127
OM Sveriges Radio och stormarna··
I skrivande stund skakas radiohuset av debatten om väst- eller vänsterindoktrinering. Problemet är
gammalt - om frågan är slutdebatterad, när Sv.T. når sin läsekrets, ä rtroligen snart en ny storm
i annalkande. Kanske borde radiohuset döpas om från Parkinson
Palace till Stormarnas hav.
Rolf Norberg
Förbluffande många är kritiska
mot tendensen i radio och TV-program. Det underliga är att kritiken
framförs från vitt skilda politiska
utgångspunkter. Mina politiskt radikala vänner ser i radio och TV
medier för indoktrinering i borgerliga värderingar, medan man på
borgerligt håll ofta tycks betrakta
Cveriges radio som regeringens och
kulturradikalismens redskap. Det
behöver nu inte ligga någon större
motsättning i de skilda beskyllningarna; partema avser förmodligen
olika programtyper. Men det förvånar mig en smula att så mänga
av mina radikala vänner tycks följa morgonandakterna i etern.
Det mest anmärkningsvärda är
dock att ingen tycks veta hur en
samlad bild av radio och TV :s programverksamhet ser ut, vilken tendens vissa programtyper eller behandlingen av en viss fråga kan få,
vilka medarbetare som förekommer ofta etc. J ag förmodar att varje avdelning har en överblick över
sin verksamhet, men de flesta viktigare samhällsfrågor behandlas ju
inte endast inom en avdelning. Vet
man t. ex. hur Sveriges radio bevakat försvarsdebatten under det senaste halvåret? Hur har nyhetsredaktionen redovisat olika alternativ, vilka personer har intervjuats,
hur har frågan belysts av samhällsredaktionen, vilka debattinslag har
förekommit? I en samlad bild får
man inte förbise att ett kulturprogram som studio 66 gjorde ett helt
program om pacifism, som nära anknöt till den aktuella försvarsdebatten.
En god överblick skulle kanske
också ge anledning till andra iakttagelser. Urvalet av deltagare i debatter kan ofta förefalla representativt - där kan t. ex. ingå ett
par politiker frän olika partier och
ett antal fackmän. Men även fackmän har ofta politiska värderingar,
och därför kan en debatt mellan en
borgerlig politiker, en socialdemo- 128
krat och tre fackmän ibland låta
som en debatt mellan fyra socialdemokrater och en borgerlig. Den
som inte lyssnar på alla program
har svårt att bedöma hur vanligt
det är med en sådan skev fördelning av debattörerna.
I ett relativt litet land med ett
begränsat antal experter inom vissa områden kan givetvis enskilda
personer få ett oproportionerligt
stort inflytande. Den norska kulturtidskriften Minerva, som studerat opinionsbildningen i utrikespolitiska frågor i Norge (se Storm
över Marienlyst, Sv.T. 1967/2), har
visat på det problem, som ligger i
att t. ex. professor John Sanness
samtidigt är knuten till Utrikespolitiska institutet, ordförande i styrelsen för det nordiska fredsforskningsinstitutet, är redaktör för tidskrifterna Internasjonal Politikk,
Samtiden och Cooperation and Conflict och slutligen redaktör på radions utlandsavdelning. Lika dominerande personligheter har Sverige
kanske inte på det utrikespolitiska
området, men nog har man ett intryck av att vissa personer förekommer vådligt ofta i skilda programinslag.
Nu vore det emellertid mycket
enkelt för Sveriges radio att underlätta en bedömning av företagets
programverksamhet. Man kunde
publicera ett radio/TV-register efter mönster av tidningsindex, där
alla programinslag katalogiserades
under programrubrik, ämnesrubrik
och medverkande. Ett sådant register skulle för övrigt också kunna
bli värdefullt för forskningsändamåL Men så länge Sveriges radio
har sin officiella ställning och hyllar objektiviteten som sitt högsta
ideal är en sådan utförlig programredovisning framförallt ur kontrollsynpunkt angelägen.
Ett index skulle emellertid huvudsakligen ge kvantitativa uppgifter. Frågan är om man kan stanna
vid detta. I SNS :s skrift "Kan vi
lita på TV?" föreslår Folke Johansson och Terry Carlbom att man
skall tillsätta en radioombudsman,
vilken till sitt förfogande skulle ha
ett kansli, som systematiskt kunde
följa Sveriges radios programverksamhet. Utan att känna någon större entusiasm inför tanken, kan man
hålla med författarna om att kontinuerlig övervakning behövs och
att pressens bevakning - så överdriven den stundom än kan förefalla - ofta är otillräcklig, bl. a.
därför att den endast uppmärksammar ett rätt begränsat antal program.
Men hela frågan om kartläggning
och kontroll av radio och TV :s
verksamhet är naturligtvis ytterst
ett försök att på konstlad väg försöka normalisera en onormal företeelse. Uppgiften att förena objektivitet med snabb information och
stimulerande debatt inom monopolföretagets ram är övermänsklig. Så
länge monopolet består lär också
radiohuset förbli ett Stormarnas
hav.