Jur.kand. VOLDEMAR KIVIAED:
Invandring och nationella
försvarspositioner
Sedan andra världskriget har Sverige
fått ett befolkningstillskott på omkring
en halv miljon invandrare, ett steg på
vägen mot ett integrerat Europa.
Invandringspolitiken har hittills nästan
helt dominerats av arbetsmarknadspolitiska överväganden, men hurudant
är det andliga klimat, som möter
invandrarna? Jur.kand. Valdemar
Kiviaed, ordförande i Esternas Representationsutskott för minoritets/rågar,
konstaterar med beklagande, att den
svenska minoritetspolitiken knappast
kännetecknas av tolerans och förståelse.
Minoritetsgrupperna möts av en
nationell försvarsposition med föga
respekt för invandrarnas krav på
kulturell och språklig integritet. De nya
kulturinslagen har också mycket att
betyda för Sverige. De bidrar till
en ökad förståelse för omvärlden och
kan verka befruktande på den allmänna
kulturutvecklingen i landet. De
ansvariga politikernas vilja att arbeta
för en dialog mellan folkminoriteterna
och befolkningsmajoriteten har hittills
varit anmärkningsvärt svag. Särskilt
gäller detta regeringspartiets företrädare. Man vill, slutar förf., hoppas
på en förändring till det bättre genom
höstens riksdagsval.
Tanken på en svensk anslutning- i en
eller annan form - till den europeiska
stormarknaden har under senaste tiden
vunnit i aktualitet. Motargumentationen
verkar att blekna bort och väl är det, ty
integrationssträvandena utgör förvisso
en garanti för fred och för ekonomisk
tillväxt i hela Europa och för varje integrerad del därav.
Men följdverkningarna, exempelvis
arbetskraftens rörelser över nationalitetsgränserna, betraktas alltjämt med
misstro såväl här som på andra håll.
Härvidlag gör sig tydligen gångna tiders
värderingar starkt gällande: en invandrare är först och främst utlänning, som
enligt hävdvunna regler inte kan ha samma rättigheter som landets innebyggare
och knappast några anspråk.
Fast nationalismen i vår tid anses ha
spelat ut sin roll och den pågående utvecklingen pekar mot övernationella enheter, är nationell suveränitet och utveckling i hägnet av nationellt särpräglade förutsättningar knappast en överspelad faktor i dagens Europa. Ingen suverän nation har hittills erbjudit sig att
offra sina egna intressen till fromma för
ett enat Europa. Inget västeuropeiskt
folk har heller velat påtvinga ett annat
plikten att först bära fram sitt offer. I
stället arbetar man på formler för ett
mellanfolkligt samspel, som skall bygga
på respekten för varandras värderingar.
Men olika värderingar bör hållas utanför
den nationella gränsen och en inhemsk
homogenitet i kulturella, religiösa och
andra hänseenden eftersträvas. Natio- - - - - - - - - - - - - - .. - · - - - · ·
270
nella försvarspositioner är tämligen
obrutna.
Ett steg p~ vägen
Den pågående folkvandringen är dock
ett steg på vägen mot ett integrerat Europa. De nordiska folken har redan funnit
sig väl tillrätta i vad arbetsmarknadens
dynamik kräver. Den gemensamma nordiska arbetsmarknaden har knappast
känt av några påfrestningar. Värre är det
däremot med det andliga klimat, som
möter invandraren på hans nya hemort.
Den svenska invandringspolitiken har
hittills i alltför stor utsträckning dominerats av arbetsmarknadspolitiska övervä-
ganden. Mindre önskvärda konsekvenser
-inte enbart för invandrarna utan även
för landet som helhet- har följt därav.
Det är minst lika viktigt att Sverige känner ansvar för invandrarnas kulturbehov
och bereder möjligheter för de nya, invandrade kulturinslagens fortsatta existens och vidareutveckling på svensk
grund.
Ett nytt kulturinslag gör sig gällande
först när dess enskilda bärare slutit sig
samman till folkminoriteter och börjar
utöva gemensamma aktiviteter. Först då
blir avvikelserna skönjbara för befolkningsmajoriteten och problemen blir
akuta. Invandrarnas identifikation med
sina respektive minoritetsgrupper betraktas med misstro, och misstron uppfattas av minoritetsmänniskorna som ett
utslag av främlingshat. Befolkningsmajoriteten har väntat sig att invandrarna
skulle sammansmälta med landets befolkning, men ser istället språkliga och
konfessionella grupper bygga upp ett
eget samfundsliv.
Sammansmältningen förutsätter emellertid identifikationsbyte. Invandrama
skall alltså avbörda sig sina tidigare värderingar, sina traditioner och sitt beteendemönster samt anamma allmänna
svenska värderingar och inhemska traditioner samt tillägna sig ett beteende,
som inte röjer hans gamla identitet. Ar
en sådan förvandling möjlig eller önskvärd?
Invandraren - han må vara immigrant med övervägande materiella förväntningar eller politisk flykting som sö-
ker frihet och rättsgaranti - måste först
och främst skapa sig ett nytt hem för att
kunna leva ett människovärdigt liv och
vara tillfreds med sitt nya hemland. Ett
hem skapas inte enbart av materiella
ting. Ett hem har även ett andligt innehåll. Den kultur, som invandraren medför- och här är det inte fråga om den
s.k. finkulturen - sätter han högre värde på här än i sitt forna hem. Den medförda kulturen i form av sedvänjor och
traditioner, språket och konfessionen
ävensom finkulturens yttringar utgör
väsentliga miljöfaktorer för invandraren. På den medförda kulturen grundlägger han sin nya existens i sitt nya hemland. Sedan beror det på den individuella
förmågan, om somliga individer kan absorbera beståndsdelar av en annan och
främmande kultur. Att någon människa
skulle helt pånyttfödas i sin nya miljö
och kunna tillgodogöra sig det nya landets kultur i alla dess aspekter är föga
troligt. Assimileringsförväntningarna är
ganska orealistiska.
Misstro
Svensk minoritetspolitik av i dag kännetecknas inte av förståelse och tolerans
mot folkminoriteter utan av en grumlig
överhöghetside. Man nöjer sig inte med
att anpassa främlingarna tilllandets sociala förhållanden och i övrigt respektera deras integritet. Man misstror avvikande värderingar. Man misstänkliggör
gruppbildning på språklig och konfessionell grund. Man bemöter inte dessa
gruppers förväntningar med samma förståelse som inhemska intressegruppers.
Nej, man intar en nationell försvarsposition mot det avvikande folk- och kulturinslaget, en försvarsposition, som officiellt är för länge sedan övergiven men i
realiteten gör sig starkt gällande i politiska ställningstaganden och i statsmyndigheters praxis.
I detta sammanhang talar man gärna
om lojalitet eller om dubbellojalitet -
om båda utifrån nationella värderingar.
Det nya hemlandets lojalitetsanspråk antas nämligen utesluta möjligheten av
dubbla bindningar- såväl till det forna
hemlandet som till det nya. Lojalitetsanspråk från befolkningsmajoritetens sida
är såtillvida berättigad att med tanke på
landets säkerhet invandrarna från diktaturländer inte får hysa solidaritet med
samhällssystemet där, utan förkasta
eventuella bindningar.
271
Egentligen är resonemanget hypotetiskt. Invandrarna från diktaturländer
är antingen flyktingar, som har valt friheten, eller legala utvandrare som funnit landet inte motsvara väsentliga förväntningar. Ingendera kategorin är benägen att på grund av dubbellojalitet utsätta sig för politiska äventyrligheter.
Att dessa människor föredrar ett pluralistiskt samhälle och värdesätter den egna kulturmiljön framför invandringslandets mer eller mindre främmande kultur
har intet att skaffa med den politiska lojaliteten. Sympatier och lojalitet demokratiska folk och länder emellan är däremot ett gott integrationsvillkor.
Nya kulturinslag
Invandringen, som har gett Sverige ett
befolkningstillskott på omkring en halv
miljon människor, är i integrationshänseende en positiv företeelse. Invandrargrupperna kommer att påverka den inhemska befolkningen i integrationsvänlig riktning. Nya kulturinslag kommer
att göra sig gällande och skapa ökade
kontakter mellan länder. Språkbarriärer
kommer att utjämnas, större förståelse
för folkens egenart skapas samt tolerans
för avvikande beteendemönster befästas
- allt under förutsättning att försvarspositionen mellan befolkningsmajoriteten och minoritetsgrupperna raseras.
Men fortsätter den allmänna opinionen
att i sina värderingar göra åtskillnad
mellan sina egna nedärvda värden och
sådana nya inslag som invandrarna fört
med sig, skapas en andlig dualism, som
 272
svårligen låter sig förenas med integrationssträvandena. Ett bestående mellanfolkligt samarbete kan inte skapas av
folk, som mäter varandra med olika värdeskalor.
Likaberättigande är demokratins kännetecken. Invandrade intressegrupper
bör ha lika rätt som inhemska befolkningsgrupper att ställa anspråk på samhället vad lösandet av särproblemen beträffar. Det blir politikernas uppgift att
bedöma behovens angelägenhetsgrad och
finna ändamålsenliga lösningar. Men
detta får inte ske utifrån en överhöghetsPOLITIKERs RISKABLA öDE
pos1t1on med påbud utan samråd, som
hittills. De ansvariga politikernas - särskilt från regeringspartiet - vilja och
förmåga att etablera den nödvändiga
dialogen mellan folkminoriteter och befolkningsmajoriteten har varit anmärkningsvärt svag. På detta sätt uppfordrar
man inte naturaliserade svenskar till
samhällssolidaritet. I minoritetsgrupperna är förväntningarna tämligen spända.
Det återstår att se om höstens riksdagsval frambringar riksdagsmän, som även
minoritetssvenskar kan betrakta som sina ombud.
Intet är farligare än den isolering, som följer av ett alltför träget sysslande med
det partipolitiska arbetets mekanism. Det skymmer blicken för verkligheten,
förkväver idealiteten och alstrar den trt1ngsynthet och den stötande självtillräcklighet, som gör en viss sorts yrkespolitiker till sJ. obehagliga företeelser.
"Homo politicus", som endast lever i och genom politiken, blir lätt en cyniker,
han vänjer sig att med en min av fullständig oberördhet bevittna beslut, som
f.,an bekämpat och anser skadliga. Taktiken, det partipolitiska spelet, har för
honom blivit huvudsaken, och dess växlande möjligheter fånga helt hans intresse. Men dJ, är han till hälften förlorad.
Fil. dr. Ivar Anderson i Svensk Tidskrift 1928