NAMN ATT MINNAS
OLE JÖDAHL
Länge såg det ut som om Leif Belfrage
skulle förbli kabinettssekreterare till
döddagar eller åtminstone till uppnådd
pensionsålder. Med mer än tio är på
posten är han sedan länge relcordhällare i raden av våra kabinettssekreterare.
Läget var följande. Kabinettssekreteraren har enligt gammal kutym rätt
att för sin räkning göra anspråk på
den av de stora ambassadörsposterna,
som tilltalar honom mest. Den enda
post Belfrage ville ha var London.
Men i London satt Gunnar Hägglöf,
som trots upprepade påstötningar vägrade att flytta på sig, eller om man så
vill uttrycka det: trots smickrande anbud om Paris blygsamt avböjde.
Ekvationen föreföll olöslig och stagnationen följaktligen oundviklig. Liksom Hägglöf i London höll på att bli
en doyen som man inte sett maken till
sedan Soto Mayors dagar i Stockholm
- nota bene vad gäller tidrymden,
Hägglöf har veterligen varken duellerat eller givit namn åt en gösfilet -
höll Belfrage på att bli en doyen utan
motstycke bland kabinettssekreterare.
Hans titel tycktes som gjord att översättas till engelska - permanent under
secretary. Utrikesexcellensen Nilsson
torde inte ha varit onöjd med sakernas tillstånd; han hade vant sig vid
och trivdes med Leif Belfrage och
uppskattade säkerligen i hemlighet den
takt och det tålamod hans närmaste
man utvecklat när det gällt att stoppa
de värsta socialdemokratiska galenskaperna på det utrikespolitiska området.
461
Sä kom då den stora överraskningen. När Gunnar Hägglöf efter Rolf
Sohlmans fränfälle - man hade så när
sagt as a matter of routine - för tredje gängen tillfrågades om han ville ha
Paris, svarade han ja. Här finns ingen
anledning att spekulera om orsaken.
Det kan räcka med att notera att Hägglöf själv lär ha betonat att de Gaulle
och den svenska regeringen i stor utsträckning har sammanfallande synpunkter på utrikespolitiken - och så
till vida äger ju detta sin riktighet
som ingendera parten tycks önska Sveriges inträde i EEC. Alltnog Belfrage
kunde fä sitt London och en ny kabinettssekreterare skulle följaktligen
utses. Torsten Nilsson gillar, som antytts, att se, om inte feta människor
omkring sig, så dock välbekanta ansikten och det är knappast någon hemlighet i utrikesförvaltningen att han
önskat en av sina närmaste medarbetare i departementet på posten.
Men nästa år är valår och hr Åke
Ortmark har i sin famösa skrift om
maktspelet i Sverige påtalat ett faktum som sedan länge oroat vissa socialdemokratiska kretsar, nämligen att
den s. k. utrikesledningen har en betänklig borgerlig slagsida. Det finns åtskilliga tokar (alternativt entusiaster)
inom SSU, Stockholms Arbetarkommun, Aftonbladets redaktion och åtminstone en och en osedvanligt kva•
lificerad sådan i Sveriges riksdag, hr
Oskar Lindkvist, som så att säga krä-
ver utrikesförvaltningens socialisering
och vem skulle vara mera lyhörd för
 462
sådana krav än statsrådet Palme? Han
och hans anhang lyckades också övertyga hr Erlander om att nu var tiden
inne att placera en partivän på kabinettssekreterarposten och för detta fick
den föga entusiastiske hr Nilsson böja
sig.
Frågan var bara: vem? Att ta Agda
Rössel - som hr Und(m förmodligen
hade gjort om han alltjämt varit utrikesminister - skulle ha varit att utmana löjet. Inga Thorsson hade hr
Nilsson i grevens tid lyckats pracka
på FN, en av hans fåtaliga men också
en av hans största diplomatiska bragder. Kaj Björk är - även om sikten
något klarnat sedan den tid han benämndes Dimmornas Kaj - alltför
orutinerad, Sven Backlund är alltför
intelligent och självständig. Återstår,
genom uteslutningsprincipen, ambassadör Ole Jödahl. Det blev han, som
bekant.
Det finns ingenting ont att säga om
Ole Jödahl och faktiskt en del gott.
Icke desto mindre måste hans utnämning till kabinettssekreterare betecknas som skandallös. Det beror inte på
att han är socialdemokrat - om en
socialdemokratisk diplomat är den för
posten bäst kvalificerade skall han
självfallet ha den. Men med all aktning för hr Jödahl måste det sägas att
det finns minst ett halvdussin kandidater till kabinettssekreterarposten
som är längt bättre meriterade än han.
Den enda merit hr Jödahl har men
hans konkurrenter saknar är partiboken. Och man bör hälla i minnet att
kabinettssekreterarposten aldrig på
samma sätt som statssekreterarposten
i övriga departement kan betraktas
som en rent politisk post, eftersom
UD är både departement och ämbetsverk och kabinettssekreteraren icke
blott både statssekreterare och expeditionschef i samma person utan därtill biträdande verkschef.
Ole Jödahl är född 1910 i Färila i
Hälsingland, där hans far var skogsinspektör, och blev efter studentexamen 1930 medarbetare och småningom redaktionssekreterare i Vi. Hans
politiska intresse accentuerades efterhand och 1938 gick han definitivt över
till den politiska journalistiken som
redaktör för SSU:s tidning Frihet. Efter Aftontidningens tillkomst blev han
andre redaktör och utrikesredaktör i
denna tidning och var samtidigt utrikespolitisk kommentator i partitidskriften Tiden. Han gjorde sig känd
som en måttfull och välinformerad
om också inte särskilt medryckande
utrikespolitisk skribent.
När skördetiden utbröt hörde Jö-
dahl till dem som skulle belönas för
nitisk och trogen tjänst. Han utnämndes till pressattache i Helsingfors 1945,
varifrån han redan samma år överflyttades till Moskva, där han stannade till 1948. Detta år utsågs han till
chef för UD :s pressbyrå, som han skötte lugnt och sansat. Fem år senare ansågs han ha tjänat tillräckligt länge för
Rakel och upphöjdes till sändebud i
Belgrad för att år 1956 befordras ytterligare ett steg genom att utnämnas
463
till ambassadör i Bonn.
Ole Jödahl har fördelen av en lång,
mer än tjugoårig erfarenhet i utrikesförvaltningens tjänst. Ingen kan gärna bestrida att han är hederlig, rättrådig, arbetsam och korrekt, men tyvärr inte heller att han är färglös, opersonlig och så tystlåten att han nästan
kan kallas intetsägande. Även om han
inte på minsta sätt är någon politruktyp är det illavarslande att han ingalunda besitter den auktoritet eller ens
den smidighet som erfordras för att
kunna stödja Torsten Nilsson när det
gäller att förhindra varje missbruk av
den svenska utrikespolitiken som tillhygge i den socialdemokratiska valpropagandan. Ole Jödahl är inte mannen att stå Olof Palme emot. Man får
därför hoppas att hans kabinettssekreterarperiod blir så kort ·som möjligt och att han på hösten 1968 får
dra sig tillbaka till någon behaglig reträttpost i fjärran land. Även en politisk kabinettssekreterare bör ju ha rätt
att välja - om han väljer i tid.
G. U.
 464
Good Year- en av världens största gummiproducenter svarar
för originalreceptet.
Geveko Industri AB är svensk tillverkare av denna
sensationella fasadskyddsfärg.
MURFAST har sedan många år provats
under vitt skilda förhållanden: intensivt
solflöde på Amerikas västsida, sotiga
industriområden på den europeiska kontinenten, froststränga nordländer, saltmättade och högfuktiga kustlandskap (t ex
Norges och Sveriges västkust). Overallt
har MURFAST visat helt övertygande
kvalitetsegenskaperi
Varför är MURFAST så särskilt bra?
Bindemedlet i MURFAST består av syntetiskt gummi löst i ett organiskt lösningsmedel vilket gör att färgen kan tränga in i
underlaget och ge god vidhäftning även
till kritande underlag. MURFAST ger en
bestående tålig och e-1-a-s-t-i-s-k färgfilm, som totalskyddar fasaden mot fukt
utifrån.
MURFAST har en speciell sammansättning som gör att all fukt inifrån obehindrat passerar ut. Skadlig kondens i väggen eller ytskiktet elimineras. Isoleringsförmågan ökas avsevärt och frostskador
eller ytsprängningar förhindras effektivt.
MURFAST fäster djupt i underlaget och
har god ljusbeständighet MURFAST bättras lätt vid t ex mekaniska skador, färgen
skäckar ej. MURFAST fäster på betong,
puts, tegel, eternit En vackert nyanserad
färgskala ger rika möjligheter till önskade
färgsättningar, kulörerna kan även blandas inbördes.
Ytterligare en fördel: MURFAST kan
appliceras vid låga temperaturer -
ända ned till +4°C.
OBS! MURFAST har god resistens mot kemikalier och är därför utmärkt även pli
invändiga ytor, som utsättas för stora på-
frestningar - industrilokaler, cvätterier,
bryggerier, tvätthallar etc.
GEVEKO INDUSTRI AB
• l • MAGASINSGATAN 3
GOTEBORG C
GEVEKD POST: BOX 2345 GOTEBORG 2
• l'
FABRIK: MARIEHOLMSGAT. 38
GOTEBORG N
TELEFON: 031/17 29 45