olika sätt att kräva
Där detta skrivs finns inte Svenska akademiens stora ordbok tillgänglig. Om nllgon i den slår upp verbet kräva, bör den
först upptagna betydelsen vara ungefär
att ställa krav på någon, t.ex. att återkräva ett lån. Man kan ställa andra krav,
t.ex. på en polis att han skall ingripa i
vissa situationer. I båda fallen föreligger
en rätt eller en rättighet för den enskilde
eller för samhället, och i båda fallen har
den som kräver vissa maktmedel bakom
sig. Han kan placera den, som kravet
riktar sig emot, i en tvångssituation.
Om man inte har en sådan rätt och
om man saknar makt att genomföra det
man vill, bör man be om något, eller begära något, eller yrka på något. En riksdagsman, som tillhör oppositionen, yrkar alltså avslag på en regeringsproposition i medvetande om att hans ställning
ger honom rätt att göra det. Men makt
att få en ändring till stånd har han inte.
Det är därför som högerledaren inte
borde ha krävt ett visst statsråds avgång.
Han kunde, om han velat, begärt avgången i anständighetens namn. Han
kunde ha yrkat på den med motiveringen
att inget statsråd borde utnyttja landets
neutralitetspolitik för sin egen reklamapparat. Men han vet ju så väl, att på så-
dana grunder tvingas inte ett statsråd att
avgå. Han skulle inte ha krävt.
Gymnasisterna i Uppsala tycks ha en
fin känsla för hur man uttrycker önskemål. Trots att 400 av dem demonstrerade
för fria läroböcker, krävde de ingenting.
De bar ett plakat där det stod "Livet är
en potatis- så låt oss få böckerna gratis". Detta kan man kalla en artigt framställd begäran, till på köpet i en inte helt
obegriplig poetisk form, vilket ju är
märkligt i modern poesi.
Andra har inte samma språksinne. Politiska ungdomsförbund kräver ständigt
något. Vietnamkommitten kräver. Till
USA:s president riktar den, utan spår av
självironi, formella krav att amerikanerna skall lämna Vietnam. Självklart har
den full yttranderätt. Om den meddelade vad den tycker skulle inget vara att
invända. Nu har det gått inflation i ordet kräva, och det finns vanligen ingen
anledning att lyssna när man hör det.
Men det ges undantag. När de grupper, som ville hindra Sverige att spela i
tennisturneringen i Båstad, krävde att
matchen mot Rhodesia skulle inställas,
använde de ordet med full rätt. De kunde nämligen ställa makt bakom. En välvillig landshövding och en otillräckligt
förberedd polis bidrog till att deras krav
genomfördes.
Allt skedde från början i demokratiens
namn. Man talade vänligt med ledarna
om hur demonstrationen skulle gå till,
och att dessa inte kunde kontrollera demonstranterna, det var väl ledsamt?
Formerna blev sedan inte alldeles demokratiska. "En brandman fick ett öra sönderslitet och en polisman blev slagen med
ett järnrör, men inget allvarligare inträffade", stod det i ett referat.
Jo, även om man kan bortse ifrån att
Sveriges anseende fick en ny stöt, inträffade något allvarligt. Många svenskar
tycker inte om att hyrda ligister angriper brandmän och poliser. De undrar om
det är nödvändigt för demokratien att
små minoriteter får diktera sin vilja med
hjälp av järnrör. De ser mot regeringen
för att få en snabb ändring. De kräver en
sådan, och de kan senast i september
ställa valsedelns makt bakom sina krav.
Men skulle några grupper få för sig, och
vi tror med orätt, att regeringen inte vill
göra något, då kommer vi att få uppleva
i stigande omfattning att också dessa
grupper tillgriper våld. Tendensen till
sådan gruppbildning finns som bekant.
Konsekvenserna kan bli djupt allvarliga.
Det är meningslöst att söka dölja detta
med släta ord.
Thede Palm