Teol. lic GUNNAR DAHMEN: Uppsala 1968 -kyrkomöte eller partikongress? Hovpredikanten, teol. lic. Gunnar Dahmen, granskar vad som egentligen hände vid världskyrkomötet i Uppsala. I mÃ¥nga avseenden ställer han sig skeptisk till vad som skedde men framhÃ¥ller ocksÃ¥ de positiva dragen. Framtida kyrkomöten mÃ¥ste emellertid, framhÃ¥ller förf., "ha en mera bekännande kristen karaktär än vad Uppsala 68 hade". Kyrkomötet i Uppsala varade i 16 dagar. 2 000 delegater, rÃ¥dgivare, experter, observatörer, journalister och radiomän frÃ¥n 235 kyrkor i över 100 länder sammanträdde, matades med stenciler- 10 ton - och samlades till ekumeniska gudstjänster i kyrkor och under bar himmel. Och resultatet? Hur man bedömde mötet En positiv bedömning finner att i Uppsala visade kyrkorna för första gÃ¥ngen en förmÃ¥ga att höja sig över lärofrÃ¥gor och traditioner för att med gemensamma krafter och under allvarlig självrannsakan träda ut i världen för att skaffa rätt·· visa Ã¥t de betryckta och bröd Ã¥t de hungrande. När huset brinner, sade man, mÃ¥ste även de frommaste munkar lämna sina tidegärder för att rädda människor. Vad som hände i Uppsala var kyrko- och världshistoria och det gäller att fullfölja vad Uppsala inledde. Kyrkorna är pÃ¥ marsch framÃ¥t. En negativ bedömning finner att kyrkorna som vanligt var för sent ute. Man ordnade information om vad varje människa redan vet. Var delegaterna munkar frÃ¥n Athos som nu för första gÃ¥ngen lämnat sin ö? I stället för att pÃ¥minna om "det enda nödvändiga" lekte man politiskt möte med imitationer av slagord och demonstrationer. Man kunde, skrev Malcolm Muggeridge efter ett besök, enas om allt därför att man inte trodde pÃ¥ nÃ¥- got. En oformlig och arbetsoduglig församling med oerhörda ansprÃ¥k men utan gehöri världsopinionen. Vad är sanningen om mötet? Det är en svÃ¥r frÃ¥ga därför att mötet är strängt taget inte avslutat. Avslutningsdagen i Uppsala hade GHT en rubrik "Vitbok i höst skingrar ovisshet kring resultatet av kyrkomötet". MÃ¥nga deltagare, heter det vidare, menar "att det ska bli spännande att se vad vi egentligen kommit fram till". Det sagda är ett uttryck för förhÃ¥llandet att resolutionerna är vaga och dubbeltydiga. Mötets lovvärda syfte att skapa rättvisa Ã¥t de fattiga nationerna torde hittills ha tjänat som en skyddsmur gentemot kritiken. Vem vill ifrÃ¥gasätta en sÃ¥- dan vilja och vem vill ens genom att ifrÃ¥- gasätta metoderna utsätta sig för mötets fördömande blickar som säger att man är en förstockad och självisk traditionalist? Var inte mötets motto bibelordet "Se, jag gör allting nytt!"? Vill nÃ¥gon bestrida att det behövs förnyelse? Intet adjektiv i mötets vokabulär var mera populärt än "radikal". Det fanns icke en debatt utan att man begärde nya "strukturer" i stället för det "etablerade". Till dessa ovanliga ord kom sÃ¥ de ingalunda nya men i dessa sammanhang ovanliga orden "revolution" och "vÃ¥ld". Till mötets förspel hörde den mÃ¥ngomtalade s.k. dialogen mellan kristna och marxister. När man frÃ¥gade metropoliten Nikodim av Moskva sÃ¥ svarade han utan omsvep att en sÃ¥dan dialog var omöjlig, helt utesluten. Han bör veta vad han talar om. 379 Hur blev det med revolutionen? Den som under nÃ¥gon av de första dagarna närmade sig Fyrishallen kunde tro att man fÃ¥tt besök av Kosygin, vid den tiden pÃ¥ besök i Sverige. Sällan, blev det sagt, har sÃ¥ mÃ¥nga poliser haft sÃ¥ litet att göra. Det revolutionära krutet var inte särskilt eldfängt. Ordet "revolution" hade i kyrkomötets sammanhang hörts tvÃ¥ Ã¥r tidigare vid en förberedande konferens i Geneve och dÃ¥ enbart i betydelsen genomgripande förändring, ungefär den betydelse ordet har pÃ¥ engelska eller när vi menar att nÃ¥got är "revolutionerande nytt". Men man började leka med ordet och det uppstod en viss revolutionsromantik. En analys av vad man menade med de mÃ¥nga orden gav uttryck Ã¥t uppfattningen att vi som besuttna redan utövar vÃ¥ld och därför bör de fattiga folken ha samma rätt. NÃ¥gra revolutionsappeller kom dock icke och det hade väl heller ingen väntat. Vilka frÃ¥gor behandlades? Mötet ägnade sig Ã¥t vissa förberedda ämnen. FrÃ¥gor om kyrkans enhet, om missionens innebörd i vÃ¥r tid, om den sociala och ekonomiska utvecklingen i världen, om rättvisa och fred, om behovet av en ny gudstjänst och en ny livsstil. Ämnena behandlades sektionsvis, belystes genom föredrag och rekommendationer och antogs av församlingen i dess helhet. Vissa genomgÃ¥ende tankar präglade samtliga rapporter. Det var tankarna att kyrkorna hittills alltför mycket velat 380 bevara sitt eget liv i stället för att förlora det för Kristi skull. sekulariseringen är inte ett spöke man behöver frukta utan en nödvändig process som hör fram~tÂ- skridandet till. Ty den innebär att världen blivit myndig. Kyrkan f~r inte bli självändam~l. Världen genomg~r en fullständig förändring, politisk, social, ekonomisk och ideologisk. NÃ¥gon enhetlig kristen kultur finns inte längre. Nya rö- relser har tagit initiativet som förmÃ¥r lö- · sa mänsklighetens problem. Kyrkan bör med sin närvaro dela ansvaret och bördan. Kyrkans uppgift är inte att bekämpa ateism eller andra ismer i en pluralistisk värld utan att i handling arbeta för en bättre värld. Ovannämnda ord känner var och en teologiskt initierad igen som typiska för den sekulariseringsteologi som blÃ¥ser i USA. Vad däremot de flesta inte känner till är att precis samma tankar sedan länge varit kännetecknande för de teologer som i öststaterna pläderar för att kyrkan helhjärtat skall träda in för den marxistiskt-socialistiska staten. Orden är exakt desamma. Tankarna lÃ¥ter kristendomen förenas med praktiskt taget vilken Ã¥skÃ¥dning och vilket samhällssystem som helst. Det är ocksÃ¥ fullkomligt riskfritt att företräda en sÃ¥dan teologi. Därför var Uppsala möte 1968 inte ett verkligt radikalt möte utan snarare ett uttryck för en ängslig oro att inte vara med sin tids mest högröstade propagandister. Man kommer att tänka pÃ¥ Chestertons ord att den kyrka som ingÃ¥r äktenskap med tidsandan blir snart änka. Tanken att man skulle överge trons predikan för att helt engagera sig i de materiella problem världen erbjuder, blev motsagd framför allt frÃ¥n nordiskt hÃ¥ll. Opponenterna kunde ha Ã¥beropat den polske kulturfilosof som nyligen sagt att den kristne som inte söker omvända honom har han inte nÃ¥gon respekt för. Tanken pÃ¥ enbart ett handlingsprogram utan missionens kristna evangelium är en eskapism undan problemen likaväl som munkens flykt undan världen. Samtidigt som mötet betonade politiska engagemang var man pÃ¥fallande Ã¥terhÃ¥llsam i konkreta politiska uttalanden. I BiafrafrÃ¥gan stannade man vid en vädjan till parterna att finna en lösning. Om förföljelserna mot religionen i östländerna sades ingenting. Ungdomen vid mötet En ungdomsdelegation lät mycket tala om sig. Ungdomarna hade sin "Club 68" och sin tidning "Hot News". Vid generalförsamlingens slut ställde ordföranden frÃ¥gan om man värdesatte det ungdomliga bidraget vid mötet. Endast 6 modiga män besvarade frÃ¥gan med nej. Egentligen borde väl utslaget vara en besvikelse för ungdomarna. Har man inte lyckats förarga mer än 6 delegater kan det inte betyda annat än att man icke tagits pÃ¥ allvar. Man fick intrycket att ungdomen i Uppsala fick spela rollen av ett radikalt skyltfönster som skyltade med varor man inte hade till försäljning. Där fanns naturligtvis hos ungdomarna en äkta vilja att förändra världen men nÃ¥gon egentlig konfrontation mellan vilja och erfarenhet kom aldrig till stÃ¥nd. Vad skulle t.ex. Martin Luther ha sagt om han stÃ¥tt upp ur sin grav i det östtyska Wittenberg? Luther var själv en ung reformator men om ungdomen kunde han pÃ¥ sitt drastiska sprÃ¥k ocksÃ¥ säga att "de unga läkarna fyller kyrkogÃ¥rdarna med döda, de unga juristerna fyller fängelserna och de unga teologerna fyller helvetet med själar". SÃ¥dana ord hade kunnat sätta fart pÃ¥ diskussionen mera än den farbroderliga vänlighet de blev föremÃ¥l för. Har ekumeniska möten nÃ¥gon framtid? Som arbetsform har möten som Uppsala 68 ingen framtid. NÃ¥gon liknade mötet vid ett FN i miniatyr. En annan jämfö- relse - inte särskilt lustig men tyvärr inte sÃ¥dan att man kan avvisa den - är likheten med den östliga partikongressen där man lyssnar till lÃ¥nga tal med ständigt Ã¥terkommande fraser och där den stora församlingen förväntas utgöra en resonansbotten för de beslut som ledningen redan fattat och nu vill ha applÃ¥- derade. Som möjlighet för personliga kontakter har möten som Uppsala 68 i dessa resemöjligheternas tid förlorat mycket av den betydelse de tidigare hade som t.ex. när Nathan Söderblom lyckades sammanföra kristna frÃ¥n hela världen till Stockholm. Mängden av deltagare även i sektionerna försvÃ¥rar även kontakten. Inne i salen satt man med hörlurar och lyssnade till uppläsning av stenciler som man hade i handen. I korridorerna var 381 det en enda gÃ¥ende mottagning utan möjlighet till ingÃ¥ende samtal. Som demonstration och kristen opinionsyttring - eller borde man inte säga vittnesbörd - inför världen har dessa jättesammanträden ingen resonans. Protokoll och rapporter ger icke nÃ¥gon genklang. Endast enskilda människor - de mÃ¥ vara stora kyrkaledare eller maktlösa martyrer - gör det. Trots de ständigt Ã¥beropade 700 journalisterna fick mötet en pÃ¥fallande liten publicitet i världspressen. Siffran 700 representerade till största delen samfundspress eller svenska landsortstidningar. I England klagade kyrkans press över BBC:s och ITA:s obetydliga intresse. Men vad skulle de ha rapporterat som var av intresse för världen? Ekumenikens nyorientering Uppsala 68 lovade för mycket och gav för litet. Det torde vara svÃ¥rt att i vÃ¥ra församlingar driva upp nÃ¥got intresse för fortsättningen. KndÃ¥ mÃ¥ste ekumeniken fortsätta som en pÃ¥minnelse och förpliktelse om kristen enhet. Generalsekreteriatet i Geneve bör fÃ¥ ökat stöd till en verksamhet för forskning och stimulans. Amerikanen Eugene Carson Blake, som nu leder verksamheten, är en duglig man, lätt tillgänglig. Sannolikt mot bakgrunden av en viss amerikansk isolationism framträder han med mod och klokhet för en sak som han tror pÃ¥. Han bör snarast se till att hans sekreterare inser sina befogenheter att vara sekreterare och icke generaler vare sig direkt eller indirekt. 382 Sverige har en ekumenisk tradition men alltför fÃ¥ svenskar har ägnat sig Ã¥t ekumeniskt arbete. De känner sig avlägsnade frÃ¥n sitt hemlands kyrka och har svÃ¥rt att vid hemkomsten finna användning för vad de lärt, än mindre nÃ¥gon merit. Varför skulle inte nÃ¥gra Ã¥r i ekumeniskt arbete jämställas med en akademisk avhandling? Präster och lekmän skulle ges möjligheter att arbeta i främmande kyrkor och de skulle själva bereda andra samma möjligheter. De skulle ge oss en ny blick pÃ¥ mÃ¥nga problem som vi nu i vÃ¥r isolering överdriver och ödslar kraft pÃ¥. Vi skulle lära oss uppskatta vad vi har och lära vad vi behöver lära. Kommande ekumeniska möten mÃ¥ste ha en mera bekännande kristen karaktär än vad Uppsala 68 hade. En samling kring vissa ämnen och uppgifter och en internationell uppvisning av vad kristet inspirerad konst och kultur kan Ã¥stadkomma. Ansatser till detta fanns i Uppsala ifrÃ¥ga om musik och kyrkospel. Kyrkorna och världen? Om Uppsala 68 kan leda till ett verkligt studium av vÃ¥r värld sÃ¥ skall man finna att den kännetecknas av att uppgifterna specialiserats. Varken smÃ¥ eller stora länder är nu självhushÃ¥llande. Världen är ett system där tjänster avväger varandra. En gÃ¥ng var kyrkan rik pÃ¥ egendom och den representerade allt vad som fanns av bildning och inflytande. Kyrkan har icke längre nÃ¥gra rikedomar. Bildning och inflytande vilar pÃ¥ mÃ¥nga axlar. Världen varken väntar eller begär att kyrkorna skall framträda som ekonomiska eller politiska rÃ¥dgivare, dvs. pÃ¥ omrÃ¥den där de är amatörer. Världen begär att kyrkan skall vara kyrka. Först dÃ¥ blir kyrkan nödvändig i en andefattig värld. Ingen politik kan i längden fortsätta utan att ytterst ledas av vissa politiska ideer. Världen kan icke vara enbart politisk och praktisk. Likaväl som en människa för att arbeta för bÃ¥de sig själv och andra behöver eftertanke och vägledning om vad allt skall tjäna till, sÃ¥ har ocksÃ¥ kyrkan sin givna plats. MÃ¥nga gÃ¥nger kan hon genom att höja sig frÃ¥n världen ge världen vad den behöver ocksÃ¥ för att leva materiellt.