kärleken i Kina
"Historien tar inga hänsyn. Var och en
som sackar efter tiden och Mao Tsetungs tankar kommer att glömmas och
utrangeras ur historien." Så lät det för
ett år sedan i Pekings radio.
I västerlandet finns det förmodligen
fortfarande folk som är nog naiva att
undra hur detta utrangerande går till.
De menar att om någon varit med om
att göra historia, kan han efteråt bedö-
mas och eventuellt fördömas, men hans
faktiska roll i det förgångna måste kvarstå oförändrad. Man kommer inte ifrån
fakta. Ett sådant resonemang håller inte
i kommunistiska länder, inte i Sovjetunionen och inte bland - de får ursäkta att vi här fortfarande säger som det
är - dess lärjungar i Kina.
Att utrangera ur historien tas i dessa
kretsar bokstavligt. En japansk journalist fann i somras att ett monument, som
så sent som 1958 hade rests till minne
av att ett dammbygge utanför Peking
blivit färdigt, hade förändrats. Där hade
stått inskriptioner som talat om att arbetet inspirerats av Mao, Chou En-lai
och ett par andra. Nu hade två namn
hackats bort. Mao och någon mindre
storhet fanns ensamma kvar. Dammen
fanns också kvar, vem som nu än hade
byggt den.
I Sovjetunionen är omvärderingen av
Stalin det stora exemplet på hur en
mans plats i historien nästan handgripligen kan göras om. Till och med hans
kropp togs en natt bort från mausoleet
vid Röda Torget i Moskva för att brännas. Men han var ändå inte spårlöst borta. Det kunde gå att nyskriva hans biografi i den stora sovjetiska encyklopedien, men det gick inte att ta ut honom
helt, som man till exempel gjorde med
Malenkov - vem minns honom? Stalins gärningar under kriget var så betydelsefulla att de inte kunde raderas
bort. Hans ogärningar mot miljoner
människor i tvångsarbetslägren var så
stora att de inte kunde förlåtas eller
glömmas.
Minnet av sådant bevaras bäst och
längst inom drabbade familjer. Detta
har kineserna vetat genom århundraden.
Alltså gör dagens kinesiska makthavande vad de kan för att bryta upp familjerna. Att föräldrar söker skydda sina
barn och barn sina föräldrar betecknas
i en kinesisk publikation som utslag av
en borgerlig mentalitet, som måste avskaffas. Inom familjen finns inte längre plats för några kompromisser. "Personligt liv betyder ingenting. Det måste
ge plats för politiska krav."
Barn får man verkligen fortfarande
i Kina på samma sätt som förr. Men
kärleksbarn, som föräldrarna fäster sig
vid, är inte önskvärda. En kinesisk tidning publicerade i november förra året
en insändare om den "fruktansvärda fara" som Maos ideer utsattes för i en
fabrik, där 40 av de 230 anställda antingen var förälskade i eller höll ihop
med någon annan. Av 14 arbetare hade
9 gift sig.
Samma tidning kommenterade insändaren genom att stryka under, att ungdomen helt borde ägna sig åt politisk
aktivitet och åt revolutionen. Därför
var det fel av ungdomarna att förälska
sig och att gifta sig tidigt. De borde vänta med giftermål tills de var åtminstone 30 år. Normala människor borde koncentrera sin kärlek på ett enda föremål,
"den rödaste solen i allas hjärtan, ordföranden Mao". Kärlekshistorier mellan
ungdomar borde däremot betraktas som
ett försök av klassfienden att fresta ungdomen bort från politiken och att få
dess revolutionära entusiasm att svalna.
Man bör lägga märke till den - så
vitt man kan lita på översättningarna
- närmast religiösa terminologien. Djä-
vulen frestar de unga kineserna till kärlek. Men det är inte köttets lusta som
fördöms. Synden består i att de för några ögonblick kan komma att glömma
Mao. .Även kärlekslivet bör i ett sant
kommunistiskt samhälle vara statligt
reglerat.
Tidningen tillade undervisande att
ungdomars promenader tillsammans är
bortkastad tid, liksom att de sitter hand
i hand på parkbänkar. Det är ett råd
som ungdomen kunde följa i november,
då artikeln skrevs. I november regnar
det och blåser kallt och parksofforna är
våta. Men hur blir det nu, när våren
kommer? Kanske det visar sig att det
fortfarande finns mänskliga känslor som
rår över de omänskliga. Kanske finns
det ungdomar som tröttnar på Mao, då
körsbärsträden slår ut i blom.
Thede Palm