Makt korrumperar Partier har - liksom böcker - sina öden. Till dem hör att ett lÃ¥ngvarigt maktinnehav korrumperar. Inte nödvändigtvis i en mera vulgär mening: äkta välmening och personlig hederlighet kan mycket väl prägla ledarskiktet i ett parti, som utvecklingen har gÃ¥tt förbi. Det inre, för partiets trogna ofta omärkliga sönderfallet kan yttra sig sÃ¥ att partiet övergÃ¥r frÃ¥n att vara medel till att bli självändamÃ¥l. Makten blir viktigare än programmet. Till partilivets väsen hör ocksÃ¥ behovet av en legitimation- en bärande ideell motivering - för solidariteten inom partiet och de personliga uppoffringarna för partiets framgÃ¥ng. När den ursprungliga legitimationen fallit bort, ofta därför att den inte längre är aktuell, mÃ¥ste nya ideella motiveringar formuleras. Ty de är samtidigt legitimationen för innehavet av den politiska makten. Den svenska socialdemokratiens ideologiska och handlingspolitiska utveckling under dess lÃ¥nga maktinnehav erbjuder en talande illustration av dessa enkla sanningar. Den har omvandlats frÃ¥n en levande folkrörelse till en politisk-ekonomisk maktapparat. Folkrörelsens ledare växte fram ur dess djupa led, och de var talesmän för en stark och medveten opinion. Deras uppgift var att hävda krav pÃ¥ social rättvisa, som anhängarna själva ställde. I dagens socialdemokrati rekryteras emellertid ledargestalterna vanligtvis uppifrÃ¥n; deras uppgift är inte främst att vara talesmän för spontana opinioner utan att bevara och förvalta politisk ---- makt. De försöker i stället skapa opinion till sitt stöd genom att pröva olika programmatiska krav, allt i förhoppning att finna nÃ¥got som slÃ¥r an. Begreppet social rättvisa kan därvid ges mÃ¥nga tolkmngar. Men det är inte lätt att göra det vid skrivbordet. Vad önskar människorna själva? Hur fungerar egentligen samhällsinstitutionerna - inte pÃ¥ papperet j utan i verkligheten? Här ställs de makt- l havande politiska byrÃ¥kraterna inför l problem, som de har svÃ¥rt att bemästra.-~Â- Ty samhällsvetenskaparna har ingalunda . kommit sÃ¥ lÃ¥ngt att de kan förse politi- l kerna med vad som pÃ¥ facksprÃ¥k kallas J valida sociala indikatorer pÃ¥ vad männi-. skorna själva önskar eller hur samhällsinstitutionerna fungerar i praktiken. SÃ¥ snart frÃ¥geställningarna blir mera nyan-- serade sviker även opinionsmätningarna. Det enda som hjälper är erfarenhet- en lÃ¥ng erfarenhet frÃ¥n det levande yrkesoch vardagsarbetet ute i samhället. Och det är just vad den politiske byrÃ¥kraten inte har. Han är som en stabsofficer som aldrig - eller allt för länge sedan - va- J rit vid fronten. l SÃ¥ gÃ¥r det ocksÃ¥ som det gk Maktha- , varen frestas tro att hans egen föreställning om samhällslivet är den riktiga och att människorna vill ha det sÃ¥ som han tycker är bäst för dem. När allt kommer omkring har han sÃ¥ mÃ¥nga experter kring ' sig och han menar sÃ¥ väl. PÃ¥ detta sätt · kan det ur en demokratisk folkrörelse fö- das en förmyndarmentalitet, som gör det en gÃ¥ng i folket förankrade partiet till ett hot mot demokratien. Detta hot blir inte mindre genom att de makthavande i sitt letande efter nya ideella motiveringar och därmed fortsatt legitimation för sin maktställning helt naturligt frestas att taga patent pÃ¥ framtiden. Det liggersÃ¥nära till hands att säga att endast "vi, som haft förtroendet att utöva den politiska makten, är i stÃ¥nd att lösa de stora framtidsproblemen. De andra - oppositionen - har ingen erfarenhet av hur svÃ¥rt det är att regera vi kan vi, för det har vi gjort sÃ¥ länge". Med dylik legitimation faller det sig lätt att finna övergrepp pÃ¥ de demokratiska spelreglerna berättigade. SÃ¥dana tjänar ju i alla fall i högre mening till hela folkets bästa. Det finns bara ett värn mot utvecklingsförlopp av det här skisserade slaget - förlopp, som kan medföra att även fast grundade demokratier steg för steg undergrävs- och det är en nÃ¥gorlunda regelbunden växling vid makten. De nytillträdande mÃ¥ vara ovana vid den svÃ¥- ra konsten att regera. Men de har en oskattbar fördel framför det lÃ¥nga maktinnehavets män - de representerar en djupare kontakt med verkligheten ute i samhället och de träder till icke som opinionens herrar utan som dess tjänare. Den svenska socialdemokratiens ledare har börjat orda om nödvändigheten av ett permanent socialdemokratiskt styre sÃ¥ länge det finns ett privat näringsliv 299 med möjlighet till starka ekonomiska maktkoncentrationer. Detta sägs av fö- reträdare för en kombination av politisk och ekonomisk makt, som ifrÃ¥ga om maktkoncentration saknar motsvarighet sedan det gustavianska enväldets dagar. Samma politiska ledare försäkrar det svenska folket att de är de enda, som är värda förtroendet att lösa framtidens stora samhällsproblem. Oppositionen utmÃ¥las som oduglig för sÃ¥ svÃ¥ra uppgifter. Den pÃ¥stÃ¥s sakna bÃ¥de vilja och förmÃ¥ga att angripa dem. Inför det högst reella hotet att oppositionen erövrar majoriteten i andra kammaren har socialdemokraterna löpt linan ut och berett sig att regera pÃ¥ sin politiskt inaktuella förstakammarmajoritet. Att detta innebär en reaktionär Ã¥tgärd, ett Ã¥terfall i en antiparlamentarisk princip, som i demokratiens namn övergavs för mer än femtio Ã¥r sedan, tycks inte bekymra dem. Inte heller generar det dem att de skulle trampa under fötterna den konstitutionella grundtanke, som motiverat författningsreformen, nämligen att väljaropinionen pÃ¥ valdagen skall vara suverän. KndÃ¥ har de själva biträtt denna grundtanke till helt nyligen. Symptomen pÃ¥ en av alltför lÃ¥ngvarigt maktinnehav korrumperad regim är tydliga. Varje sÃ¥dan regim förtjänar Cromwells bevingade ord till det lÃ¥nga parlamentet ."GÃ¥, i Guds namn gÃ¥. Ni har suttit för länge för det goda ni har uträttat!"