Desertörerna och verkligheten
En av de amerikanska desertörer, som
tillbringat en tid i Sverige och som vantrivts här, var ärlig nog att återvända
till USA och taga sitt straff. Det h!ev
hårt, fyra år. Eftersom domen med sä-
kerhet kommer att överklagas och eftersom det lär föreligga sannolikhet för att
den då kommer att mildras, skall den ej
ytterligare kommenteras här. Att deP
nämns beror på det sätt, på vilket den
blev utnyttjad i Sveriges Radio. DeP
slogs upp som en sak av största betydelse. I den ena nyhetsutsändningen eft,~r
den andra meddelades vad som hänt, till
varning för varje annan desertör som
skulle vilja återvända hem. Givetvis
lämnades ingen antydan om att det
ännu ej rörde sig om en lagakraftvunnen
dom eller om att den i varje fall ej berör det stora flertalet av s k desertörer
i Sverige.
Detta är ett exempel så gott som nigot på hur vissa amerikanska ungdomar
utnyttjas av svenska vänsterkretsar i
dessas systematiska propaganda mot
USA. Vi har i landet för närvarande nå-
got emellan 130 och 150 sådana ung:a
amerikaner, som på olika sätt undandragit sig militärtjänst. De tas emot av en
för ändamålet bildad vänsterorganisation, som har tillräckliga ekonomiska
resurser för att skicka ut "talangscouter" i Europa för att locka desertörer
hit. Dessa behandlas som om de flytt för
sitt liv eller i varje fall vid risk av upp
till tio års fängelse. Deras samveten och
höga moral har tvingat dem att vägra
att deltaga i det smutsiga kriget i Vietnam. I Sverige har oförstående myndigheter, särskilt den förstockade utlänningskommissionen, inte velat erkänna
deras rena motiv och har ej accepterat
dem som politiska flyktingar. Endast
hos vänsterradikalerna har de fått stöd
och skydd. Och sÃ¥ givetvis hos r~geÂ-
rmgen.
Det sista är sant. I övrigt är sanningen och den politiska mytbildningen
vitt skilda saker.
Bland dem som kommit hit har funnits några "äkta" desertörer. De ha varit äkta så till vida som de varit i Vietnam och olagligt flytt från sina förband. Vad de ha haft för motiv för sitt
handlande är naturligtvis omöjligt att
veta. I de fall då de fått hjälp av en
kommunistisk organisation i Japan och
skickats hit över Sovjetunionen, där de
utrustats och omhändertagits, kan ju
motiven tänkas ha varit av flera slag.
Om de letts av höga ideal eller gett sig
ut på äventyr i ungdomligt oförstånd
kan för övrigt vara likgiltigt. I denna
tidskrift har framhållits, att vi i vilket
fall som helst har råd att behålla dem,
ej som politiska flyktingar vilket de ej
är, utan med hänsyn till deras ungdom
av humanitära skäl tills de fått sina förhållanden ordnade. Så har också skett.
Andra har inte alls kommit så dramatiskt. En del har visserligen rest hit med
falska papper. De flesta har kommit legalt, från Danmark eller Västtyskland,
med vanliga resehandlingar. När deras
pengar tagit slut har de också upphört
att turista och har sökt uppehålls- och
 118
arbetstillstånd. De har fått stanna på
samma villkor som andra i liknande situationer. Att de skulle kunna åberopa
politiskt flyktingskap är givetvis omöjligt. De har så mycket mindre kunnat
göra detta som de aldrig deserterat från
den amerikanska armen. MÃ¥nga av dem
har nämligen inte gjort ens en enda dags
militärtjänst.
Vad som hänt dem är vanligen att de
inkallats till mönstringsförrättning men
ej velat gå dit av fruktan, som i vissa
fall förefaller ha varit alldeles ogrundad, att bli klassade som krigstjänstdugliga. De är helt enkelt amerikanska vapenvägrare, ibland av politiska skäl,
ibland utan. De har stuckit sig undan.
De har haft råd att smita till Europa
från en laglig skyldighet, som deras
jämnåriga fått taga på sig. Myten om
deras självständiga ställningstagande
mot kriget i Vietnam bör reduceras åtskilligt, så mycket mera som straffet för
att de ej inställt sig till mönstring är
måttligt och ingalunda några tio år.
Det var ett par sådana ungdomar som
regeringen för en tid sedan med en uppseendeväckande desavouering av enhälliga myndigheter lät stanna här. De hade ej gjort någon som helst värnplikt.
De tillhörde helt den ovannämnda kategori, som drivit hit och som vi med fördel kunnat vara av med. Med ytterligare ett par förhöll det sig på alldeles
samma sätt. Men de hade dessutom av
domstol dömts till förvisning ur riket,
efter visst utståndet straff. De hade var
för sig fällts för tjuvnadsbrott och för
brott mot narkotikalagstiftningen. De
beskyddades av regeringen i narkotikans
Ã¥r 1969.
Nu kan de med någorlunda tillförsikt
fortsätta sin verksamhet. Inrikesminister
Holmquist tog tillfället i akt att skaffa
sig popularitet på vänsterhåll genom att
ge utlänningskommissionen en extra
släng. Denna hade ej tagit tillräckliga
humanitära hänsyn. Desertörer skall hä-
danefter utvisas endast om de begått
grövre brott.
Hur grova? Dessa desertörer från en
arme, i vilken de ej ens varit inskrivna,
får kontantbidrag och utbildningsbidrag
och vem vet vilka bidrag på de svenska
skattebetalarnas bekostnad. Nu har de
dessutom fått regeringens ord på att de
utan att drabbas av den påföljd som lagen föreskriver får begå brott, även narkotikabrott, i en utsträckning som rege··
ringen skall avgöra i varje särskilt fall.
Man tycker att de och deras beundrare skulle vara nöjda. Men nej. Aftonbladet kritiserade genast regeringen för att
den ej förbättrat desertörernas "legala
status". Är det ett speciellt snabbt förvärvat svenskt medborgarskap som blir
nästa steg, desertörernas slutliga belö-
ning?