368
OMböcker utan författarnamn
Det är en besynnerlig tingens
ordning att ett av vardagslivets
mest tidlösa ting - boken - blivit
säsongartikel och att följaktligen
bokrecensenterna blivit säsongarbetare. Nu är det emellertid en
gång så - lika säkert som att september kommer med rönnbär och
den första nattfrosten, lika säkert
börjar så här års tidningarnas kulRolf Norberg
tursidor svämma över av bokanmälningar och jäktade recensenter
våndas inför ambitionen att på
några månader analysera och bedöma resultaten av många författares mödor under ett helt år.
Reaktionen brukar komma under lågsäsongen med en debatt om
litteraturkritikens och bokanmä-
lans funktion. Vem vänder man sig
till; skall recensionen ses som en
varudeklaration för en lagom litteraturintresserad allmänhet, som
en vägledning för författaren eller
som ett självständigt konstverk -
en fortsättning där författaren slutat?
Liksom alla frågor där svaret
inte är antingen-eller är debatten
evig. Det finns emellertid en sorts
litteraturkritik, som kanske just
till följd av yrkets säsongkaraktär
blivit allt vanligare. Hinner man
inte ägna sig tillräckligt mycket åt
den aktuella boken kan man ju alltid diskutera författaren i stället
- hans förgångna och hans framtidsmöjligheter. Initierade resonemang eller spekulationer om författarens personliga utveckling har
självklart alltid ett betydande läsvärde, men det förefaller mig oftast
dra intresset bort från det i sammanhanget intressantaste - nämligen det verk som presenteras. Förskjutningen av intresset från konstverk till konstnär är kanske säljande men knappast meningsfull för
läsaren. Att sedan författarens utveckling har stort litteraturhistoriskt intresse är en helt annan sak.
Just så här års - när recensionerna fyller tidningarna - är det
frestande att göra ett tankeexperiment. Vad skulle hända om ett år
alla nyutkomna böcker saknade
författarnamn? Tänk om alla böcker blev sj älvständiga enheter,
historielösa, utan förbindelse med
sina föregångare och författarnas
privatliv.
Detta är inte något allvarligt menat förslag, blott en tankelek. Författarna - åtminstone de etablerade - skulle vara måttligt roade av.
experimentet, förlagsvärlden skulle
revoltera och kulturredaktörerna få
nervsammanbrott. Och läsarna
skulle ha förlorat den trygghet i
tillvaron som favoritförfattare utgör och med stor svårighet orientera sig i hyllorna.
Problemen skulle torna upp sig
redan på tidningsredaktionerna.
Kulturcheferna som nu med någorlunda säkerhet kan fördela recensionsböckerna bland sina medarbetare efter vissa principer skulle arbeta i blindo såvida de inte själva
först ögnat igenom böckerna. Man
kan dock tänka sig att litteraturdebatten skulle tillföras nya dimensioner om i hastigheten Torsten
Ekbom tilldelades en Alice Lyttkens eller Gunnar Unger en Jarl
Hammarberg-Åkesson.
Recensenterna skulle tvingas arbeta förutsättningslöst: boken skri- 369
ven av en debutant eller ett etablerat namn, en underhållningsförfattare eller en seriöst arbetande
konstnär, är den bättre eller sämre
än den förra? Frågorna var inte
längre intressanta - det enda som
hade betydelse var vad just denna
bok innehöll, vad den hade att ge.
Nå så fullständig skulle omvälvningen kanske inte bli - många
författare har en så karaktäristisk
stil och ett så välkänt ämnesval
att de under alla förhållanden inte
kunde undgå att identifieras. Men
en och annan som nu slentrianmässigt placerats i ett fack skulle kanske befinnas ha nya kvaliteter. Och
framför allt - boken skulle stå i
centrum och recensionerna utgå
från det förefintliga materialet -
inte från eventuella kunskaper om
författaren.
En tankelek - så här när höstbokfloden tränger på - ett helt år
med många böcker men inga författare.