Professor ERIK ANNERS: Högerpartiets programarbete Ordföranden i högerpartiets programkommitte, professor Erik Anners, ger i denn·a artikel sin personliga syn p& programarbetet, dess tillkomst, utveckling och resultat. Programarbetet har hittills uppfattats synnerligen positivt bland allmänheten. Bl.a. har till följd därav högerpartiet betraktats som det modernaste partiet i landet. Förf. understryker, att det finns all anledning att fortsätta det programmatiska arbetet inom högerpartiet, oavsett vilket resultatet av det stundande valet blir. Högerpartiet beslöt vid sin riksstämma Ã¥r 1964 att ett nytt handlingsprogram skulle utarbetas. Man uppdrog Ã¥t partistyrelsen att tillsätta en programkommitre för att lösa denna uppgift. Jag fick uppdraget att vara denna kommittes ordförande i oktober 1964. Arbetet kom emellertid inte att inledas förrän vÃ¥ren 1965 dÃ¥ programkommitten tillsattes. Att det kom att dröja sÃ¥ länge mellan beslut och handling berodde pÃ¥ de inre förhÃ¥llandena inom partiledningen och partistyrelsen i samband med den permanenta kris, i vilken partiet hade befunnit sig efter 1964 Ã¥rs val. Sedan Gunnar Beckseher efterträtts av Yngve Holmberg och därmed förutsättningarna hade skapats för en kraftsamling inom partiet, kom arbetet igÃ¥ng i september 1965, dÃ¥ Gustaf Delin ställdes till förfogande som programkommittens sekreterare. Programkommitten fann snart att uppgiften var mycket större och svÃ¥rare än vare sig partiet eller de som Ã¥tagit sig den hade föreställt sig. Till att börja med rÃ¥dde det inom programkommitten en viss tvekan om vad arbetet egentligen skulle inriktas pÃ¥. skulle man försöka skapa ett kortfristigt handlingsprogram eller skulle handlingsprogrammet utformas pÃ¥ längre sikt? I det senare fallet mÃ¥ste man ha fullmakt att taga upp centrala ideologiska principer till övervägande och att överhuvudtaget utveckla en typ av programmatiskt tänkande, som man i allmänhet inte förbinder med ett konservativt parti. Programkommitten begärde därför hos partistyrelsen och fick ocksÃ¥ -------------~--~ ~~ 252 ett bemyndigande att utforma sitt arbete som en kombination av handlingsprogram och principprogram. Vida större svÃ¥righeter beredde det naturligtvis programkommittens ledamöter att skaffa sig ett perspektiv pÃ¥ framtidsutvecklingen, som kunde tjäna tillledning i de programmatiska diskussionerna. Det blev att sätta sig pÃ¥ skolbänken. Vid sidan av litteraturstudier i aktuell samhällsvetenskaplig litteratur, där inte minst Gustaf Delins kännedom om den amerikanska framtidsforskningens aktuella läge var till stor nytta, anordnade programkommitten i växande omfattning s.k. hearings med framstÃ¥ende vetenskapsmän och experter pÃ¥ olika samhällsomrÃ¥den. Genom att dessa hearings spelades in pÃ¥ band fick man ett värdefullt grundmaterial. De inre diskussionerna i kommitten fördes pÃ¥ ett sätt som närmast pÃ¥minner om ett akademiskt seminarium. I direkt anknytning till skrivna promemorior penetrerades olika politiska frÃ¥geställningar pÃ¥ ett mycket ingÃ¥ende sätt. I dessa former fortgick arbetet till sommaren 1966. Under vÃ¥ren hade programkommitten givits tillfälle att inför partistyrelsen presentera valda smakprov ur det material, som man vid den tidpunkten kommit fram till. Partistyrelsen var pÃ¥fallande intresserad men kanske ocksÃ¥ nÃ¥got oroad. Den fick nämligen lyssna bl.a. till prognoser om datamaskinernas betydelse och om miljöpolitiken som ett av framtidens ojämförligast viktigaste problem, till pÃ¥ köpet i form av en expressiv argumentation, som man tidigare inte varit van vid inom högern. Lättare torde det ha varit för partistyrelsen att tillägna sig den starkt positiva syn pÃ¥ u-landshjälpen, som programkommittens representanter företrädde. Sedan dess har datateknikens och miljöpolitikens betydelse blivit alltmer uppenbar och u-landsfrÃ¥gorna har kommit att träda i förgrunden i den politiska debatten. Men vid den tidpunkten, alltsÃ¥ vÃ¥ren 1966, var de synpunkter som framfördes frÃ¥n programkommittens sida i icke ringa grad nya. Särskilt torde det ha varit en nyhet för ledamöterna i partistyrelsen att man frÃ¥n vetenskapligt hÃ¥ll bedömde bÃ¥de datateknik och miljöpolitik sÃ¥ som centrala. Det gensvar som arbetet hade fÃ¥tt i partistyrelsen kom att utsträcka sig till hela partiet sedan en del av det material och de synpunkter, som diskuterats fram inom programkommitten, presenterades sommaren 1966 i form av en skrift av Gustaf Delin och mig under titeln "Framtidens politiska villkor". Vi hade emellertid där gÃ¥tt mycket längre än vad som skett inom programkommitten. Vi försökte nämligen draga slutsatser i politiskt hänseende bÃ¥de pÃ¥ kortare och längre sikt av det material, som dÃ¥ förelÃ¥g. Nya direktiv Programarbetet Ã¥terupptogs efter valet i oktober 1966 i en utökad programkommitte och med John Magnus Lindberg som administrativ sekreterare. Inrättandet av denna post, som blev mycket arbetstyngd, var välbetänkt. I samr~d med partiledningen hade det nämligen beslutats att programarbetet skulle breddas och fördjupas. Fr~n partiledningens sida hade uttryckts ett önskem~l att programmaterialet skulle avpassas för en behandling av partiet i tv~ omg~ngar. Kommitten skulle därför inte framlägga n~gra definitiva förslag till 1967 ~rs riksstämma, d~ dess resultat skulle behandlas, utan det skulle räcka med att man där framlade resultatet av sitt arbete i form av ett debattmateriaL Sedan detta material behandlats vid stämman och partimedlemmarna f~tt tillfälle att genom studie- och remissarbete göra sig förtrogna med de nya fakta och synpunkter, som materialet innehöll skulle p~Â- följande riksstämma taga definitiv ställning. Beslutet torde ha varit det enda riktiga i denna situation. Materialet hade redan d~ en s~dan omfattning och var för ett konservativt parti av s~ pass omvälvande karaktär att det näppeligen hade varit möjligt att koncentrera det till r ett antal programmatiska punkter, som 1-skulle antagas eller förkastas av en riksf stämma, utan att detta lett till v~ldsamma meningsbrytningar inom partiet. Resultatet av detta beslut blev naturligtvis att programkommitten kom att växa. Den omfattade s~ sm~ningom ett tjugof tal delegationer. Inom dessa delegationer eller som därtill anknutna experter kom l s~ sm~ningom ett hundratal personer att arbeta. Kontakten mellan de olika delegationerna samt kontrollen av att arbetet fortskred i n~gorlunda samma tempo och 253 följde de allmänna riktlinjer, som programkommitten uppdragit, skedde genom ett antal konferenser p~ Handelns g~rd p~ Lidingö. Genom denna breda uppläggning av arbetet kom naturligtvis materialet att svälla ofantligt, och endast genom en intensiv slutspurt under m~naderna januari-mars 1967 blev det möjligt att i april till partistyrelsen överlämna resultaten av kommittens arbete. Materialet blev vid riksstämman förem~l för en utskottsbehandling och en intensiv debatt. Man beslöt att det skulle utsändas dels p~ remiss till partiets lokala organisationer och dels i bearbetad version som grund för ett studiearbete under hösten 1967 och v~ren 1968. Vidare skulle en arbetsgrupp best~ende av partiledningen samt Sam Nilsson och Carl-Henrik Winqwist ha ansvaret för detta studie- och remissarbete och skilja ut det underlag, som kunde vara lämpligt att använda i valrörelsen ~r 1968. Programkommitten ville i detta läge icke binda partiet vid de personer, som dittills anförtrotts uppgiften, utan ställde sina platser till förfogande, s~ att man skulle ha fria händer vid personvalet till den nya programkommitte, vilken skulle fullfölja arbetet. Mycket ~terstod d~ att göra. Materialet var delvis ofullständigt eller ~tminstone osmält. Det behövde kompletteras och skulle ju ocks~ redigeras Ut i programform. S~ här i efterhand förefaller det antagligt att det var ett misstag att inte genast utse en ny programkommitte. Det hade förmodligen varit bättre om en s~dan f~tt i upp- 254 gift att ansvara för och leda studie- och remissarbetet. Ä ven om studierna inom partiet har varit omfattande och ofta energiskt bedrivna och själva remissuppgiften väckt starkt intresse har det nämligen visat sig att det material, som utsänts till de lokala partiorganisationerna, inte alltid varit tillfredsställande utformat. Man borde ha förutsett att partiledning och partikansli skulle bli överbelastade med de uppgifter, som sammanhängde med själva valrörelsen, och icke pÃ¥lagt dem även en sÃ¥ omfattande och samtidigt sÃ¥ speciell uppgift. Detta insÃ¥g emellertid ingen av oss sommaren 1967. InnehÃ¥llet Det är naturligtvis inte möjligt att inom ramen för en tidskriftsartikel gÃ¥ närmare in pÃ¥ materialets innehÃ¥ll. Det fÃ¥r vara tillräckligt att nämna att det genomgÃ¥ende präglades av den uppfattningen att vi med accelererad hastighet glider in i en ny typ av vetenskaplig och teknologisk civilisation, som kommer att ställa mÃ¥nga av vÃ¥ra invanda föreställningar pÃ¥ huvudet och bereda oss stora politiska svÃ¥righeter. I materialet understryker man vidare genomgÃ¥ende datateknikens, miljöpolitikens och u-landsfrÃ¥gornas centrala betydelse i framtidens politiska liv. PÃ¥ det ekonomiska omrÃ¥det har man särskilt sysslat med frÃ¥gan om övergÃ¥ngen frÃ¥n rÃ¥varuekonomi till innovationsekonomi och med de konsekvenser i form av bland annat en snabbt fortlöpande strukturförändring inom näringslivet, som detta mÃ¥ste medföra. I samband därmed utvecklade man inom programkommitten pÃ¥ ett tidigt stadium förslag om en allmän inkomst- eller sysselsättningsförsäkring, ett förslag som senare med kraft framfördes av partiet. Utbildningspolitiken kom att domineras av en diskussion av frÃ¥gorna kring kvantitet och kvalitet. Man fann att en konsekvens av de stora krav som i framtidens samhälle skulle komma att ställas pÃ¥ människornas utbildningsnivÃ¥ gjorde det naturligt att uppställa mycket höga kvantitativa mÃ¥lsättningar. Vidare fann man att en förutsättning för en effektivt fungerande innovationsekonomi med en flexibel produktionsapparat vore en utbildningspolitik, som var inriktad pÃ¥ att ge människorna ett sÃ¥ brett underlag i frÃ¥ga om allmänbildning som möjligt. Det visade sig givetvis svÃ¥rt att pÃ¥ alla de behandlade omrÃ¥dena nÃ¥ upp till de ganska högt ställda ansprÃ¥ken pÃ¥ materialet. Somliga delegationer fick för kort tid pÃ¥ sig, andra delegationer blev inte lämpligt sammansatta. Därför blev ocksÃ¥ Ã¥tskilligt av programmaterialet ofullständigt eller osmält. Men i stort sett fö- lämpligt sammansatta. Därför blev som sagt Ã¥tskilligt av programmaterialet ofullständigt eller osmält. Men i stort sett företedde det en enhetlig prägel. BÃ¥de de allmänna riktlinjer som utvecklades och de aktuella konkreta förslag som framfördes var konsekventa därför att de utgick ifrÃ¥n en genomtänkt och gemensam grund av värderingar. Detta blev möjligt tack vare att kommitten energiskt höll fast vid en arbetsmetod, som mÃ¥nga gÃ¥nger torde ha känts som en tvÃ¥ngströ- ja för delegationerna, men som i det lÃ¥nga loppet visade sig vara mycket nyttig och därför kan förtjäna att belysas nÃ¥got. Varje delegation fick direktiv att först skriva ett avsnitt kallat "Perspektiv" där man skulle försöka ge en prognos pÃ¥ utvecklingen inom det samhällsomrÃ¥de, som man hade att behandla. Prognosen skulle gälla den utveckling som bedömdes sÃ¥som oundviklig, dvs. som en följd just av vÃ¥r vetenskapliga och teknologiska typ av civilisation. I ett följande avsnitt skulle sedan delegationen ange riktlinjer för en politik som Ã¥syftade att pÃ¥ de omrÃ¥den, där politiska Ã¥tgärder kunde pÃ¥verka utvecklingen, ange vad man ville uppnÃ¥. I ett tredje avsnitt skulle delegationen framlägga konkreta förslag, som vore aktuella redan nu och som samstämde med de förut angivna allmänna riktlinjerna. Denna metod präglade programarbetet redan pÃ¥ ett tidigt stadium och förmodligen var detta orsaken till att det stora materialet inte blev alltför disparat. Lika litet som det är möjligt att gÃ¥ in närmare pÃ¥ programmaterialet, lika litet är det möjligt att mera i detalj illustrera hur denna metod fungerar. Jag kan bara ge en antydan härom genom att taga upp nÃ¥gra allmänna resonemang kring utbildningspolitiken. Utbildningspolitik Om man nu under rubriken "Perspektiv" anser sig kunna konstatera en pÃ¥gÃ¥ende övergÃ¥ng frÃ¥n en rÃ¥varuekonomi till en 255 innovationsekonomi har detta alldeles bestämda konsekvenser för de effektivitetssynpunkter, som mÃ¥ste anläggas pÃ¥ utbildningspolitiken. Om den mänskliga intelligensen blir den viktigaste produktionsfaktorn, och det är ju utgÃ¥ngspunkten, mÃ¥ste man försöka att odla denna intelligens sÃ¥ lÃ¥ngt det är möjligt för att det egna landet skall kunna vara konkurrenskraftigt. Ty konkurrenskraften är en förutsättning för Ã¥tminstone ett visst mÃ¥tt av självständig kulturutveckling och en tillräckligt stark ekonomi för att fullfölja det sociala och kulturella välfärdsverket. Vill man spetsa till saken kan man uttrycka förhÃ¥llandet sÃ¥ att en framtida konkurrens inom innovationsekonomins ram gör det nödvändigt att utbilda alla, som överhuvudtaget kan utbildas, sÃ¥ lÃ¥ngt det nÃ¥gonsin är möjligt att utbilda dem. Som riktlinje, fortfarande talat ur effektivitetens synpunkt, ger detta till resultat att de kvantitativa mÃ¥lsättningarna inom utbildningspolitiken mÃ¥ste sättas mycket högt. Ã… andra sidan blir det nödvändigt att försöka bevara, sÃ¥ lÃ¥ngt det kan gÃ¥, de kvalitativa mÃ¥lsättningar, som man en gÃ¥ng hade och i stor utsträckning fortfarande har och som pÃ¥ sin tid var en följd av det gamla elitsamhällets konkurrensförhÃ¥llanden. I det samhället gällde det att utbilda ett kvalificerat fÃ¥tal, som valdes ut och skolades för ett relativt fÃ¥tal befattningar och arbetsuppgifter av intellektuell karaktär. I framtidens samhälle blir utbildningspolitiken av sÃ¥ avgörande samhällsekonomisk betydelse att mycket 256 stora finansiella och organisatoriska ansträngningar för att lösa bÃ¥de de kvantitativa och kvalitativa problemen ter sig berättigade. En annan riktlinje, motiverad av effektivitetssynpunkter, är att man mÃ¥ste motsätta sig en utveckling i riktning mot en fortsatt specialisering. En sÃ¥dan ger visserligen fördelar pÃ¥ kort sikt men pÃ¥ längre sikt undergräver den möjligheterna till en snabbanpassning till en accelererad vetenskaplig och teknisk utveckling. En dylik omvandlingsprocess förutsätter först och främst flexibilitet hos arbetskraften; den enskilde fÃ¥r vara beredd att kanske flera gÃ¥nger i livet skola om sig för nya arbetsuppgifter inom ramen för sitt yrke. Det eftersträvandsvärda mÃ¥ste i stället vara en bred allmänbildning, som ger en tillräcklig grund för den önskvärda flexibiliteten. Minst lika betydelsefulla som de effektivitetssynpunkter, som här berörts, är naturligtvis de humanitära och demokratiska värderingar vi vill skall prägla utbildningspolitiken. Dessa värderingar ger ocksÃ¥ de stöd för en kvantitativt inriktad utbildningspolitik. Demokratiens framtid är ju väsentligen en frÃ¥ga om dess fördjupning; detta förutsätter en fördjupad bildning hos medborgarna, som kan göra det möjligt för dem att förstÃ¥ och engagera sig i samhällsfrÃ¥gorna. Samtidigt mÃ¥ste det vara önskvärt att människorna i framtidens samhälle i sll. stor utsträckning som möjligt har samma eller Ã¥tminstone överlappande associations- och referensramar. Detta är förutsättningen för en naturligare, snabbare och spontanare mänsklig kontakt än i dagens samhälle med dess skilda gruppbildningar, där det alltför ofta är sÃ¥ att den ene inte förstÃ¥r vad den andre talar om. Ur dylika riktlinjer kan man redan nu utveckla viktiga konkreta förslag. Ett är att man skapar ett organ för kraftfullare reformer pÃ¥ den högre utbildningens och forskningens omrÃ¥den genom att organisera ett universitetsdepartement. Ett annat är att forskarkvaliteten mÃ¥ste bevaras. Under senare tid har det framträtt tendenser att offra de kvalitativa önskemÃ¥len beträffande forskarutbildningen för att, som man tror, nÃ¥ fram till bättre kvantitativa resultat. Här gäller det att finna metoden att det ena göra och det andra icke lÃ¥ta. En liknande kritik kan riktas mot UKAS' förslag om fasta studiegÃ¥ngar vid de filosofiska fakulteterna. Det offrar alltför mycket Ã¥t ett mekaniskt kvantitets- och specialiseringstänkande. Ett genomfö- rande av förslaget skulle pÃ¥ längre sikt just skapa det fackidiotsproblem, som man till varje pris mÃ¥ste undvika. Ytterligare en konsekvens är att man med bestämdhet mÃ¥ste avvisa förslag om att spärra tillträdet till de fortfarande fria fakulteterna eller högskolorna. I första hand mÃ¥ste universitetens resurser förstärkas. Tillfälliga överbelastningssvÃ¥- righeter fÃ¥r sedan lösas pÃ¥ annat sätt t.ex. genom obligatoriska inledande kurser med därpÃ¥ följande kvalitativt urval. Det programarbete, vars material nu studeras ute bland partimedlemmarna är som sagt icke färdigt och mÃ¥ste självfallet föras till en tillfredsställande avslutning. Hur det skall ske blir det dags att diskutera efter valet. Men det bör framhÃ¥llas att högerpartiet redan genom detta hittills utförda programarbete skapat sig en goodwill i kretsar, som tidigare stÃ¥tt främmande inför partiets strä- vanden. Samtidigt har man lyckats förnya den inre debatten inom partiet pÃ¥ ett sätt som visar nyttan av en brett upplagd programdiskussion. Det gäller nu att inte förlora nÃ¥gon tid i onödan. Modernast Det är ganska ovanligt för ett konservativt parti - som skedde för nÃ¥gra mÃ¥- nader sedan efter en opinionsundersökning - att fÃ¥ höra att just högerpartiet ansÃ¥gs ha det modernaste programmet av alla partier för närvarande. Den nya bilden av högern som ett progressivt parti, som har givit sig i kast med framtidens stora och svÃ¥ra politiska frÃ¥gor för att kunna ge medborgarna en vägledning pÃ¥ längre sikt än vad som möter i vardagspolitiken, fÃ¥r inte tunnas ut. skulle det mot förmodan bli ett nederlag för partiet eller den borgerliga oppositionen vid 1968 Ã¥rs val är ett energiskt programarbete snart sagt den enda möjligheten att hÃ¥lla partiet samman och att förmÃ¥ det att engagera sig med full kraft i valrörelsen 1970. skulle det däremot bli en borgerlig valseger i höst och en borgerlig trepartiregering, har partiet goda möjligheter att kombinera sin insats i regeringsarbetet med en fortsatt program- -- 257 debatt pÃ¥ bred front. En sÃ¥dan debatt kommer dÃ¥ att te sig nödvändig för en fortsatt frammarsch och för en valseger Ã¥r 1970. Väljama kommer inte att lÃ¥ta sig nöjas med den pÃ¥ kort sikt lagda och begränsade reformpolitik som kan föras av en borgerlig regering, sÃ¥som vittnesbörd om dess goda vilja inför 1970-talet. Man mÃ¥ste hÃ¥lla i minnet att en sÃ¥dan regering mÃ¥ste regera mot första kammaren och alltsÃ¥ icke kan lagstifta. I den antagna situationen skulle det vara mycket naturligt att försöka hÃ¥lla nära kontakt mellan partiets representanter i de utredningar om mera djupgÃ¥ende reformer, som en ny regering självfallet mÃ¥ste tillsätta, och de grupper inom partiet som arbetar med programmet pÃ¥ längre sikt. Det största misstag partiet skulle kunna begÃ¥ vore att sÃ¥ koncentrera sig pÃ¥ uppgifterna i regeringsarbetet att man försummade uppgiften att skapa ett program som inte blott gäller 1970-talets utan ocksÃ¥ 1980-talets samhälle. Den ungdom som i dag stÃ¥r sÃ¥ tvivlande och kritisk gentemot mycket i det bestÃ¥ende samhället skulle ställa sig avvisande mot ett parti, som nöjde sig med en pÃ¥ kort sikt lagd handlingspolitik. Tvärtom gäller det att redovisa partiets värdetradition i en ideologisk utformning, som ungdomen kan förstÃ¥ och acceptera. Det gäller ocksÃ¥ att visa att denna värdetradition omsatt i riktlinjer pÃ¥ längre sikt verkligen leder fram till det samhälle präglat av en human idealism, som vÃ¥r tids ungdom längtar efter, och vill kämpa för.