Dagens frÃ¥gor Hotet mot rättssamhället Under de senaste mÃ¥naderna har gÃ¥ng efter annan alarmerande uppgifter lämnats frÃ¥n högsta ort om den växande brottsligheten i Sverige. Och vad mera är, endast omkring en tredjedel av alla brott klaras upp; i Stockholm har siffran angetts till 27 procent för 1967. I klartext betyder detta, att ca 150 000 brott, begÃ¥ngna under 1967, var ouppklarade eller inte slutförda den 1 juli i Ã¥r. Enbart i Stockholm gÃ¥r varje Ã¥r ungefär 20 000 brottslingar fria. Bilden blir ännu dystrare av att det främst är vÃ¥ldsbrotten som ökar. Bland de främsta orsakerna till den ökade brottsligheten har anförts, att mÃ¥nga människor torde ha vant sig vid en viss brottslighet, därför att samhället inte har tillräckliga resurser att sätta emot. En betydande roll spelar ocksÃ¥ narkotikamissbruket och utlänningsproblemet, som accentuerats av den vacklande utlänningspolitiken. VÃ¥ldsdemonstrationerna, som är utslag av pÃ¥tryckningar pÃ¥ myndigheterna, har givit ett merarbete, som gör att andra arbetsuppgifter fÃ¥r sättas i efterhand. Och laglydnaden befrämjas inte heller av att justitieministern, som har till uppgift att förordna om beslag och Ã¥tal i tryckfrihetsmÃ¥l, gÃ¥ng efter annan ifrÃ¥ga om pornografin desavoueras av Stockholms rÃ¥dhusrätt, vilken av rädsla för de s. k. kulturradikalerna inte vÃ¥- gar uttala en fällande dom. I ett läge, där inte ens en tredjedel av brotten i huvudstaden kan klaras upp av polisen, är det uppenbarligen korrekt att pÃ¥stÃ¥ att brott lönar sig. Säkert upplever mÃ¥nga människor det som ett centralt sjukdomstecken i samhället, att säkerhet till liv och lem faktiskt inte längre kan garanteras av myndigheterna. Hos flertalet medborgare finns det därför en hög grad av förstÃ¥- else inför nödvändigheten att genomföra reformer och förstärkningar av polismakten. För att komma till rätta med det svÃ¥ra narkotikamissbruket krävs helt andra Ã¥tgärder än de nu förefintliga, ett utbyggt samarbete mellan polis, läkare och socialarbetare, men ocksÃ¥ en skärpt lagstiftning mot dem, som hänsynslöst för egen vinnings skull driver människor i det djupaste elände. Japan tilldrar sig i detta sammanhang stort intresse. Genom en kraftig satsning pÃ¥ samhällsinformation samt en hÃ¥rd lagstiftning mot narkotikaleverantörer har man lyckats komma till rätta med sitt för tio Ã¥r sedan starkt oroväckande narkotikaproblem. Men den första uppgiften mÃ¥ste bli att förstärka polismakten, bÃ¥de numerärt och ifrÃ¥ga om dess arbetsförhÃ¥llanden. Särskilt gäller detta huvudstaden, som av allt att döma har en stark dragningskraft pÃ¥ utländska kriminella element. Det torde inte finnas mÃ¥nga länder i världen, där polisen har sÃ¥ utomordentligt svÃ¥rt att fullgöra sina uppgifter som i Sverige. Otillräcklig trygghet, en hÃ¥rd arbetsbörda och en intensiv, stundom överambitiös övervakning gör polismannens yrke till ett av de otacksammaste. Det stÃ¥r helt klart, att nÃ¥got mÃ¥ste ske utan dröjsmÃ¥l för att komma till rätta med den ökande brottsligheten och ge medborgarna det effektiva skydd, som de har rätt att kräva. Om inte myndigheterna inser detta, är det uppenbara risker för att situationer kan inträffa, dÃ¥ medborgarna frestas att ta lagen i egna händer. Vi vill sannerligen inte i vÃ¥rt land vara med om nÃ¥gra medborgargarden eller liknande. Därför gäller det att se till att rättssamhället kan fungera. "Lag och ordning" är inte den slitna k1yscha, som vänsterextremisterna vill gö- ra gällande. För det stora flertalet medborgare i landet innefattar begreppet lag och ordning människornas primära krav pÃ¥ samhället. Bakslag för Marx och Mao Valet av kÃ¥rfullmäktige i Stockholm tilldrog sig bÃ¥de före och efter valet ett oväntat stort intresse. Detta intresse för en studentkÃ¥r fÃ¥r ses mot bakgrunden av händelserna i vÃ¥ras, särskilt den s. k. kÃ¥rhusockupationen. Har studenterna verkligen förvandlats till vänsterextremister? Eller hur stor är den vänsterextrema minoriteten? FrÃ¥- gorna var mÃ¥nga. De konservativa studenterna hade denna gÃ¥ng insett det omöjliga i att möta vänsterns medvetna strävanden att politisera studentkÃ¥ren med opolitiska aktioner. I stället hade de nu formerat sig i ett slagkraftigt studentparti, "Opposition 68", med den öppet uttalade mÃ¥lsättningen att "sparka ut vänstern". Valet blev en seger för de konservativa. Deras parti blev det i särklass största och av kÃ¥rfullmäktiges 40 platser besatte de 11. Det goda resultatet uppnÃ¥ddes framför allt genom en mobilisering av mÃ¥nga av de studenter, som i regel förhÃ¥ller sig rätt passiva till kÃ¥rpolitiken. Nära 40 procent av Stockholms studenter deltog denna gÃ¥ng, en högre siffra än nÃ¥gonsin tidigare. Bekräftelsen pÃ¥ att vänstervinden mojnat, om den nu överhuvudtaget varit särskilt stark nÃ¥gon gÃ¥ng bland den stora majoriteten studenter, kom ett par veckor senare genom valet av kÃ¥rfullmäktige i Lund. I denna traditionellt radikala högborg led vänstergrupperna ett svidande nederlag. Av de 91 mandaten besatte FRIS, Lunds fria studenter, en borgerlig gruppering som motsätter sig politiseringen i studentfackliga sammanhang, sÃ¥ mÃ¥nga som 61. De bÃ¥da vänsterextremistiska kÃ¥rpartierna, SDS, Studenter för ett demokratiskt samhälle (med en illa beryktad motsvarighet i USA), och LURD, Lunds radikala demokrater, fick endast 23 platser i kÃ¥rfullmäktige. OcksÃ¥ i Lund var valdeltagandet större än nÃ¥gonsin, omkring 37 procent, vilket skall jämföras 479 med de futtiga 3 procent som deltog i det förra valet. Valresultaten mÃ¥ste ses som ett hälsotecken. Den stora majoriteten studenter har inte stillatigande velat Ã¥se sina vänsterextremistiska kollegors framfart. Tyvärr har dessas beteende bidragit till en negativ attityd till studenter överhuvudtaget i vida kretsar. För den skull är det angeläget, att studentflertalet reagerar och ger sitt stöd Ã¥t en studentpolitik, som inte fjärmar utan i stället närmar studenterna till samhället. När det gäller att uttrycka flertalets opinion har självfallet de konservativa studenterna en viktig uppgift att fylla. De är att gratulera till det lyckade resultatet av sina första ansträngningar. Man skall emellertid notera, att kommunisternas styrka vid vÃ¥ra universitet ingalunda tycks raderas ut pÃ¥ samma sätt som kommunistpartiet vid Ã¥rets val. I Stockholms kÃ¥rval erhöll de ungefär lika mÃ¥nga röster som socialdemokraterna, vilket är omkring hälften av vad de konservativa studenterna fick. Aven i Lund har de trots allt ett skrämmande starkt stöd. Man kan vänta sig skärpta motsättningar i studentvärlden mellan en demokratisk höger och en extremistisk vänster. Detta kan nu inte hjälpas. Om de konservativa studenterna kan sätta stopp för vänsterns försök att monopolisera studentopinionen, om de kan hindra att studenternas pengar sänds som understöd till den kommunistiska terrordiktaturen i Nordvietnam eller till det stora antalet uppenbart kommunistiska "befrielserörelser" över hela världen, har de hunnit en bra bit pÃ¥ vägen i syftet att Ã¥terupprätta studenternas anseende i allmänhetens ögon. Konservativa studentförbundet tog som en väsentlig uppgift, dÃ¥ det bildades under kriget, att hÃ¥lla efter nazisterna. Nu är det uppenbarligen dags att hÃ¥lla efter kommuni~Â- terna, en inte mindre angelägen uppgift. 480 Zigenare I Stockholm har under hösten givits en teaterföreställning, Zigenare, som inspirerats av den dr Gormander, i privatlivet Gunnar Ohrlander, som avlägsnats t. o. m. frÃ¥n Aftonbladet. Han har i stället omhändertagits av Kungl. Dramatiska teatern. Tillsammans med en grupp unga skÃ¥despelare och skÃ¥despelerskor, en grupp som uppenbarligen letts av honom, har man Ã¥stadkommit en s. k. politisk föreställning. Huvudmotivet i denna är zigenarnas villkor i Sverige, fastän ocksÃ¥ annat kommit med. Att inte utnyttja tillfället till ett angrepp pÃ¥ polisen vore stridande mot dr Gormauders natur, och därför blandas zigenarna upp med bÃ¥de BÃ¥sradskravaller och Högalids vÃ¥rdhem. Politisk teater har aldrig kunnat skrivas utan att stoffet ordnats upp sÃ¥ att det blivit verkningsfullt eller sÃ¥ att vissa aspekter betonats, kanske orättvist, pÃ¥ andras bekostnad. SÃ¥dan teater har funnits i alla tider. Aristofanes skrev den, Shakespeare skrev den, Ibsen likasÃ¥, för att nämna nÃ¥gra. Vad den unga gruppen pÃ¥ Dramaten inte uppfattat tycks vara att dessa dramatiker, och mÃ¥nga andra med dem, förenat den politiska teatern med konst. Att, dÃ¥ man inte har annat att komma med, stÃ¥ och hala upp tidningsurklipp ur byxfickan och läsa upp dem för en publik, som man hoppas skall tro pÃ¥ ur sitt sammanhang lösryckta tidningsnotiser, det är inte teater. Det är dÃ¥ligt framförd propaganda, som inte blir bättre när den görs falsk. När det starka ordet falsk används här, Ã¥syftas inte resultaten av den kritik mot föreställningens sakinnehÃ¥ll och syften, som först en zigenarkonsulent - som möjligen trots sin sakkunskap skulle kunna anses vara part i mÃ¥let - och därefter professor Arne Trankell framfört i stora tidningsartiklar. Den sistnämnde, citerad positivt i Dramatens program och tämligen välkänd ur andra sammanhang, kan inte misstänkas för att ha angripit föreställningen därför att denna är alltför samhällskritisk. Med ordet Ã¥syftas inte heller de rena osmakligheterna i föreställningen: Standarden pÃ¥ Dramaten har sjunkit under den nuvarande chefen. Vad som här brännmärkes är det som är direkt, medvetet, falskt. I det tryckta programmet citeras, bland mycket som syftar till att ge läsaren föreställningen att zigenarna i Sverige är att jämställa med negrer i vissa stater i USA, psalmen i Svenska psalmboken 489:2. Citatet avbryts före de tvÃ¥ sista raderna, av vilka framgÃ¥r att ordet "borgaren" i en föregÃ¥ende rad syftar pÃ¥ borgarstÃ¥ndet, pÃ¥ köpmän och hantverkare, vid den tid psalmen skrevs, och inte pÃ¥ "de borgerliga" eller nÃ¥got dylikt i dag. Det är en citatförfalskning sÃ¥ god som nÃ¥gon. Ansvarig utgivare av programmet: Erland Josephson. Under föreställningen anföres ett uttalande i riksdagen i zigenarfrÃ¥gan av statsrÃ¥det Rune Johansson. Det fortsättes direkt, utan angivande av nÃ¥got citatslut eller med nÃ¥got uppehÃ¥ll, av ett antal ord, som ger publiken anledning att tro att hr Johansson skulle velat utmärka zigenarna pÃ¥ nÃ¥got sätt liknande judestjärnan i Hitlers Tyskland. En sÃ¥dan anklagelse mot hr Johansson är orimlig och upprörande. Den är mycket skickligt framförd, men det hela är falskt, tydligt skrivet mot bättre vetande. I en av de första scenerna talas om en zigenarräkning 1943, som regeringen Per Albin Hansson skulle anbefallt av undfallenhet mot tyska krav, "och man vet ju vad listorna skulle kunnat användas till". Utan att blinka anklagas här samlingsregeringen och socialstyrelsen, inte bara för att den skulle ha lytt en anvisning frÃ¥n Hitler utan ocksÃ¥ för att ha haft baktanken, att listorna skulle kunnat brukas för att zigenarna skulle kunna behandlas pÃ¥ samma sätt som i Tyskland, d. v. s. utrotas. Och detta Ã¥r 1943, dÃ¥ tiden för alla medgivanden, som faktiskt gjordes, upphört! Som historieförfalskning är det hela dÃ¥ligt, som förtal oerhört. sÃ¥dant framförs alltsÃ¥ av en grupp ungdomar, som är sÃ¥ bra som de bara kan vara pÃ¥ Dramaten. Med de stora pretentioner som de själva framträder med, kunde man begära att de ocksÃ¥ skulle vet vad de gör. I stället är det nÃ¥got patetiskt att se dem, att se att de förmodligen tror att de är ärliga. Ansvarig för deras utnyttjande i den oärliga propagandans tjänst: chefen för Dramatiska teatern Erland Josephson. Social födelsekontroll PÃ¥ DN:s s. k. kultursida den 12 november i Ã¥r har författaren och En av de aderton i Svenska akademien Artur Lundkvist publicerat en sorglig betraktelse, som inte bör förbehÃ¥llas endast en dagstidnings läsare utan bör bevaras för eftervärlden. Bakgrunden är, att hr Jan Myrdal i Aftonbladet tycks ha beskyllt hr Lundkvist för att vara akademisk reaktionär. I stället för att, som vi andra, känna sig hedrad eller road av att bli anfallen av hr Myrdal jr har hr Lundkvist gripits av ledsnad och vill försvara sig. Han lägger ut sin sak pÃ¥ följande sätt. Hr Lundkvist har tidigare, säger han, fört fram ett förslag som drar konsekvenserna av ett allmänt läge, uppkommet ur triangeln mellan kvinnornas likställighetssträvan, preventivmedlens utveckling och världens överbefolkning. Man kan numera skaffa sig barn eller inte, utan inskränkning i sexuallivet. Kvinnorna kan välja bort föräldrauppgiften. Ett ett- eller tvÃ¥barnssystem är därjämte bÃ¥de opraktiskt och 'oekonomiskt. Därför bör barnafödande och barnuppfostran överl/has pÃ¥ ett färre antal föräldrar med flera barn, samtidigt som ett 481 större antal människor helt frigörs frÃ¥n föräldraskap. Man mÃ¥ste komma bort frÃ¥n inställningen att föräldrskap är en uppgift för sÃ¥ gott som alla, en rättighet eller ett för kvinnorna oavvisligt biologiskt behov. En sÃ¥dan inställning bör uppfattas som konservativ, eftersläpande. Man bör i stället acceptera en social, gärna socialistisk planering pÃ¥ detta omrÃ¥de. - SÃ¥ lÃ¥ngt hr Lundkvist, som omöjligt kan förstÃ¥ att detta, och mera därtill, verkligen skulle vara reaktionärt. Förvisso är det varken reaktionärt eller konservativt. Hr Myrdal talar i sin kritik med säkerhet utifrÃ¥n den förenklade socialistiska samhällsuppfattning som förekommer i Kina, enligt vilken det är människornas skyldighet att uppfylla jorden med smÃ¥ röda maoister. Hr Lundkvist är pÃ¥ ett helt annat sätt progressiv och social. Barn är ingen enskild angelägenhet utan man mÃ¥ste se till samhällets behov. Detta sker givetvis bäst genom samlad kontroll av produktionen. Vi delar hans mening att detta är ett korrekt socialistiskt resonemang, fullt värdigt en socialdemokratisk kulturarbetare. Borde ej hans ideer föras ut i den sociala verkligheten? Vad vore dÃ¥ naturligare än att inrätta ett ämbetsverk för folkkontrolL De blivande mödrarna mÃ¥ste ju prövas och utses och uppläras för sin uppgift. Det blir ämbetsverkets sak att välja ut dem. Den manliga partnern är ocksÃ¥ av vikt, ehuru ett inseminationsförfarande förefaller tänkbart. I varje fall mÃ¥ste man komma ihÃ¥g, att även pÃ¥litligt socialdemokratiska kvinnor - och endast sÃ¥dana kan i detta fall komma ifrÃ¥- ga - av naturen är sÃ¥ konservativa, att de förbrukar nio mÃ¥nader pÃ¥ ett enda barn. De manliga avlarna, eller drönarna, kan användas oftare och behöver alltsÃ¥ ej vara sÃ¥ mÃ¥nga. När det gäller att tillsätta denna senare elit (förslagsvis i lönegrad Br 5) vill vi gär- 482 na pÃ¥minna hr Lundkvist om hur rationellt frÃ¥gan syntes bli löst i det nazistiska Tyskland, innan tyvärr kriget bröt utvecklingen. Unga utvalda arier hölls samman i ordensborgar, tillhöriga SS, och de brukades regelbundet i aveln. Barnen omhändertogs sedan ekonomiskt och för uppfostran av partiet, en ordning som kan bli till ett föredöme för vÃ¥rt nya ämbetsverk. Ett problem blir givetvis de asociala individer, som privat och olovligt vill skaffa sig barn. Om de upptäcks i tid, kan kvinnan underkastas tvÃ¥ngsabort varefter konTANKESLAPPHET trahenterna bestraffas. Gentemot mödrar, som trots allt illegalt föder barn, kunde de gamla svenska lagarna mot barnamord komma i Ã¥tanke, fast använda sÃ¥ att säga i omvänd ordning. "Genomfört utan tvÃ¥ng vore det en framtidsduglig reform", sammanfattar DN hr Lundkvists Ã¥sikt. Att den har framtiden för sig betvivlar vi inte. men att det hela skulle kunna genomföras utan tvÃ¥ng verkar osannolikt, och, ärligt talat, om det socialistiska samhället vill ha reformen, varför inte tvinga igenom den? Hos dagens kulturmänniska överträffas hennes olust att tänka endast av hennes oförmÃ¥ga. Man för/asar sig över barbariet hos andra folk, men upptäcker icke, att man själv representerar samma sekularisering frÃ¥n moral och reli- · gion, vars nödvändiga konsekvenser just är reaktionärt barbari. Biskop Torsten Ysander i Svensk Tidskrift 1938 483 G/1.1.1/l.IVIN7i PoR~? R.,IU 1/SotlR/, 1!