Litteratur Fil. dr. THEDE PALM: Annorlunda memoarer En liten fin och vacker bok har kommit ut i höst, skriven av förre envoyen, numera överceremonimästaren Joen Lagerberg. Han är en man som i sin tjänst bott i mÃ¥nga länder och träffat mÃ¥nga människor. Han är, som förlaget säger om honom pÃ¥ bokens skyddsomslag, genomkultiverad. När han bestämmer sig för att skriva en bok, baserad pÃ¥ upplevelser under ett lÃ¥ngt och rikt levat liv, anser sig läsaren, bunden till svensk vardag, ha rätt att vänta de stora minnena. Men sÃ¥ har det inte blivit. Boken är kallad »I stället för memoirer>> (Norstedts förlag. Pris inb. kr 42: -). Författaren motiverar vad han skrivit pÃ¥ ett mycket blygsamt sätt. Han har, säger han, spelat statistroller pÃ¥ den diplomatiska scenen. Huvudrollerna har han aldrig innehaft. Han konkretiserar bilden: han har spelat »Krakaus adel» i Tiggarstudenten. Det är typiskt för honom att han valt en bild ur musiklivet, när han talar om sig själv. Han är uppenbarligen synnerligen musikalisk, och musiken och musikalisk utövning bildar ledmotiv för honom i varje land där han uppehÃ¥llit sig. Men är inte valet av bild, eller pjäs, litet egendomligt, eller faller det sig verkligen naturligt för honom att beteckna diplomatlivet som en operett? Det är ju möjligt att Joen Lagerberg i sitt eget diplomatliv aldrig haft tillfälle att sluta betydelsefulla fördrag eller att gripa in i en dramatisk händelseutveckling. I sÃ¥ fall delar lian lott med de flesta andra svenska ämbetsmän. Men arbetsvillkoren, diplomatens miljö, kunde kanske ha varit värd att skildra, liksom andra lyckats göra det. Men Lagerberg vill inte ens skriva om sina kolleger. »Litet tokig som jag är», sä- ger han, vill han inte tala illa om nÃ¥gon, om han inte kan göra det grundligt och inför historien. Antingen skriver man nya Svarta Fanor eller ingenting alls. Och sÃ¥ kommer det häpnadsväckande. FrÃ¥n fyrtio Ã¥rs tjänst i UD har han »idel rika goda minnen>>. Fallet mÃ¥ste vara unikt. Det har dock gÃ¥'tt nÃ¥gon enstaka viskning kring huset vid Gustaf Adolfs torg att där inne förekommit en och annan intrig, att där uppstÃ¥tt nÃ¥gon motsättning eller funnits nÃ¥gon missstämning. Men Joen Lagerberg har gÃ¥tt lycklig utanför allt sÃ¥dant. Till sist förstÃ¥r man varför just han inte är lämpad att skriva memoarer pÃ¥ det vanliga viset. Han har valt att publicera ett antal vad han kallar porträtt i essayform av länder där han varit stationerad. Men inte heller denna benämning pÃ¥ hans uppsatser är helt täckande. Han har mindre skrivit essayer än kärleksförklaringar. Tjeckoslovakien, för att nämna ett exempel, upplever han i dess musik. Han avser inte att skriva samhällskunskap ocl:l är inte det ringaste rädd för att tala om folkkaraktärer, att generalisera och att tilldela ett helt folk utvalda och behagliga egenskaper. Det tjeckiska folkets instängda vitalitet fann uttryck i musik. I stället för att som stormakterna erövra kolonier erövrade Tjeckoslovakien musikaliska provinser. - Man sull taga sÃ¥dant för vad det är, som intressanta hugskott, som eleganta aforismer, alltid framförda med älskvärd säkerhet i sober stil. Vad man sedan tycker är bäst är naturligtvis en smaksak: bilden av Kina är fantasieggande mot bakgrund av dagens vÃ¥ldsdÃ¥d, bilden av Holland är lockande och fängslande, liksom kapitlet om Spanien, fyllt inte bara av musikalisk utan ocksÃ¥ av konsthistorisk lärdom. Det förekommer att hugskotten blir för mÃ¥nga, och vissa inhopp i t. ex. sprÃ¥kvetenskaperna kunde man ha varit utan. Inte alla ideer, som man fÃ¥r, är värda att tryckas. Författaren lancerar teorin att Karl X Gustafs eller Karl XII:s svenska soldater pÃ¥ Polens slätter hört ordet wies, by, och där- ' ifrÃ¥n hemfört ordet vischa i bondvischa. En kontroll hos Hellquist skulle ha visat att lr: ordet har annan härledning och dessutom betydelsen skog. I ett egendomligt p~hängt kapitel om helgon och mat - i och för sig ett angenämt ämne för betraktelser - har obenägenheten att kontrollera ocks~ gjort sig gällande. Lucia var verkligen inte »identisk med Lucifer», och i dessa novemberdagar bör vi allvarligt protestera mot p~st~Â- endet att vi äter g~s till ~minnelse av den helige Martin av Tour och av g~sflocken där han sökte gömma sig. Gäss slaktades vid vinterns början, d~ de inte längre kunde föda sig p~ ~krarna, och detta har skett vid olika tider i olika länder. Men i de gamla byalagen hängde man upp vissa Ã¥rligen ~terkommande sysselsättningar vid vissa dagar, och helst vid mera kända helgondagar, och Martindagen l~g lägligt till. Ett begynnelsekapitel om Marcel Proust är ganska fascinerande. Lagerberg tilltror lä- Lämplig julklapp 529 saren ett litterärt kunnande, som inte är allom givet. Det finns en förklaring, säger han, till att Proust kom in i de litterära salongerna. Han växte upp i en angränsande miljö. »Jag behöver blott nämna namnet p~ en av hans första bästa vänner, Gaston Armand de Caillavet, s~ är därmed sagt: kontakten med Anatole France och tout le reste.,. För en och annan är kanske inte sammanhanget helt klart, men nog är det smickrande att man förmodas kunna följa med. Detta är n~got karakteristiskt för boken. Den ställer krav p~ läsaren, därför att den inneh~ller vad man inte väntat. Den är annorlunda. Man lägger den ifr~n sig, imponerad av att ha gjort en s~ kultiverad författares bekantskap men samtidigt med en suck av besvikelse över i vilken grad ens egen bildning blivit försummad. Presentkort kan rekvireras genom att prenumerationsavgiften, kr 30: -, insättes Ã¥ Svensk Tidskrifts postgirokonto nummer 7 24 44. Angiv pÃ¥ girokupongen namn och adress bÃ¥de pÃ¥ er själv och mottagaren.