«ETT FOLK I VAPEN« l vintras fick försvarsdebatten ett nytt och märkligt tillskott, när författaren Sivar Arner i en artikel pläderade för ett hela försvarets omorganisering till guerillaförband. Men hur reagerar individen i ett läge där hans land plötsligt är ockuperat? Hur mycket kan uträttas sabotagevägen? Fil. mag. Gunnar Barke diskuterar här guerillakrigföringens problem utifrån de erfarenheter som gjordes i Danmark under den tyska ockupationen och ifrågasätter om tyskarna på allvar stördes av de danska sabotagen. Motståndsrörelsens väsentliga insats ligger på ett annat plan. Den åstadkom en samling kring de demokratiska och nationella ideerna, och den avtvådde nesan från den 9 april 194-0. Dess betydelse var inte av politisk eller militär, utan snarare av moralisk karaktär. I vintras framträdde författaren Sivar Arner i Stockholms-Tidningen och riktade till försvarsminis- 291 Av fil. mag. GUNNAR BARKE tern ett förslag om att den svenska krigsmakten skulle omorganiseras till guerillaförband. Han utgick frän antagandet att en stormakt vid ett anfall mot Sverige sannolikt inte "skulle besvära sig med att sända marktrupper mot oss." Han menade vidare att kampen mot inkräktaren skulle tas upp först efter en snabb kapitulation och då fö- ras av de redan i fredstid uppsatta guerillaförbanden. Han drar sig sålunda inte för att ge motständaren den oerhörda fördelen att snabbt och lätt klara av det svåra inledningsskedet, själva invasionen. Arner vill tydligen helst slåss på hemmaplan. En av Sivar Arners slutsatser är att en krigföring av guerillatyp ställer betydligt större krav på individen, "ett sådant försvar flyttar händelserna närmare den enskildes aktivitet. Behovet att inte stå passiv i en farlig tid blir tillmötesgått. - Det är inte avgjort, att utvecklingen går emot en alltmer robotaktig organisation, där den mänskliga insatsen inskränker sig till att trycka på olika knappar." Avsikten är inte att här leverera kritik av Arners teser, utan att ta dem till utgångspunkt för ett re- 292 sonemang kring närliggande frå- gor: hur reagerar individen i ett läge, där hans fosterland plötsligt är ockuperat, hur uppstår en motståndsrörelse, vad kan den uträtta? Ett studium av förhållandena i Danmark under den tyska ockupationen 1940-45 erbjuder goda möjligheter till en diskussion av det slaget. Dels intog Danmark en särställning bland de övriga av Tyskland besatta länderna, dels pågår i Danmark sedan omkring 1950 en intensiv och alltmer breddad forskning i den tidens danska historia. "Lugn och ordning" Bakgrunden till händelseutvecklingen under ockupationen kan tecknas i få ord. Det väsentliga var, att Danmark inte kunde göra ett allvarligt menat militärt motstånd. Tvärtom beordrade regeringen ett par timmar efter det att de tyska trupperna hade trängt in över gränsen, att allt motstånd skulle upphöra, och senare samma dag utfärdades ett upprop till befolkuin~?en, som uppmanades att iakttaga en ''helt igenom värdig hållning" i den nya situationen; "lugn och ordning" skulle upprätthållas. Det betydde i klartext, att den som ville vara lojal mot danska myndigheter inte på något sätt fick störa den tyska verksamheten i Danmark, t.ex. genom demonstrationer eller sabotage. Tyskarna var å sin sida mycket ivriga att framhålla att det var frågan om en "fredsockupation", avsedd att skydda Danmark från engelsk aggression, och att den danska statens suveränitet skulle kränkas i minsta möjliga mån. Därmed var grunden lagd för den så kallade förhandlingspolitiken, som i korthet innebar att tyska krav skulle ersättas av dansk-tyska förhandlingar. Men det skall ju sägas, även om det är ett understatement, att den danska förhandlingspositionen var ytterst svag. Det är helt naturligt att Danmark inte kunde väcka omvärldens smickrande intresse så som Norge gjorde. "Det fredliga livet går sin gilla gång i Danmark; man skall hålla ögonen bra öppna om man skall upptäcka något osedvanligt. Härifrån finns bara ett undantag, ett, men ett lejon. Det är den tyska ockupationsmakten", men "de främmande uniformerna ha smält in i stadsbilden." Så skrev Fredrik Böök, som dock inte kan sägas ha iakttagit händelserna i Danmark med vad man kallar oförvillad blick, i ett resebrev till Svenska Dagbladet sommaren 1940. Han lyckas frammana bilden av en idyll, och för honom framstår den tyska ockupationen som en "moralisk och militär prestation". Hans rapport förmedlar intrycket att danskarna fogligt har funnit sig i den nya situationen. Hela landets allsing Hur reagerade nu folket, och än viktigare, vad ansågs vara ett sant dansk-patriotiskt handlingssätt? Det är ingen tvekan om att de allra flesta accepterade förhandlingspolitiken som en bitter nödvändighet, men därmed är absolut inte sagt att de accepterade ockupationen. Tyskarna måtte ha förvånat sig storligen över dessa danskar: de sjöng! "Alsangen" är ett märkligt fenomen, som uppträdde sommaren 1940. Sångföreningar i olika städer inbjöd till allsångsmöten, och kulmen nåddes den l september 1940, då "hele Danmark" sjöng. Deltagarantalet beräknas till 740.000. Allsången var ett uttryck för danskarnas behov av att känna samhörighet och gemenskap och samtidigt isolera tyskarna; man visade dem "den kolde Skulder". För många blev dock den snabba kapitulationen en besvikelse, och de menade att nå- got måste göras. För dem var inte allsången till fyllest. Ett motstånd i egentlig mening var inte att tänka på - den tyska övermakten tedde sig sommaren 1940 fullkomligt överväldigande - men situationen erbjöd vissa möjligheter. Man kan urskilja tre viktiga initiativ, som småningom leder fram till den danska motståndsrörelsen. Redan några dagar efter den 9 april vidtog man inom den danska generalstabens underrättelseavdelning åtgärder för att få kontakt med omvärlden, framför allt England. I dr phil. Jörgen Haestrups "Kontakt med England" (1954) och "Hemmelig alliance" (I-Il, 293 1959) visas hur denna från början ganska tunna förbindelse växer ut till en verkligt imponerande organisation. Den åtog sig ursprungligen endast att illegalt ge engelsmännen informationer om tyska militära förhållanden i Danmark, men den blev senare indragen i allt större uppgifter: organiserandet av en underjordisk arme, insmuggling och fördelning av vapen. Haestrup menar att detta initiativ var betydelsefullt därför att motståndsrörelsen, sådan den kom att utformas, hade varit otänkbar utan denna kontakt, som för övrigt kunde upprätthållas via Sverige. Den illegala pressen inriktade sig på att upplysa folket om vad som verkligen skedde i de dansk-tyska förhandlingarna, och den anses ha fått sitt elddop redan sommaren 1940. Då fördes (efter tyskt önskemål hemliga) förhandlingar om en dansk-tysk tull- och myntunion, vilken om den hade kommit till stånd skulle ha medfört Danmarks inlemmande i Tyskland. I illegala pressalster fick emellertid befolkningen reda på vad som förestod, och regeringen, som inte kunde undgå att lägga märke till den växande opinionen mot unionen, föll undan och diskussionen avbröts. Samverkan mellan politiska ungdomsförbund I "På dansk friheds grund" (1963), skriven av Henrik Nissen och Henning Poulsen, båda cand. 294 mag., belyses ett tredje väsentligt initiativ, som dock inte ledde direkt till motståndsrörelsen. Boken behandlar en organisation som tillkom sommaren 1940 och fick namnet "Dansk Ungdomssamvirke". Det byggde på samverkan mellan de olika politiska ungdomsförbunden, och dess uppgift var att skapa en enig dansk nationell front mot nazismen. Det fanns i Danmark inte bara klart nazistiska grupper, utan också antiparlamentariska. De så kallade genrejserne - reaktionärerna - såg i 9 april ett helt följdriktigt resultat av förkrigstidens demokratiska, parlamentariska vänsterstyre. Inom Dansk Ungdomssamvirke ansåg man det nödvändigt att i det nya läget göra allt för att stödja regeringen och inte stå splittrade .gentemot tyskarna. Det var viktigt att slå vakt kring de demokratiska värdena, att "inympa ett motgift mot nazismen". D. U. förde utåt regeringens talan, även om det många gånger var svårt, och motsatte sig alla former av sabotage, men det uppmanade till ett passivt, "andligt", motstånd, och dess betydelse ligger i att det förberedde sinnena för ett aktivt motstånd. År 1940 fanns ingen motståndsrörelse, knappast heller 1941, men 1942 kan man skönja något som liknar en frihetsrörelse. Då har den illegala pressen ett relativt stort omfång, och då kommer också sabotagen i gång, dock utan att ha helhjärtat stöd i befolkningen. "Sabotören" betraktas ännu med misstänksamhet. Först 1943, den 29 augusti, kommer omsvängningen, och då kommer också brytningen mellan regeringen och de tyska myndigheterna, som proklamerar undantagstillstånd och övertar den utövande makten. Förhandlingspolitiken har brutit samman. I den lagliga regeringens ställe träder en hemlig - Danmarks Frihedsråd, som var motståndsrörelsens ledning. Vad var det som drev fram motståndsrörelsen, vilka faktorer inverkade? Oppositionen mot förhandlingspolitiken växer I förordet till "Kontakt med England" diskuterar Haestrup dessa frågor. Han menar att förhandlingspolitiken i princip var riktig, men att dess möjligheter inte togs till vara. Den som utformade den var Erik Scavenius, utrikesminister från juli 1940 och från november 1942 även statsminister. Han hade beklätt utrikesministerposten också under första världskriget, da han hade fört en tyskvänlig politik, och hans utnämningar nu var i hög grad frukten av tyska krav. Det skall dock klart sägas ifrån att han inte var nazist eller ens hyste sympati för Hitler-Tyskland. Han var inte politiker utan yrkesdiplomat och utan tvekan en mycket skicklig förhandlare, men han tycks inte ha tagit någon som helst hänsyn till skiftande folkstämningar och märkte inte att han i folkets ögon misskrediterade förhandlingspolitiken genom för stora eftergifter, och därigenom kom han mer än någon annan dansk att "spille bolden op til den aktive modstand." Han försatte på så sätt många danskar i ett svårt dilemma, i en samvetskonflikt, om man så vill: det blev allt svårare att vara lojal mot en regering, som inte förde politiken så som en allt större del av befolkningen ville. Många krävde hans avgång, och i den illegala pressen blev han lika svartmålad som tyskarna, men svårigheten var att dessa aldrig skulle godkänna någon annan än Scavenius som utrikesminister. Han satt alltså sä- kert på sin post så länge det överhuvud fanns en dansk regering. Själv såg han som sin viktigaste uppgift att hålla spelet flytande så länge som möjligt, detta för att danskarna skulle förskonas från "norske Tilstande" och onödig blodsutgjutelse. Han var därför beredd att gå långt i förhandlingarna med tyskarna, men givetvis hade även han satt sina gränser för eftergifterna, vilket visades den 29 augusti 1943. Han menade också att danskarna inte bara skulle vänta på tyska utspel utan själva komma med förslag för att inte förlora handlingsfriheten. I sin bok "Forhandlingspolitiken under Besättelsen" (1948) betecknar han sig som en realpolitiker: Danmark är för litet för att kunna föra en självständig politik och måste anpassa sig efter sina mäktiga grannar, och 295 frågan är om förhållandet till utlandet skall dikteras av förståndet eller känslan. "En stor Del af Publikum foreträkker Fölelsen navnlig bagefter, naar Forstanden har faaet Lov til at raade, og det Hele har förlöbet relativt vel." Två målsättningar i brytning Det är sålunda fråga om två helt olika målsättningar: Scavenius ville hålla förhandlingspolitiken vid liv i det längsta, därför att han ansåg det vara lyckligast om Danmark slapp undan kriget med så litet ödeläggelse som möjligt, medan männen inom motståndsrörelsen snarast ville se en brytning mellan regeringen och ockupationsmakten för att därigenom kunna sälla sig till de allierade i kampen mot Hitler och visa att den danska frihetskänslan inte var död, att danskarna ville vara ett fritt och stolt folk. Man kommer osökt att tänka på Mobergs "Rid i natt!" och motsättningen mellan den obändige Ragnar Svedje och JonStånge, byåldermannen som böjer sig för en hård nödvändighet. Man kan konstatera att både Scavenius och motståndsmännen handlade från patriotiska motiv, men att deras patriotism tog sig olika uttryck. Det nämndes ovan att den danska förhandlingspositionen var svag, men det betyder inte att den tyska var helt osårbar. Man kan enklast uttrycka det så, att tyskarna försökte sitta mellan två stolar, och det brukar sällan lyckas. De ville 296 nämligen i det längsta upprätthålla fiktionen att danskarna vore herrar i eget land, att den tyska ockupationen inte innebar förtryck, eftersom det betydde en oerhörd propaganda- och prestigevinst för Tyskland, och särskilt då för Ribbentrop, vars ombud hade stränga order att inskrida i minsta möjliga mån mot tendenserna till opposition. Denna politik såg också ut att lyckas i början, men när tyskarna trots löftena från den 9 april vidtog åtgärder, som beskar den danska friheten, födde detta ett mottryck som i sin tur besvarades med en hårdare tysk linje, som slutade i terror. I en uppsats betitlad "Motåtgärder i subversiv krigföring", publicerad i år i Kungl Krigsvetenskapsakademiens handlingar och tidskrift, har överstelöjtnanten Nils Palmstierna analyserat möjligheterna att bekämpa en motståndsrörelse, och han kan klart visa att man mot en guerilla aldrig får tillgripa terror, som visserligen synes vara den enda logiska lösningen, men som bara leder till tempoära framgångar. Tyskarna föll för frestelsen att med stränga straff hålla motståndsrörelsen nere, men det resulterade bara i ett än mer hårdnackat motstånd. "Sabotören" blev frihetskämpe och martyr, som framstod som ett mönster för folket. Men det är klart, att det växande danska motståndet inte berodde enbart på tyska åtgärder, utan från början i hög grad på den illegala pressens envetna propaganda. Sabotagens effekt Detta leder över till frågan vad den danska motståndsrörelsen kunde uträtta. Någon guerillakrigföring var av naturliga skäl inte möjlig. Danmark är för litet helt enkelt; där kan man inte som i t.ex. Jugoslavien dra sig undan i öde bergstrakter och bygga upp en slagkraftig arme. Den danska insatsen bestod framför allt i underrättelsetjänstens verksamhet, men den ansågs också av engelsmännen vara utmärkt och till stor hjälp. Däremot kan man ifrågasätta om tyskarna på allvar stördes av de danska sabotagen, som främst riktades mot järnvägarna. Den danska motståndsrörelsens väsentliga insats ligger på ett annat plan. Den åstadkom en samling kring de demokratiska och nationella ideerna, och den avtvådde nesan från den 9 april 1940. Dess betydelse var inte av politisk eller militär, utan snarare av moralisk karaktär. Detsamma kan sägas om den forskning, som för närvarande bedrivs i Danmark: man vill visa att det från början fanns vilja till motstånd, men det bör i rättvisans namn framhållas, att "behovet att inte stå passiv i en farlig tid", för att nu tala med Sivar Arner, inte blev påtagligt förrän 1943, då det tyska järngreppet över Europa började slappna.