. Representanter för de tre stora danska rederierna bildade strax efter den 9 april
e~ kommitte, The Danish Shipping Commlttee, som engelsmännen erkände som förhandlingspartner. "Dancommittee" var från
början inställd på att ge de allierade viss
hjälp, men på danska villkor. De danska
kaptenerna stegrade sig vid tanken på att
segla under engelsk flagg, dvs acceptera
engelsk kontroll. Engelsmännen kunde inte
förstå den danska attityden: England var
ju berett att med tiden befria Danmark, och
då var det väl litet begärt att de danska
rederierna i alla fall avstod från goda förtjänster på neutrala och ofarliga rutter och
oförbehållsamt ställde sig på Englands sida.
Kauffmann började vid denna tid bygga
upp sin good-willpolitik och försökte förmå
Dancommittee att ge efter, ty annars kunde
världsopinionen få ett än starkare intryck
av att danskarna trivdes gott i sitt ockuperade land. I maj försökte State Department
lösa knuten - amerikanarna behövde tonnage likaväl som engelsmännen - men
flaggfrågan var besvärlig. Det längsta engelsmännen kunde sträcka sig till var att tilllåta Dannebrogen som ett slags firmavimpel, men på nationalflaggans plats skulle
engelsk eller fransk flagg hissas. Förhandlingarna bröt samman. De danska fartygen
blev liggande i hamn.
En orsak till den danska envisheten var att
man räknade med ett kort krig, och då skul- 160
le förlusten inte bli så stor. Om kriget å
andra sidan drog ut på tiden, skulle England få så stort behov av tonnage, att man
kunde tvinga fram engelska eftergifter. Ett
år senare, i april 1941, blev de danska fartygen helt enkelt rekvirerade av USA och
sattes i fraktfart under amerikansk flgg.
Det var resultatet av förhandlingar mellan
Kauffmann och State Department.
Grönland
Den andra stora frågan som Kauffmann
ställdes inför var den om Grönland. England, Kanada och USA var intresserade av
Grönland ur både strategisk och försörjningsmässig synvinkel. Där producerades
den värdefulla kryoliten, som efter diverse
förädlingsprocesser användes i flygplanstillverkningen, och man var på allierat håll
mån om att få upprätta baser där, som
skulle tjäna som mellanlandningsstationer
mellan Europa och USA. Den amerikanska
regeringen förde från början ett slags handsoffpolitik vis avis Grönland. Man ville inte
riskera att kriget via Grönland spred sig
västerut. Faran för detta syntes öka, sedan
Frankrike hade kapitulerat på försommaren
1940. Det som fick USA att lägga om sin
politik var, att tyskarna sommaren 1940
gjorde några försök att anlägga "meteorologiska" stationer på Grönlands östkust.
Engelsmännen skickade trupper, och mellan
Kauffmann och State Department togs förhandlingar upp. I början av april 1941 var
man överens, och Grönlandstraktaten gav
USA rätt att anlägga baser på Grönland.
Samma dag kom meddelandet att de danska
fartygen i amerikansk hamn med Kauffmanns goda minne hade rekvirerats av
USA. Det blev för mycket för den danska
regeringen. Kauffmann avskedades, men
bara ett halvår senare fick han även formellt amerikanskt erkännande som negotiorum gestor. Därmed hade den danska beskickningen i USA fått en ställning, som var
helt enastående jämfört med andra av Tyskland ockuperade länders.
Finn Lokkegaard har själv karakteriserat
sin avhandling som "en lidt forvokset torso
i et temmeligt ode landskab": han har inte
beskrivit Kauffmanns verksamhet under
hela kriget, eftersom mängden av källmaterial tvingade honom att sätta punkt vid
1942. Han har dragit fram ett nytt och omfångsrikt material, och man frestas att säga
att han stundom dignar under bördan. Hans
bok är mycket tjock. Med text och noter
blir det drygt 600 sidor. Man saknar där
den sammanfattande analysen, och man
skulle gärna vilja att författaren då och då
trädde fram och spred ett förklaringens
ljus över det komplicerade händelseförloppet. Metoden att på detta sätt bara ordna
källorna i vissa grupper och i en viss kronologi och sedan skriva av dem kan för all del
försvaras, när det gäller modern historia.
Det rör sig om ett helt nytt område, och
det kan sägas vara rent spel mot läsaren
att låta honom se så mycket som är rimligt
av källmaterialet. Dessutom kommer man
de agerande personerna nära, och det ger
en god tidsfärg åt framställningen. Men
även däri lutar en fara: bilden av t ex
Kauffmann är inte så mycket Lokkegaards
som Kauffmanns egen.