Universitetslektor BIRGER HAGÃ…RD: Demokrati - ett förvirrat begrepp? Den kanadensiske professorn C.B. Macpherson har i en nyligen pÃ¥ svenska utgiven skrift, "Den mÃ¥ngtydiga demokratin", hävdat att det finns tre varianter av demokrati: den västerländska, den kommunistiska och den i u-länderna. Macpherson är en marxist, som i delvis omarxistiska termer försöker driva sin tes, skriver i denna artikel universitetslektor Birger HagÃ¥rd, som närmare granskat hans resonemang. Förf. finner den kritiska analysen av Macpherson synnerligen nödvändig med tanke pÃ¥ att boken införlivats i kurslitteraturen i statskunskap vid Stockholms universitet. Den är ett exempel pÃ¥ oklarhet och kan därför väl tjäna som utgÃ¥ngspunkt för kritiska studier av demokratibegreppet. Har begreppet "demokrati" fÃ¥tt nya dimensioner? Är det rimligt att betrakta Sovjetunionen och övriga kommuniststyrda stater eller enpartistaterna i den tredje världen som demokratier? FÃ¥r man tro en nyligen pÃ¥ svenska utgiven liten bok, Den mÃ¥ngtydiga demokratin (Aldus, 8:75), av den kanadensiske professorn C.B. Macpherson, blir svaret jakande. Författaren vill beteckna den västerländska demokratien som "liberal demokrati" och ställer mot detta begrepp "de klart icke-liberala system som rÃ¥der i östländerna liksom de nÃ¥got annorlunda icke-liberala systemen i de flesta underutvecklade länderna i Asien och Afrika", som emellertid ocksÃ¥ säges ha "ett berättigat historiskt ansprÃ¥k pÃ¥ beteckningen demokrati". Vad gäller det historiskt berättigade ansprÃ¥ket pÃ¥ begreppet demokrati menar Macpherson, att demokratien ursprungligen var en klassangelägenhet och innebar "den tidigare förtryckta klassens styrelse eller en styrelse i dess intressen". Ungefär samma innebörd har begreppet demokrati i östländerna och u-länderna, ehuru det frÃ¥n klassbegrepp vidareutvecklats till "ett humanistiskt begrepp som har vidare innebörd än klass". Macpherson gÃ¥r vidare och anser, att det inte är orimligt, dÃ¥ Marx kallar den övergÃ¥ngsperiod under ledning av proletariatets diktatur, vilken skulle markera omvandlingen frÃ¥n kapitalism till socialism, för "demokrati" - "det var helt enkelt att använda ordet i dess ursprungliga och pÃ¥ den tiden normala betydelse". Demokratien skulle alltsÃ¥ enligt Marx till en början innebära ett klasstyre. Men när omvandlingen hade lett till ett ekonomiskt "överflöd för alla" skulle det inte längre behövas nÃ¥got klasstyre utan människorna skulle stiga in i det klasslösa samhället. "Befrielsen av en klass", säger - Macpherson och detta tycks vara nÃ¥got centralt i hans tes, "skulle sÃ¥lunda leda till humaniseringen av hela samhället via bestämda stadier och börja med att ett massproletariat övertog makten." Kommunistvarianten I sin analys av den kommunistiska varianten erinrar Macpherson om att Sovjetstaten inte följde Marx' linjer. I stället för att börja som en "klassdemokrati" fick den börja som en "avantgardestat" i enlighet med Lenins teorier. Kan dÃ¥ kommuniststaterna, avantgardestater, styrda av ett enda parti betecknas som demokratiska? Nej, menar Macpherson, inte om man utgÃ¥r frÃ¥n den "inskränkta" betydelsen av begreppet demokrati, dvs. betraktar demokrati som en styrelseform, där majoriteten kontrollerar de styrande. Men kan en avantgardestat förvandlas till en demokrati inom ramen för ett enpartisystem? Macpherson besvarar frÃ¥gan jakande i princip men uppställer tre krav för att en enpartistat skall kunna sägas vara demokratisk ocksÃ¥ i "inskränkt bemärkelse", nämligen 1) att fullständig 497 inre demokrati rÃ¥der inom partiet 2) att medlemskap i partiet stÃ¥r öppet för alla samt 3) att priset för inträde i partiet inte innebär krav pÃ¥ större aktivitet än att genomsnittsmänniskan klarar av det. "Det verkar inte", säger Macpherson, "som om dessa tre villkor ännu har uppfyllts i nÃ¥gon kommuniststat, även om det mÃ¥ste medges att vi inte kan fastställa villkoren sÃ¥ exakt att vi kvantitativt kan pröva om de har uppfyllts eller ej." Macpherson kommer sÃ¥ledes fram till att i "inskränkt bemärkelse" kan kommuniststaterna inte kallas demokratiska, och därmed skulle man kunna tro att sÃ¥ledes den kommunistiska "demokrativarianten" avförts frÃ¥n schemat. Han klarar sig emellertid ur dilemmat genom att hävda, att det vid sidan av den trängre betydelsen av begreppet demokrati ocksÃ¥ finns en "vidare", historiskt lika berättigad. "Demokrati", sä- ger han, "har i mycket vid bemärkelse ocksÃ¥ kommit att betyda nÃ¥got mer än ett styrelsesystem. Demokrati i denna vidare betydelse har alltid innehÃ¥llit ett ideal av mänsklig jämlikhet, inte bara lika möjligheter att klättra upp för samhällsstegen utan ocksÃ¥ en sÃ¥dan jämlikhet som endast helt kan förverkligas i ett samhälle där ingen klass kan dominera eller leva pÃ¥ andras bekostnad." Erkänner man en sÃ¥dan uppfattning, menar Macpherson, framstÃ¥r avantgardstatens demokratiska ansprÃ¥k "i en annan dager". Överallt, där "omständigheterna är sÃ¥dana att inget steg kan tas 498 mot" jämlikhetens samhälle "utom genom avantgardets Ã¥tgärder, kan avantgardstaten kallas demokratisk, sÃ¥ länge den förblir trogen sina syften". U-landsvarianten U-ländernas vision av demokrati överensstämmer varken med den västerländska demokratien eller det demokratibegrepp, som formulerades av Marx och Lenin. Den gÃ¥r tillbaka enligt Macpherson pÃ¥ det gamla demokratibegreppet, uppfattningen om "demokrati som en styrelse av och för det förtryckta folket". För u-länderna, säger han, har politisk tävlan tett sig lika "onaturlig" som ekonomisk konkurrens. I u-länderna har det varit frÃ¥ga om snarare en nationell revolution än en klassrevolution mot kapitalismen. Det behövs en lÃ¥ng period av kapitalackumulering och vidare finns det ett behov av att skapa en lojalitet, som genomsyrar hela nationen. Detta gynnar uppkomsten av enpartistater, starka massrörelser under ideologiskt ledarskap. Macpherson upprepar de ovan tre nämnda kraven pÃ¥ ett enpartisystem för att det skall kunna betecknas som demokratiskt och anser, att u-länderna bättre än kommunistländerna uppfyller villkoren. Avantgardet i u-länderna stÃ¥r massan närmare än vad fallet var i kommunistländerna. Och, hävdar han med en anknytning till Rousseau, vilket blir kärnpunkten för att bevisa u-landsdemokratien, avantgardena i dessa stater uppbärs av "en relativt klasslös allmänvilja". DÃ¥ dessa system betecknas som demokratiska, är det ändamÃ¥len, inte medlen, som betonas. "Det är att lÃ¥ta förverkligandet av de syften som folket delar och som det sätter framför separata enskilda syften utgöra kriteriet pÃ¥ demokrati." Källan till sitt onda finner ulandsfolken i den "bristande jämlikheten". Värdighet och frihet kan uppnÃ¥s först genom en politisk och moralisk revolution, som syftar till jämlikhet. Men de accepterar inte Marx' teser om att vägen till det klasslösa samhället mÃ¥ste gÃ¥ via klasstaten. De betraktar sig redan som klasslösa. I sÃ¥väl inskränkt som vidare bemärkelse finner Macpherson u-ländernas krav pÃ¥ att vara demokratiska berättigade. Den västerländska demokratien DÃ¥ Macpherson granskar alla tre varianterna " i perspektiv" tycker han sig finna ännu ett skäl för att de bör dela pÃ¥ beteckningen demokrati. Gemensamt för dem är nämligen slutmÃ¥let: "att erbjuda betingelser för att alla medlemmar i samhället fullständigt och fritt skall kunna utveckla sina i väsentlig mening mänskliga egenskaper". Men de skiljer sig Ã¥t beträffande vilka betingelser som erfordras och vilka medel som bör användas. Den liberaldemokratiska staten var först liberal. Införandet av demokratisk rösträtt innebar att laissez-faire-staten omvandlades till en välfärds- och regleringsstat. De demokratiska krafterna krävde att fÃ¥ delta i konkurrensen, inte att man skulle överge den liberala samhällsordningen till förm&n för nÃ¥- gon annan samhällsordning. Men välfärdsstaten "är bara en variation p& det kapitalistiska marknadssamhällets tema". Det kapitalistiska samhället medför en överföring av makt frÃ¥n vissa människor till andra, dÃ¥ ägande och kapitalkontroll ligger i händerna pÃ¥ en minoritet. Förvärvsfriheten medför sÃ¥- ledes en ojämlikhet. I kommunist- och u-länderna offras en del av de politiska friheterna i nu-läget för en vision om större frihet och jämlikhet i framtiden. Egendomsförvärvet stämmer inte överens med dessa länders uppfattning om mänsklig frihet och lika mänskliga rättigheter. Kan de liberala demokratierna bevara de värden av frihet och individualism, som är de mest uppskattade, frÃ¥- gar Macpherson? Ja, kommunistrevolutionerna och revolutionerna i u-länderna kan paradoxalt nog bli en räddning för den västerländska livsstilen, blir hans svar. Tävlan med de icke-liberala värdena kan tvinga västerlandet att befria sig fr&n det liberala kapitalistsamhällets dilemma, förvärvsmoralen. Det kapitalistiska marknadssamhället, konkurrenssamhället, har uppstÃ¥tt pÃ¥ grund av att man uppfattat tillstÃ¥ndet av knapphet i förMilande till abegränsande begär som permanent. Men tiden är inne för att göra sig av med knapphetsmoralen. "Vi behöver inte längre den obegränsade förvärvsfrihetens sporre. Vi producerar redan, &tminstone i de mest 499 utvecklade kapitalistländerna, mer varor och mer nytt kapital än vi vet vad vi skall ta oss till med. Och i en mycket nära framtid kommer vÃ¥rt problem att vara inte att förmÃ¥ människor att arbeta utan att finna nÃ¥got att göra för dem, inte att utnyttja knappa medel pÃ¥ det mest effektiva sättet utan att börja Ã¥terställa de mänskliga värden som har blivit undertryckta under kampen mot den materiella knappheten." Den nya statskunskapen Macphersons lilla skrift är utan tvivel läsvärd. Den stimulerar till eftertanke och motsägelse, vilket väl ocksÃ¥ torde vara ett av motiven för att den införts i kurslitteraturen i statskunskap vid Stockholms universitet. Det finns emellertid ocksÃ¥ en risk, att den okritiske läsaren med hull och hÃ¥r anammar Macphersons ofta grumliga tankegÃ¥ngar och inte genomskÃ¥dar ihÃ¥ligheten i hans bevisföring. Den moderna statskunskapen strävar efter l&ngtg&ende generaliseringar, vittomfattande politiska teorier för att kunna förklara den politiska utvecklingens fenomen. Den nya inriktningen av forskningen har särskilt kommit att intressera sig för att uppställa system, som gör det möjligt att förklara skeendet ocksÃ¥ utanför västerlandet - det traditionella arbetsfältet. Det är naturligt att man vidgar blickfältet och i hög grad inriktar sig pÃ¥ de för den politiska vetenskapen i huvudsak jungfruliga omrÃ¥dena i den tredje världen och även 500 att man i det sammanhanget blir beredd att anlägga nya aspekter pÃ¥ kommunistvärlden och försöker att passa in den pÃ¥ rätt plats i schemat. Genom sin nya approach har den moderna statskunskapen fÃ¥tt nya dimensioner och en praktisk användbarhet, som kanske aldrig tillförne, vilket bl.a. klargöres av Göran Hyden genom hans pÃ¥pekande av den nya vetenskapens ställning i Afrika. Det är inte förvÃ¥nande, att de nya betraktelsesätten främst emanerar frÃ¥n USA. PÃ¥ grund av USA:s ställning i världspolitiken har det funnits ett behov hos politiska bedömare att fÃ¥ hjälp med förstÃ¥elsen av skeendet i kommunistvärlden och i den tredje världen. I USA har det ocksÃ¥ funnits forskningsresurser av en storleksordning, som vi inte ens kan drömma om i Europa och allra minst i Sverige, där forskningen sedan länge sitter pÃ¥ undantag. Detta betyder emellertid ocksÃ¥, att de amerikanska statsvetarna inte bara inspirerat de europeiska, de har ocksÃ¥ i huvudsak kommit att dominera synsättet hos de senare. I Sverige har Hans Meijer eftertryckligt understrukit faran av ett sÃ¥- dant beroende. Det synes ocksÃ¥ som om en av de allvarligaste bristerna i den statsvetenskapliga forskningen och debatten i vÃ¥rt land för närvarande är, att man sÃ¥ totalt kommit att rikta blickarna västerut, medan kännedomen om och intresset för forskningen i särskilt Tyskland och Frankrike sÃ¥ gott som helt lyser med sin frÃ¥nvaro. Om än den nya approach frÃ¥n statsvetarnas sida, som kommit att utvecklas under det senaste decenniet, ter sig i hög grad inspirerande, fÃ¥r man likväl inte blunda för de faromoment som finns. I strävan efter lÃ¥ngtgÃ¥ende teoretiska konstruktioner finns det en uppenbar risk, att omdömena kan bli sÃ¥ allmänt hÃ¥llna, att de fÃ¥r snudd pÃ¥ meningslöshet. Det stÃ¥r ocksÃ¥ klart, att frestelsen för den starkt politiskt övertygade att försöka bevisa sina tesers riktighet i allmänna och svepande formuleringar kan bli övermäktig. Strävan efter att komma fram till en viss lagbundenhet i skeendet kan ibland leda till att resonemangen fÃ¥r nÃ¥got av mytologi över sig. Marxisten Macpherson Inte minst det senare är en anklagelse, som i stor utsträckning synes drabba Macpherson. Han är en marxist som i delvis omarxistiska termer försöker förklara riktigheten av sin tes. Macpherson är pÃ¥ det klara med att användningen av begreppet demokrati i traditionell statsvetenskaplig betydelse frÃ¥n början gör det närmast till en omöjlighet att under en och samma benämning ställa den västerländska demo- ' kratien, kommunismen och u-ländernas styrelsesystem. Han uppställer tre kriterier, som vi sett, för att ett enpartisystem skall kunna anses demokratiskt. Naturligtvis är det diskutabelt, om dessa tre kriterier skall anses tillfyllest. Men lÃ¥t oss anta, att vi accepterar dem. Är det dÃ¥ möjligt att kvantitativt mä- ta, om demokrati pÃ¥ de anförda betingelserna skall kunna sägas vara för handen i kommunistländerna och u-världen? Macpherson inser svÃ¥righeterna härvidlag men drar inte helt konsekvenserna av detta erkännande. För Sovjets och kommunistländernas vidkommande medger han, att demokrati som styrelseform inte kan sägas existera. När han undersöker, om kriterierna för demokrati finns i den tredje världens enpartisystem, konstaterar han generellt, att dessa "mer närmar sig ett uppfyllande av dessa villkor" än kommuniststaterna. Man kunde dÃ¥ vänta sig en bevisföring utifrÃ¥n de tre objektiva kriterier, som han ställt upp, men detta sker inte. I stället försöker han leda sin tes i bevis frÃ¥n helt andra och subjektiva utgÃ¥ngspunkter, av renodlat marxistisk karaktär. Revolutionerna i de nya staterna har inte varit klassrevolutioner och de nya staterna är i allmänhet inte klasstater. Och därför skulle de stÃ¥ demokratien nära! FrÃ¥n objektiv utgÃ¥ngspunkt är Macphersons resonemang naturligtvis ohÃ¥llbart. I stället för att utifrÃ¥n sina egna kriterier söka komma fram till, om enpartistaterna i den tredje världen i "inskränkt bemärkelse" är demokratier eller inte, lÃ¥nar han en tes frÃ¥n sitt resonemang om demokrati i "vidare bemärkelse" för att fÃ¥ till stÃ¥nd en bevisföring. Och även om det skulle vara svÃ¥rt att kvantitativt mäta Macphersons tre kriterier för demokrati i en icke-kom- 501 munistisk enpartistat, och även om resultatet sannolikt blir, att vi inte kan säga, att demokrati som styrelsesystem är för handen i dessa länder, borde Macpherson likväl kunnat föra en ganska intressant diskussion pÃ¥ denna punkt. Trots allt vet vi ändÃ¥ en del om hur dessa politiska system verkar. Det finns Ã¥tskilliga givande undersökningar att referera och ventilera. Demokrati i vidare bemärkelse? När Macpherson inte kan leda i bevis att demokrati i "inskränkt bemärkelse" är nÃ¥got gemensamt begrepp för de tre varianterna utan endast finns i det västerländska samhället, försöker han föra in vad han kallar för en ny dimension som sannerligen inte är särskilt originell. Han frÃ¥gar, om inte demokrati i "vidare bemärkelse" är för handen i sÃ¥väl västerlandet som kommunistvärlden och den tredje världen. Vilken är dÃ¥ hans definition pÃ¥ demokrati i denna vidare bemärkelse? Den är förvisso inte klart formulerad men det framgÃ¥r att han därmed synes avse begreppet ."jämlikhet" i marxistisk mening, som endast kan realiseras i "ett samhälle där ingen klass kan dominera eller leva pÃ¥ andras bekostnad". Sedan länge har detta betraktats som en alltför stor förenkling av problematiken. Den danske statsvetenskapsmannen och socialdemokraten Alf Ross' stringenta analys av demokratien, "Varför demokrati", har länge bildat skola i Skandinavien. Han betraktar försök i 502 Macphersons anda att uppställa en enda enkel princip, "frihetens ide" eller "jämlikhetens ide", som en missförst~dd förenkling av problemet. Demokratiens innebörd kan inte reduceras till en enkel formel. Beträffande den problematik som Macpherson försöker göra gällande skriver Alf Ross redan för drygt tjugo ~r sedan: "Benägenheten att göra jämlikhetsiden till en grundläggande demokratisk ide är kanske ocks~ stundom uttryck för en - medveten eller omedveten - politisk tendens. Man söker ett stöd Ã¥t jämlikhetskravet genom att göra det till en best~ndsdel av demokrati." Tankeklarheten kräver emellertid, oavsett egna värderingar, att den iden hÃ¥lls utanför iden om demokratien som politiskt system. Jämlikhetskravet är i stället starkt förbundet med socialismen men har absolut ingenting att göra med den politiska. demokratien. Man kan vara demokrat utan att vara socialist. Begreppet socialism ligger p~ intet sätt i begreppet demokrati. Eller för att direkt citera Alf Ross: "Demokratin är lika litet med nödvändighet förbunden med socialismen som med dess motsats liberalismen (den kapitalistiska näringsfriheten) men kan Ã¥ andra sidan enligt sitt begrepp lika väl förenas med var och en av dessa inneh~llsmässiga ideologier." Jämlikheten som begrepp behöver alltsÃ¥ inte ha nÃ¥- got med demokratien att skaffa. Den är inte n~got för den politiska demokratien säreget. Alf Ross har uttryckt saken än klarare: "Jämlikhet innefattar jämlikhet i sÃ¥väl politisk makt som politisk vanmakt, likhet s~väl i frihet som i ofrihet. Ä ven de mÃ¥nga, som utan politiska rättigheter av n~got slag är underkastade ett självhärskardöme, är likställda." En frÃ¥ga Ã¥terstÃ¥r. Skulle det tjäna statsvetenskapens intresse, skulle det bli lättare att först~ demokratiens problematik, om man trots allt accepterade Macphersons tolkning av demokratien i "vidare bemärkelse"? Har numera jämlikhetskravet av det slag som Macpherson för fram blivit sÃ¥ allmänt godkänt, att hans tes kan antas som utg~ngsÂ- punkt? Svaret mÃ¥ste bli nej. Med Macphersons vaga definition blir resultatet i praktiken, att det blir de styrande som genom sina uttalade avsikter avgör om ett system är demokratiskt eller inte. Hans diffusa tal om en allmänvilja, uttryckt av en elit - rousseauanska tankegÃ¥ngar som han framför allt förknippar med u-länderna, ger naturligtvis möjlighet till hur vidsträckta tolkningar som helst. Ytterst f~ regimer torde hävda annat än att de har folkets bästa för ögonen, en elit syftar till att p~ sikt göra folket fullmyndigt - genom olika ~tgärder vill man uppnÃ¥ mognad hos folket etc. Med ett s~dant resonemang blir varje s.k. utvecklingsdiktatur demokratisk, vare sig det gäller Guinea, Egypten eller Grekland. Fr~n samma utg~ngspunkt blir det svÃ¥rt att hävda annat än att ocksÃ¥ det nazistiska Tyskland var en demokrati. Ledningen hävdade, att det var frÃ¥ga om en folkstat, att man syftade till att förverkliga den "sanna" demokratien etc. Blir inte resultatet, att varje system, som gör ansprÃ¥k pÃ¥ att företräda "folket", att "totalt" tillvarata dess intressen, ocksÃ¥ med Macphersons sprÃ¥kbruk mÃ¥ste kallas demokratiskt? Vilka system hävdar motsatsen? AlltsÃ¥, flertalet politiska system i världen är demokratiska, det sovjetryska likaväl som det grekiska, det etiopiska likaväl som det i Canada eller Tanzania. M.a.o. följer vi Macpherson, reduceras begreppet "demokrati" till att bli liktydigt med en styrelse praktiskt taget vilken som helst. Naturligtvis är Macpherson som marxist inte beredd att acceptera sÃ¥dana följder av hans vidlyftiga demokratibegrepp. Man kan dÃ¥ vända pÃ¥ saken och frÃ¥ga, om den konservative, som alltigenom är skeptisk mot hans jämlikhetstanke och menar att en klass kan ersätta en annan som härskande men att det alltid kommer att finnas människor i positioner ovanför andra - som kanske i likhet med Milovan Djilas hänvisar till "den nya klassen" i Sovjet - men likafullt är benägen att acceptera kompromisser och samförstÃ¥nd för att nÃ¥ politiska lösningar, om denne konservative verkligen är demokrat i "vidare bemärkelse"? Uppenbarligen inte enligt Macpherson. En svensk eller brittisk konservativ är alltsÃ¥ mindre än en kommunist eller afrikan i TANU, Tanzanias enhetsparti, demokrat i "vidare bemärkelse". 503 De anförda exemplen torde visa att Macphersons vidare demokratibegrepp är odugligt för att nÃ¥ nÃ¥gra vetenskapliga resultat. Inte heller kan de ge nÃ¥- gon ytterligare klarhet i den politiska diskussionen. Macphersons begrepp är enbart subjektivt. För att tala med Alf Ross sprider det enbart förvirring. Det historiskt berättigade Svagheten i Macphersons resonemang framstÃ¥r ocksÃ¥ tydligt, dÃ¥ han för att applicera demokratien pÃ¥ marxistiska eller rousseauanska modeller hänvisar till det "historiskt berättigade". Han utför trollkonsten att sammanställa demokrati med vad han kallar den antika synen pÃ¥ demokrati. Men denna var trots allt mera komplicerad än vad Macpherson vill antyda. Den grekiska demokratien urartade stegvis och förvandlades pÃ¥ sina hÃ¥ll till den extrema demokrati, det pöbelvälde, för vilket bÃ¥de Platon och Aristoteles varnade. Just den extrema varianten upphöjes emellertid av Macpherson till allmän norm. Till detta kommer, vilket Macpherson borde ha tänkt pÃ¥, att antiken pÃ¥ det hela taget stod främmande för tanken pÃ¥ det klasslösa samhället. Vad proletariatet i Grekland önskade var ett rollbyte och ingenting annat. Det skall ocksÃ¥ pÃ¥minnas om att Roms demokrati blev den kapitalistiska demokratien, som ägde bestÃ¥nd till dess att de militära ledarna tog makten frÃ¥n sÃ¥väl storfinansen som folkförsamlingarna och därmed etablerade en ny styrelseform. 504 Överflödssamhällets villkor Ligger det dÃ¥ ingenting i Macphersons tankar om att vi är pÃ¥ väg ifrÃ¥n knapphetens stadium in i överflödets samhälle och även politiskt-filosofiskt bör dra konsekvenserna av detta? Ingen skulle väl vilja förneka detta. Men Macphersons tankegÃ¥ngar är inte särskilt originella. Kraven pÃ¥ ökad frihet och medmänsklighet har sedan lÃ¥ng tid tillbaka stimulerat den ideologiska debatten i västerlandet. FrÃ¥gan har knappast gällt mÃ¥let utan snarare medlen. Vill Macpherson helt avskaffa den privata äganderätten? Han säger det inte rent ut men det vore en logisk konsekvens av hans marxistiska premisser. Och detta är inte nÃ¥got särskilt konstruktivt bidrag. Det alternativet har länge stÃ¥tt klart för människorna i västerlandet - och förkastats. Ingenting säger, att allmänägda företag inger människorna nÃ¥gon högre känsla av frihet och människovärde. Gruvarbetarna i LKAB torde i vart fall inte göra det, om vi fÃ¥r tro att det ligger nÃ¥got bakom Sara Lidmans aktuella skildring. Den konstruktiva debatten om humanisering av människans villkor, om möjligheterna att höja den enskildes människovärde, har i stället inriktats pÃ¥ konkreta förslag till medinflytande och breddning av ägandet. Det är detta som ligger bakom t.ex. de kristliga demokraternas strävanden att införa "industriell demokrati" i Västtyskland. En lag frÃ¥n 1952 reglerar i detalj arbetstagarnas medbestämmanderätt och en livlig debatt pÃ¥gÃ¥r om hur man skall gÃ¥ vidare pÃ¥ den inslagna vägen. I Frankrike stÃ¥r man inför problemet att förverkliga de Gaulles tanke att "i företaget förvandla löntagarna till delägare". Ideerna drivs med stor intensitet framför allt av vänstergaullisterna Vallon och Loichot. Den senare som förknippas med begreppet "pankapitalism" vill konkret tvinga företagen att utge ! gratisaktier till löntagarna i proportion .•.1.".· till självfinansieringsvolymen. Förvand- j lingen av löntagarna till delägare fram- ~ ställs som ett alternativ, som är över- 1 lägset bÃ¥de kommunismen och kapita- l lismen och som skall göra slut pÃ¥ de J' öst-västliga motsättningarna och skapa 1 en grund för en gemensam handlägg- ; ning av u-landsfrÃ¥gan. I Storbritannien "i och i Sverige har de konservativa lan- ~ serat ideerna om "ägardemokrati". Kon- f kreta förslag har senast presenterats i ut- il kastet till ett nytt partiprogram. Det förefaller som om Macpherson vore helt okunnig om denna intensiva debatt i Västeuropa och om de praktiska reformer, som redan förverkligats. Där har han ett direkt svar pÃ¥ sin anklagelse mot västerlandet. Men en reformering inifrÃ¥n av det liberal-kapitalistiska systemet passar självfallet inte in i Macphersons mönster. Hos honom anpassas terrängen efter den marxistiska kartan.