Litteratur Fil. lic. BIRGER HAGÃ…RD: Det tyska dilemmat Trots att snart 23 ~r förflutit sedan andra världskrigets slut har likväl det tyska problemet ännu inte fht sin lösning. Kan i dag n~gra tecken skönjas som tyder p~ en herförening av Väst- och Osttyskland inom en rimlig framtid? Fr~gan analyseras i en utmärkt liten skrift av Svenska Dagbladets Bonnkorrespondent, Hans von Friesen, "Tysklandsfr&gan - olöst och olöslig?" (Raben & Sjögren, Temaserien, 9: 45). Boken ing~r i Utrikespolitiska institutets skriftserie. Större delen av skriften utgör en historisk resume över Tysklands öde sedan andra världskriget. Kanske kan det tyckas vara en svaghet, att dessa partier dominerar och att s~ jämförelsevis litet utrymme ägnas ~t den aktuella situationen. Författaren kan emellertid utan större sv~righet bemöta kritik av s~dant slag. För att rätt först~ splittringen av dagens Tyskland är det nödvändigt att söka sig tillbaka och analysera skeendet fr~n och med krigsslutet. Det kan till och med i vissa fall vara befogat att g~ ännu längre tillbaka för att f~ de nödvändiga perspektiven. Det kan ocks~ hävdas, att för en yngre generation är Hitler endast en historisk företeelse. Självupplevelsen finns inte och kunskapen om uppkomsten av vad som i dag är Europas väsentligaste politiska problem är i m~nga fall obefintlig. Genom sin översk~dÂ- lighet, det rappa framställningssättet och den väldokumenterade analysen fyller von Friesens skrift ett klart behov. Den bör läsas inte bara av studenter i ämnet statskunskap utan av var och en som önskar insikt i de storpolitiska problemen. Var ligger skulden för splittringen? Västtyskarna anklagar ryssarna och de östtyska kommunisterna för att m~lmedvetet ha framdrivit en delning av det gamla tyska riket, medan östtyskarna hävdar, att splittringen helt och Mllet har ~stadkommits av västmakterna. B~da uppfattningarna är historiskt oriktiga, menar von Friesen. Sovjet har ett betydande ansvar, men ryssarna, som önskade en sovjetisering av hela Tyskland, önskade till en början ett enhetligt Tyskland. Frankrike däremot bedrev en m~lmedveten avsöndringspolitik, som bl.a. syftade till fransk kontroll över Saar, Ruhromr~det och Rhenlandet. För att genomföra sina planer tvingade ryssarna inom sin zon fram en sammanslagning av de kommunistiska och socialdemokratiska partierna till ett enhetsparti, SED. Ett streck i räkningen var det sv~ra nederlag, som kommunisterna led i det enda fria valet 1946 till Storberlins stadsfullmäktige. Utanför sovjetzonen, särskilt i Berlin, blev det p~ ett tidigt stadium angeläget för socialdemokraterna att skaffa sig skydd mot de kommunistiska infiltrationstendenserna. Tv& olika folk? Det skulle föra för l~ngt att i detta sammanhang rekapitulera de händelser under tiden 1947-49, som ledde fram till uppkomsten av tv~ tyska stater. Det m~ räcka med att med författaren konstatera, att delningen är ett resultat av det kalla kriget. Shäl västmakterna som ryssarna fann det lämpligt att förvandla sina ockupationszoner till stater. Ursprungligen var delningen rent politisk men fick snabbt konsekvenser ocks~ p~ andra omr~den. I dag, understryker von Friesen, är Ost- och Västtyskland inte bara tv~ skilda stater utan respresenterar ocks~ helt olika samhällssystem. Författaren finner det inte heller alldeles osannolikt, att de h~ller p~ att utveckla olika nationella egenskaper, "s~ att det en dag blir möjligt att tala om ett västtyskt och ett östtyskt folk, som endast skulle ha det gemensamt, att de talar samma spr~k och fram till ~r 1945 haft en gemensam historia". För Adenauer var det angeläget att trygga Västtysklands delaktighet i den västerländska gemenskapen. Priset var allt sämre möjligheter att ~stadkomma en ~terförening av Väst- och Östtyskland. Västtyskland har Mrdnackat vägrat att erkänna Östtyskland som en stat och betraktar sig ocks~ självt som en fortsättning av det gamla tyska riket. Därmed har följt att Västtyskland ocks~ p~Â- tagit sig ett direkt ansvar för vad som skedde under nazisttiden, vilket inte minst kommit till uttryck i de betydande skadest~nd som utbetalats till offer för nazismen. Östtyskland herigen har förklarat sig vara den första tyska "fredsstaten" utan n~got ansvar för det förg~ngna. Dessa olika st1ndpunkter har ocks~ fht sin betydelse för förhlllandet till omvärlden. Den s.k. Hallsteindoktrinen innebar, att Västtyskland skulle avbryta de diplomatiska förbindelserna med varje land som erkände Östtyskland. s~ skedde ocks~ beträffande Jugoslavien. Sovjetunionen utgjorde ett undantag och var länge det enda kommunistland, med vilket Bonn hade diplomatiska förbindelser. Doktrinen mildrades emellertid i och med att Rumänien och Västtyskland 1967 beslöt upptaga diplomatiska kontakter, vilket i sin tur föranledde Östtyskland att tillförsäkra sig garantier fr~n andra östeuropeiska stater att de inte skulle följa Rumäniens exempel. Förh~llandet till de östeuropeiska staterna har för Västtysklands del komplicerats av landets krav p~ att 1937 ~rs gränser skall ~terupprättas. Detta är, menar von Friesen, i sak alldeles oh~llbart. Det innebär västtyska krav p~ omr~den av det nuvarande Sovjetunionen och Polen. I praktiken är man helt införst~dd med att 1945 ~rs gränser inte l~ter sig ändras, men det har inte ansetts politiskt opportunt att öppet medge detta, varigenom ocks~ förutsättningarna saknas för en normalisering av förbindelserna mellan Västtyskland och Polen. Östtyskland ~ter har sedan 1950 formellt erkänt OderNeissegränsen. För Polen har det till följd av sakernas tillst~nd blivit ett intresse att Tysklands delningbestkOm inte Västtyskland är berett att erkänna 1945 ~rs gränser, 51 skulle d~ ett ~terförenat Tyskland vara det, är en fdga som polackerna inte oberättigat kan ställa. Stabilt Östtyskland Fr~n västtysk sida har ~terföreningskravet varit liktydigt med att Östtyskland skulle uppg~ i Västtyskland. Ett s~dant krav är enligt von Friesen l~ngt ifr~n verkligheten. Östtyskland har vuxit sig alltför starkt för att detta skall kunna ske och intar nu 10:e platsen bland världens industrinationer- en i och för sig aktningsvärd prestation. Men samtidigt är Väst- och Östtyskland l~ngtÂ- ifr~n jämställda. Västtyskland har en befolkning p~ 54 miljoner - att jämföra med Östtysklands 17 - och är en av världens ledande industri- och handelsnationer. Östtyskland är starkt nog att klara sig p~ egen hand men skulle helt förlora sin identitet vid ett uppg~ende i Västtyskland. P~ samma g~ng blir emellertid Östtysklands krav p~ en ~terförening via en konfederation, där de b~da staterna skulle vara jämställda, lika orealistiskt. Den östtyska minoriteten skulle därigenom f~ en orimligt stark maktställning. Det förefaller ocks~ omöjligt att i en konfederation sammanföra en västeuropeisk demokrati med en kommunistisk diktatur eller att smälta samman västtysk privatkapitalism med östtysk statskommunism. Om tyskarna själva finge bestämma, tvivlar inte von Friesen p~ att problemet relativt lätt skulle lösas. Om fria, hemliga och allmänna val till en konstituerande nationalförsamling genomfördes i hela Tyskland, skulle kommunisterna lida ett stort nederlag. Endast en liten minoritet i Östtyskland är kommunister, men befolkningens majoritet har resignerat. Med Berlinupprorets öde 1953 och nedsl~endet av den ungerska revolten 195(, i minnet, inser östtyskarna att de inte kan p~räkna hjälp fdn väster. De föredrar att göra det bästa möjliga av en sv~r situation. Vid fria val skulle allts~ utg~ngen 52 bli just den som Västtyskland önskar och som följaktligen den östtyska regimen motsätter sig. Kan inte försöken frÃ¥n USA och Sovjet att mildra den internationella spänningen öppna nya möjligheter för en Ã¥terförening av Tyskland? Nej knappast, menar von Friesen. Den östtyska regimen har stabiliserats - lÃ¥t vara genom gängse diktaturmetoder - och för Sovjetunionen är huvudönskemÃ¥- let i Tyskland status quo. Sovjet anser sig ha allt att vinna pÃ¥ en fortsatt tysk delning. Enligt Moskvas mening är ett splittrat Tyskland den enda garantien mot ett nytt tyskt militärt hot. Ingeting tyder i dag pÃ¥ att ryssarna skulle vara beredda att ändra uppfattning. Den östtyska regimen kalkylerar ocksÃ¥ kallt med att ju längre Östtyskland bestÃ¥r, desto lättare kommer det att bli att vinna internationellt erkännande. Författaren är av den uppfattningen, att östtyskarna har skäl för sin Ã¥sikt. Aven om den östtyska och västtyska ungdomen har mÃ¥nga praktiska intressen gemensamma är dock känslan för nationell samhörighet svagare än i högre Ã¥ldersgrupper. Samhörighetskänslan har ävenledes försvagats inom den äldre generationen. Delningen har accepterats som en vanesak. Men därtill kommer, att västtyskarna med sitt materiella välstÃ¥nd blir allt mindre benägna att gÃ¥ med pÃ¥ de offer, som en Ã¥terförening skulle kräva. Det finns enligt von Friesen inte längre nÃ¥gon aktiv folkopinion i Västtyskland till förmÃ¥n för en Ã¥terförening. Debatten hÃ¥lls vid liv av vissa företrädare för flyktingorganisationerna. NÃ¥got exceptionellt mÃ¥ste inträffa för att situationen skall förändras. Om freden bestÃ¥r och det ekonomiska framÃ¥tskridandet fortsätter talar allt för att status quo permanentas, blir von Friesens slutsats. Författaren är även av den uppfattningen att förbundskansler Kiesingers initiativ pÃ¥ vÃ¥ren och sommaren 1967 mera innebar "en taktisk omsvängning än en förändrad inställning i sakfrÃ¥gan". Varken Väst- eller Östtyskland har visat nÃ¥gra tecken pÃ¥ att ge efter pÃ¥ sina för motparten helt oacceptabla maximalfordringar, dvs. för Östtyskland internationellt erkännande och för Västtyskland Ã¥terförening under klart demokratiska former. Von Friesen utesluter inte tanken pÃ¥ att Östtyskland med Sovjets goda vilja skulle kunna utvecklas till nÃ¥got som liknar ett nytt Österrike genom en liberalisering av regimen och ett underlättande av det östtyska folkets kontakter med västern. Han tror emellertid inte mycket pÃ¥ en sÃ¥dan utveckling. Den förutsätter, att den östtyska regimen kan känna sig nÃ¥gotsÃ¥när säker och inte behöver frukta att en liberalisering leder till en upprepning av den 17 juni 1953. slutsatserna beträffande en lösning av TysklandsfrÃ¥gan blir därför djupt pessimistiska: "I ett avspänningsklimat saknas trycket att lösa frÃ¥- gan om den tyska nationens framtid. I ett krisläge försvÃ¥ras om inte rentav omöjliggö- res en uppgörelse av maktpolitiska hänsyn. Det gör, att ingen utväg är i sikte ur den Ã¥tervändsgränd, där ett av Europas allvarligaste politiska problem hamnat."