82 FÖRFATTNINGSKOMPROMISSEN /{ompromissen i författningsfrågan inom grundlagsberedningen ägnas en kritisk belysning i denna artikel av Birger Hagård, Sv.T:s red.sekr. och 1963-65 förbundsordfö- rande i HUF. I början av februari träffades en överenskommelse i grundlagsberedningen, som av allt att döma kommer att ligga till grund för en författningsändring nästa år och som avses att träda i kraft från den 1!1 1971. Uppgörelsen innefattar i huvudsak tre stora frågor: l. Enkammarriksdag, vald på tre år; 2. Gemensam dag för val av riksdag, landsting, stads- och kommunalfullmäktige; 3. Ett valsätt, som innebär i det närmaste fullständig riksproportionalitet, dvs. bibehållande av nuvarande valsätt till andAv fil. lic. BIRGER HAGÄRD ra kammaren, den modifierade uddatalsmetoden, samt ett antal tillläggsmandaL Grundlagsberedningen tänker sig en kammare, bestå- ende av 350 ledamöter. 25 av mandaten skall vara tilläggsmandat. För att erhålla tilläggsmandat förutsättes, att partierna skall ha uppfyllt vissa villkor, antingen 3 Ofo av det totala antalet röster i landet eller l OOfo av rösterna i en valkrets. Det skall dock noteras, att detaljerna ännu inte varit föremål för beslut inom grundlagsberedningen. Trots att ett i många avseenden berättigat motstånd mot kompromissen kommer att resas inom de olika partierna, såväl i rikselagsgrupperna som i andra instanser, kan det likväl väntas, att grundlagsberedningens kompromissuppgörelser i stort kommer att ligga till grund för ett första riksdagsbeslut nästa vår. Inte minst partiledningarnas sanktioner borgar för en sådan utgång. Detta bör dock ingalunda tillåtas att förstumma debatten från saklig synpunkt. Författningskompromissen tål verkligen att diskuteras. Ej heller bör det vara orimligt att tro, att det slutgiltiga förslaget kan på- verkas åtskilligt, särskilt i detaljer. Utgångspunkten - 1907 Först av allt kan det dock finnas anledning att bringa i erinran utvecklingen fram till dags dato. Den författningsändring, som nu är fö- restående, är naturligtvis inte nå- gon isolerad företeelse. Tvärtom, det torde finnas få områden, där det i vårt lands historia är fråga om en så kontinuerlig utveckling som vad gäller författningslivet. I själva verket hänger den nu aktuella ändringen nära samman med i första hand den reform, som grundlagsfästes 1907 och 1909 och som bär Arvid Lindmans signum. Kring sekelskiftet var det rösträttsfrågan som framför allt engagerade sinnena. Flera försök gjordes att få till stånd en lösning. På liberalt håll önskade man allmän rösträtt för män till andra kammaren med bibehållande av majoritetsval i enmansvalkretsar - proportionalismen ansågs olämplig framför allt från parlamentarisk synpunkt. Ett sista försök att genomföra en lösning efter dessa riktlinjer gjordes av den första liberala partiregeringen under Staaff 1906. Andra kammaren biföll men första kammaren förordade proportionella val. Den konservativa regeringen under Lindman åter löste problemet genom införandet av dubbelpropor- . tionalismen, proportionella val till båd'e första och andra kammaren samt allmän rösträtt för män till andra kammaren. Därmed hade första kammaren bevarats och, vad mera, även järn- 83 ställdbeten mellan riksdagens båda kamrar. Inom de liberala kretsarna var man benägen att förvandla första kammaren till ett överhus med begränsade befogenheter. Även från konservativt håll framfördes emellertid stark kritik mot Lindmans rösträttsreform och särskilt införandet av proportionalismen. Sålunda hette det i en kritisk artikel av Adrian Molin i Det nya Sverige 1907: "l\Ien den största faran ligger däri, att med den nu genomförda reformen har dock Första kammaren principiellt ställts på afskrifning. Hvad innebär nämligen det stora reformverket? Jo, att man, som jag förut en gång framhållit, lagt om 'striden om census för Andra kammaren till en strid om fyrk i den Första. Hvarför 800 kronor? Hvarför 400 fyrk? Hvarför inte 300, 200, 100? :\led ett ord, man har skjutit ut frågan om Första kammarens sammansättning på samma sluttande plan, där rösträttsfrågan rörande elen Andra befunnit sig sedan 1866'. l\Ieel elen stora skillnaden i läget, att det visserligen icke kommer att behöfvas 40 år för att reducera bort fyrkskalan - vi rida fortare här i landet nu i alla afseenelen än på 60-, 70- och sotalen. Högern har genom att segt fasthålla vid elen politiska jämvikten kamrarna emellan tvungit utvecklingen in på en annan väg än vensterns till samma mål - enkammarsystemet. l\Ien ett enkammarsystem plus proportionalism." Molin fick rätt. Det dröjde bara ett drygt decennium, innan fyrkskalan avskaffades. Motståndet från högerhåll under de sista kritiska månaderna 1918 var i realiteten nästan helt lamslaget. Endast 84 ett halvår tidigare hade man med kraft motsatt sig en reform i den av liberalerna önskade riktningen. Nu nöjde man sig med att yrka på bibehållande av tvåkammarsystemet, även om kritiska röster menade att man med den nya reformen i verkligheten skulle ha accepterat ett enkammarsystem inom tvåkammarsystemets ram. striden kom i själva verket att främst inskränkas till bevarandet av utskyldsstrecket, kravet på fullgjord skattskyldighet till stat och kommun för att få utöva rösträtten. Även på den punkten tvingades hö- gern till eftergifter. Början till uppgivandet av karaktärsskillnaden mellan första och andra kammaren ägde sålunda rum 1907-1909 och fullföljdes konsekvent genom reformerna 1918- 1921. Sista gången ett försök gjordes från konservativ sida att knyta an till äldre principiella tankegångar var 1918, då den tidigare chefredaktören för Stockholms Dagblad, Karl Hildebrand, motionerade om första kammarens ombildande till en renodlad intresserepresentation, baserad på klassval, dvs. olika yrkes- och andra kategorier i samhället skulle välja kammaren. Detta stod helt i överensstämmelse med de konservativa principer, vilka förfäktats av August von Hartmansdorff på 1840- och 1850-talen såsom ett alternativ till de liberala ideer, som segrade i och med de Geers reform 1866. Den ena av den politiska bonderörelsens två grenar, Jordbrukarnas Riksförbund, anslöt sig också så sent som sommaren 1918 till intresseprincipen. In i vår tid har liknande tankegångar delvis överlevt i de författningsprogram, som presenterats av vissa säregna organisationer som t ex. Nationella förbundet och Nysvenska rörelsen. Helomvändningar Allt eftersom tiden gick inträffade det paradoxala, att socialdemokraterna som en gång, före 1918, varit de ivrigaste förespråkarna för ett enkammarsystem, kom att framstå som tvåkammarsystemets främsta garanter. Liberalerna, som tidigare efter engelsk förebild stred för majoritetsvalsystemets bibehållande och första kammarens förvandling till ett överhus, en senat med begränsade befogenheter, blev i stället det proportionella syste·- mets trognaste anhängare samtidigt som man ivrigt kom att arbeta för tvåkammarsystemets ersättande av ett enkammarsystem. Orsaken torde på båda hållen främst ha varit av krasst maktpolitisk natur. Socialdemokraterna kom så små- ningom att dra fördel av första kammaren med dess eftersläpande karaktär på ett sätt, som påminde om högerns utnyttjande av sin förstakammardominans fram till 1918. Det skulle föra för långt att här närmare gå in på alla de olika ställningstaganden, som gjorts i kammarfrågan. Här skall blott erinras om att författningsutredningens j - majoritet anslöt sig till tanken på ett enkammarsystem. Inom högerpartiet framfördes så sent som 1963 -1964 tanken på att ombilda första kammaren till en senat med begränsade befogenheter, främst på utrikespolitikens område och med suspensivt veto i lagfrågor, i enlighet med äldre liberala tankegångar och med anknytning till uppfattningar som förfäktades av några få konservativa 1918. Av främst praktiskt politiska skäl övergavs likväl dessa tankar snart. Det ligger nära till hands att tro, att högerpartiets uppslutning på den enkammarlinje, där folkpartiet redan befann sig, förmådde centerpartiet att följa efter. Vi fick beträffande kammarsystemet en enad borgerlig front gentemot socialdemokratien, där på ett tidigt stadium tvehågsenhet förmärktes. Oviljan att avstå från det politiska vapen, som första kammaren utgjort under senare tid, har därefter tagit sig uttryck i en rad olika förslag från socialdemokratisk sida. Om valsättet har det stått betydligt mindre strid sedan dubbelproportionalismen segrade 1907. Från ! olika håll har under tidernas lopp i rests diverse krav på införande av tr en s. k. fullständig proportionalitet, ~ vanligtvis i form av tilläggsmandat f ungefär i enlighet med det nuvaf rande danska systemet. Men de har också funnits inom framför allt socialdemokratien men även hö- gern, det liberala lägret, och bondeförbundet, som önskat en åter- 85 gång till ett majoritetsvalsystem. Detta har framför allt motiverats med det ringa utrymmet för personligheter inom det proportionella systemet. Vidare har man pekat på den makt som ett sådant valsätt ger partiapparaterna. "Jag tror", sade en gång en av majoritetsvalets anhängare i riksdagen, "att det är ganska svårt att inom väggarna för en fängelsecell skapa en frigjord personlighet, och proportionalismens räknemetoder verkar på mig mången gång på samma sätt som en cells väggar verkar på den fångne". Olika utredningar har ventilerat problemet i syfte att fördjupa proportionalismen. Författningsutredningens majoritet var i princip för ett majoritetsvalsystem men i stället för att utreda och redovisa olika alternativ valde man att föra fram en kompromiss, som närmast efter danskt mönster skulle ge utrymme för personval inom det proportionella valsystemets ram. Strängt taget kan det väl på- stås, att entusiasmen inför författningsutredningens kompromissförslag var mycket begränsad. Det kom snabbt att avföras ur den reella diskussionen. Det är emellertid frapperande, som jag bl. a. framhållit i en artikel i Svenska Dagbladet (8/1 1967), i hur hög grad principlösheten dominerat författningsdiskussionen inom samtliga partier. Då man sagt sig vara anhängare till ett renodlat parlamentariskt system borde det ha legat närmast till hands att plä- 86 dera för någon form av majoritetsvalsystem, som i regel ger det klaraste parlamentariska utslaget. Om man i stället i den fullständiga proportionaliteten, väljarkårens uppfattning återspeglad i parlamentet, sett den främsta ledstjärnan, borde förespråkarna för ett sådant system rimligtvis också ha bekänt sig till någon form av ett samlingsregerande. Så har emellertid inte alls varit fallet, utan på ömse håll har man gladeligen låtit olika principer valsa omkring. De enda undantagen utgör förslag från vissa enskilda socialdemokrater och från HUF, vars författningskommitte 1963 föreslog ett kombinerat proportionellt och majoritetsvalsystem, vilket bl. a. positivt uppmärksammades av vissa socialdemokratiska tidningar och Sv.T. De "etablerade partierna" Nu vill det emellertid synas som om man löpt linan ut. Adrian Molin får rätt. Lindmans främst av taktiska skäl betingade reform är utgångspunkten för förändringarna ett sextiotal år senare. Det successivt urholkade tvåkammarsystemet står inför sitt avskaffande och proportionalismen skall drivas än längre. Det förefaller tvivelaktigt, om parlamentarismen och demokratien kommer att gynnas av den föreslagna ändringen. Med tanke på stabiliteten i den svenska väljarkå- ren är det sannolikt, att det kommer att bli svårt att erhålla klara utslag åt det ena eller det andra hållet, vilket kommer att försvåra regeringsbildningarna i framtiden. Den fullständiga proportionalismen kommer i varje fall inte att försvaga partiapparaternas ställning. Då de i riksdagen representerade partierna numera dessutom beviljar sig själva anslag på skattebetalarnas bekostnad, kan det förväntas att om det varit svårt att under det gångna halvseklet etablera nya partier kommer det i framtiden att bli helt omöjligt. Det proportionella valsystemet, ytterligare utmejslat, i förening med skattesubsidierna gör det motiverat att tala om de Etablerade Partierna av skattebetalarnas Nåde. Några randanmärkningar skall göras. Om man nu går in för en fullständig proportionalitet, rimmar det illa med talet om "rättvisa" i sammanhanget att ställa upp spärrar inom valsystemet. Det förstärker ytterligare intrycket, att de etablerade partierna svartsjukt bevakar sin maktsfär. Om spärrar l skall uppställas, och mycket talar l1 • för det - annars riskerar man att hamna i en total partisplittring med J l fara för demokratien, bör som bl. a. påtalats i Sv.T. (4/66, Bertil Falk: Spärrar mot småpartier) dessa konstrueras utanför valsystemet, dvs. man kan exempelvis som krav för att ett parti skall få nominera kandidater kräva en viss medlemssiffra. Vidare förefaller det otympligt med en riksdag, som har 350 ledamöter. Som jämförelse skall erinras om att Finland har 200, Norge l 150 och Danmark 179. Behövs egentligen fler än 250 eller högst 300? Nu antyds det, att s. k. riksdagspsykologiska skäl ligger bakom siffran 350, dvs. ett så högt antal riksdagsledamöter ökar chanserna för dem som annars hotas av bortrationalisering att få stanna kvar, varigenom möjligheterna till ett ja till enkammarsystem i riksdagen och kanske särskilt i första kammaren förutsättes bli större. Det är dock orimligt, om så triviala skäl skall tillåtas bestämma antalet ledamöter i vår framtida enkammarriksdag. De treåriga mandatperioderna förefaller ej heller särskilt väl övervägda, om man betraktar problemet isolerat. Vilken regering hinner bli handlingskraftig på så kort tid? Däremot är det uppenbart, att om man accepterar den "gemensamma valdagen" blir treårsperioden naturlig. Om den gemensamma valdagen kan blott konstateras, att OM socialister 87 den innebär de borgerligas främsta eftergift till socialdemokratien. Därmed torde det också vara slut med den kommunala självständigheten, som i storkommunernas tidsålder snarast borde stärkas än minskas. Därmed talar också mycket för att centraliseringen kommer att gripa omkring sig ännu mera. På så sätt blir två av konservatismens bärande principer, maktbalansen och decentraliseringen, satta ur spel. Är kompromissen värd dessa offer? Är det så nödvändigt att till varje pris driva fram en författningsändring? Vore det inte klokare, att man i lugn och ro försökte klargöra principerna och därefter gick till verket att i detalj utarbeta en författningsreform, även om detta skulle ta ytterligare 5-10 år i anspråk? Skulle då inte eftervärldens dom bli mindre hård? Frågorna är många. De torde sannolikt aldrig bli besvarade. Blott jämförelsevis få "intelligenter" av mer eller mindre förvriden ideologityp äro uppriktiga socialister i egentlig mening, och de gå för det mesta upp i formalistiska grubblerier och disputationer om t. ex. marxismens eller andra dogmatiska lärors rätta uttydning och tillämpning. I praktiskt inflytande stå de långt efter simplare själar och starkare viljor, som förstå att vinna anhang bland sina landsmän genom vädjan till närliggande och påtagliga önskemål av för dem säregen sort. Harald Hjärne i Svensk Tidskrift 1917