Asociala och sociala brott?
Aftonbladet har nyligen försökt ge kriminalpolitiken en knuff framåt genom
att introducera en ny bestämning av
brottslighetens karaktär. Man bör, menar tidningen, skilja mellan asociala
brott, brott som är uttryck för en negation av den mänskliga gernenskapsiden,
därför att de riktar sig mot samhällsgemenskapen som sådan. Typfall skulle
vara mord, våldtäkt, skattefusk.
Från denna kategori bör man skilja de sociala brotten, som tillkommer
genom en strävan att främja vad man
uppfattar som samhällets bästa. Överträdelser av ordningen vid protestdernonstrationer, våld på polis i sådant
sammanhang t. ex. tillkornmer ju inte
som uttryck för en negation av sarnhällsiden. Demonstranterna vill bara
göra samhället bättre - deras brott består i att de överilat sig och tillgripit
förkastliga metoder.
Argumentationen tillhör det slag, som
i förstone verkar oskyldig nog. Varför
inte uppfatta vissa brott på det sätt, som
Aftonbladet önskar. Med rubriceringen
»sociala brott» skulle man då säkrare
styra dornstolarna till att behandla t. ex.
våldsamrna demonstranter med överseende,
Svårigheten är - vilket Aftonbladet
inte tycks ha tänkt på - att om man
väsentligen utgår från brottslingens subjektiva attityd är det svårt att finna en
klar gräns mellan demonstrantens våld
mot polis och högre grader av våld t. ex.
politiska mordet. Båda gärningsmännen
vill ju bara göra samhället bättre.
Anckarström t. ex. får med Aftonbladets uttryckssätt anses ha avfyrat skottet mot Gustaf III i bästa sociala avsikt
(själv trodde han på den urgamla läran
om tyrannmordets berättigande).
Det är nog klokast att överlämna åt
lagstiftare och domstolar att med rimlig
kombination av fasthet och humanitet
bedöma de gärningar, som Aftonbladet
vill se mildare behandlade. En rubricering »sociala brott» gör i det stycket
inte mycket vare sig till eller från -
men den kan bli farlig genom att legitimera våldsläror.
Större skäl är det att fundera en smula över Aftonbladets krav på att vissa
brott skall betraktas som »asociala» och
reaktionen utformas därefter. Aven om
termen är olämplig: man sätter tårta på
tårta, har det onekligen blivit anledning
under senare år att diskutera frågan, om
inte vissa brott bör betraktas som så
samhällsfarliga att de kräver extremt
repressiva metoder från samhällets sida
- för att inte samhället skall tillfogas
irreparabla skador.
Vad här åsyftas är naturligtvis den
organiserade och i stora ligor arbetande
professionella brottslighet, som efter
amerikanskt mönster utvecklats också i
Europa och nu börjat etablera sig i
Sverige. Dess ekonomiska underlag är
exploatering av särskilt narkotikahandeln, prostitutionen, olagliga spel samt
kvalificerade rån och inbrott med tillhörande häleri. De amerikanska erfarenheterna visar att en sådan professio- 422
nell brottslighet måste hejdas i sin begynnelse. Får den slå rot är det mycket
svårt att sedan bli av med den. I vissa
amerikanska delstater har den professionella brottsligheten - opererande bakom en fasad av legalitet - en sådan
styrka att man inte längre kan utrota
den. Det mesta som kan göras är att
begränsa dess operationsområde och
lindra dess skadeverkningar. I andra delar av USA har man slagit tillbaka de
kriminella syndikaten - men endast genom att tillgripa metoder som mindre är
av kriminalpolitisk och polisiär karaktär
och mera liknar en »social» krigföring:
en tekniskt högt utvecklad underrättelsetjänst, agentinfiltration osv. Sådana
metoder är emellertid ytterst farliga för
den civila rättssäkerheten. I krig tiga
lagarna.
Om vi i Sverige tar för lätt på dessa
problem, skulle det i framtiden kunna
hända att statsmakterna till sist i desperation ser sig tvingade att förklara krig
mot de professionella brottslingarna och
att tillämpa det sociala krigets teknik.
Dessbättre är vi inte där än. Narkotikahandeln börjar emellertid bli en tillräckligt stark ekonomisk plattform, för
att det skall löna sig för de internationella brottssyndikaten att infiltrera också i det lilla Sverige. De senaste årens
utveckling beträffande rån och inbrott
tyder på att professionella organisatö-
rer av dylika brott begynt investera i
den svenska marknaden. Våra polisiära
resurser är inte så starka att de verkar
särskilt avskräckande. Inte heller har
vår humana och väsentligen på individualprevention inriktade straffrätt nå-
gon större repressiv effekt på de förhärdade och förslagna människor som styr
brottssyndikaten.
Ett sätt att möta detta hot är att förstärka polisen. Det behövs över huvud
taget för att skapa en bättre rättssäkerhet till liv och lem. Vid en sådan upprustning måste man alltså taga sikte också på de resurser, personellt, ekonomiskt
och tekniskt, som polisen behöver för
att effektivt kunna möta sina professionella motståndare.
Men det räcker troligen inte. Narkotikagrossisten och inbrottschefen måste
veta att han inte bara löper stor risk att
bli tagen utan också att ett kännbart
straff väntar, ett straff som gör honom
oskadlig för lång tid. Det enda verkligt
avskräckande straffet för dessa yrkesmän torde vara ett tillräckligt långvarigt fängelsestraff.
Vore detta inte att bryta med den
humaniserade kriminalvårdens utveckling efter individualpreventiva riktlinjer. Nej! Vi använder fortfarande avskräckningsstraffrätten t. ex. beträffande skattefusk och rattfylleri. Där talas
det inte nämnvärt om individualprevention. Med så mycket större skäl kan vi
med gott samvete sätta in hårdare avskräckningsmetoder mot de verkligt
»asociala» brotten, dvs. den professionella och organiserade brottsligheten,
där den genom sin samhällsfarlighet och
omfattning hotar oss alla.