Förtroendegapet I föregÃ¥ende häfte av Svensk Tidskrift hävdade vi i en ledande artikel att de demokratiska oppositionspartierna pÃ¥ grund av sin inbördes splittring riskerar att fÃ¥ se intresseorganisationerna övertaga uppgiften att skapa reella motvikter till den regerande socialdemokr?.tin. Om en sÃ¥dan, redan skönjbar utvecklingstendens skulle framträda starkare, kommer hela samhällets demokratiska maktfördelningssystem i fara. Om allt fler människor inom oppositionen skulle uppfatta partipolitiken som mindre vä- sentlig jämfört med intresseorganis~.tioÂ- nernas verksamhet, skulle ju incitamentet till partipolitiskt arbete ytterligare försvagas. Det redan otillräckliga underlaget för rekrytering av partipolitiker skulle försämras än mer. För närvarande upprätthÃ¥lls oppositionens insatser av ett antal i partiarbete aktiva, som är att räkna i 1 000-tal, snarare än i 1O000- tal. Om de fÃ¥r se andra organisationer i samhället i större utsträckning bära upp partiernas uppgifter i samhällsdebatten och maktfördelningssystemet, samtidigt som dessa organisationer drager till sig allt fler aktivt politiskt intresserade, kan inställningen utbreda sig inom oppositionens djupa led, att partipolitiska insatser är meningslösa. Samhället tycks ju fungera ändÃ¥! Man mÃ¥ste ocksÃ¥ ha klart för sig hur löjligt smÃ¥ oppositionens ekonomiska resurser är jämfört med socialdemokraternas. Bakom deras parti stÃ¥r en "socialistisk storfinans" - ett politiskt-ekonomiskt maskineri, bestÃ¥ende av ett antal till affärsföretag omvandlade folkrörelser. Denna socialistiska storfinans, den fackliga arbetarrörelsen och det socialdemokratiska partiet är integrerade, ekonomiskt och personellt, i sina partipolitiska funktioner. Hur länge till kan de partipolitiskt aktiva inom oppositionen, de, som bär valarbetets börda, förmÃ¥s att fortsätta kampen för att bevara maktbalansen gentemot den socialdemokratiska övermakten i frÃ¥ga om finansiella och personella resurser. Inte sÃ¥ värst länge till, om de skulle fÃ¥ den uppfattningen att deras insatser varken är effektiva eller oundgängliga. De ledande inom alla tre oppositionspartierna borde numera ha fÃ¥tt upp ögonen för att den naturliga besvikelsen hos de borgerliga väljarna över valutgÃ¥ngen hotar att utvecklas till en djupgÃ¥ende förtroendekris för partipolitiken och partipolitikerna. Det är redan nu berättigat att tala om ett "förtroendegap" mellan oppositionspolitikerna och den stora massan av deras tidigare väljare, som i vanmäktigt raseri känner sig dragas in i ett socialistiskt enpartisamhälle, utan att deras egna politiska ledare ger dem möjlighet att försvara sig. I detta bekymmersamma läge är tvÃ¥ frÃ¥gor att ställa. Hur skall förtroendegapet överbryggas? Och hur skall den trots allt existerande viljan inom oppositionens väljarunderlag till motstÃ¥nd mot vänstervridningen av samhället, en vilja som stärkts av den senaste tidens vänsterextremistiska övergrepp pa de demokratiska spelreglerna, ges effektiva partipolitiska uttryck? Den första fragan är lätt att besvara. Kn sa länge borde det vara tillräckligt med en gemensam förklaring fran respektive partiledningar att de tre partierna är medvetna om sitt gemensamma ansvar för den demokratiska maktbalansen och att detta ansvar är avgörande för deras politik nu och fram till 1970 Ã¥rs val. Defaitismen och förbittringen bland de borgerliga väljarna bottnar nämligen i att man inte tilltror de ledande inom oppositionen vare sig vilja eller förmÃ¥ga att höja sig över smÃ¥- skurna partiegoistiska spekulationer. En gemensam deklaration av den innebörd, som ovan antytts, skulle mottagas med känslor av befrielse och förnyat hopp. Den skulle markera att valnederlagets följder äntligen övervunnits. Framför allt skulle den utlösa aktivitet. Politisk aktivitet över hela fältet frÃ¥n oppositionens sida är just nu av alldeles särskild betydelse. Det är en olycka för hela landet att vi inte kunnat bringa ett system av maktväxling i funktion. Vad som ändÃ¥ hittills räddat oss frÃ¥n försök till drastiska socialiseringsÃ¥tgärder har varit att socialdemokratiens moderata falang - fortfarande i majoritet - kunnat tysta sin radikala flygel med ett oemotsägligt argument: "Kr ni galna, skall vi spela borgarna i händerna, när vi mÃ¥ste slÃ¥ss hela tiden för själva rege~ ringsmakten". SÃ¥ länge oppositionen är 115 tillräckligt stark för att tvinga socialdemokratin att slÃ¥ss för livet för att bevara sin ställning som maktägande parti, sÃ¥ länge kan den politiska och ekonomiska grundvalen för ett demokratiskt framstegssamhälle nÃ¥gorlunda bevaras. Men en förvirrad och splittrad opposition, där partiegoismen fÃ¥r trumfa över det självfallna gemensamma oppositionsansvaret, den ger socialdemokrater~ nas radikala flyger dess stora chans. Det vill säga att det socialdemokratiska partiledarvalet i höst avgörs inte bara genom den inre maktkampen inom SAP utan ocksÃ¥ av hur oppositionen agerar. För närvarande ger den hr Palme god hjälp! Den andra frÃ¥gan gällde de partipolitiskt effektiva uttrycken för en ny aktivitet. När det nu är splittringen, som förlamar viljan till aktivitet, borde rimligen ett sätt vara att göra gemensamma framträdanden i samhällsdebattens stora fragor. Kr det egentligen nÃ¥got som hindrar, att de tre oppositionspartierna tillsammans ordnade t ex estraddebatter med socialdemokraterna om jämlikhetspolitiken, utbildningsfrÃ¥gorna, miljöpolitiken o s v. Om de i partiprestigens namn inte vill uppträda som organiserande enhet finns det ju partipolitiskt neutrala debattfora, som kan användas. Formerna är överhuvudtaget inte det väsentliga utan att väljarna fÃ¥r se dem uppträda tillsammans. SÃ¥ snart de tre partiernas företrädare fÃ¥r anledning att omsätta sina grundvärderingar i handlingspolitiska riktlinjer och förslag, kom- 116 mer gemenskapen dem emellan, och klyftan till socialisterna, att Ã¥nyo bli uppenbar. En annan form för gemensam aktivitet gäller förberedelserna för 1970 Ã¥rs valrörelse. Det är ofta omvittnat att de tre partierna var för sig inte orkar med att effektivt gÃ¥ in pÃ¥ industrins arbetsplatser eller pÃ¥ sjukhus och andra sociala inrättningar. Socialdemokraterna har däremot en effektiv apparat- som till pÃ¥ köpet ofta tillÃ¥tes vinna pÃ¥ walkover. Det borde inte bereda oöverstigKLICKVKLDE liga svÃ¥righeter att utforma en organisatorisk samverkan, där de tre partierna Ã¥tminstone sÃ¥g till att deras material och argumentation nÃ¥dde fram till arbetarväljarna, de sjuka och de gamla. MÃ¥nga andra möjligheter kan tänkas för en gemensam ram av aktiviteter, som inte uteslöt nyanseringar i den politik varje parti för sig vill presentera. Vore det inte rimligt att de tre partierna satte till en gemensam utredning för att undersöka och taga tillvara dessa möjligheter? Eller skall förtroendegapet bestÃ¥? Botemedlet mot ett klickvälde, som icke tillgodoser kraven pt!l sina kandidaters kvalitet utan förlorar sig i personintriger utan hänsyn till det gemensamma bästa, är givetvis att mobilisera ett vidare deltagande bland partiets medlemmar i partiorganisationens vardagsangelägenheter. Men detta är, som redan sagts, a counsel of perfection, som svt!lrligen kan genomföras, dt!l det grundar sig pt!l en helt annan inställning hos flertalet människor gent emot dylika spörsmt!ll än den i verkligheten vanligen förekommande. Dessa ha annat, som upptager deras tid och intressen; och den atmosfär som omger det inre partimaskineriet och dess skötsel är lika litet inom högern som inom övriga partier st!ldan, att den i längden tilltalar vanligt hyggligt folk. Svensk Tidskrift 1929