17
ASIENS OCH AFRIKAS ÅR I STORPOLITIKEN
Fil. dr Arvid Fredborg redogör i denna krönika för utrikeshändelserna under det
gångna året. Han slutar sin
kommentar med att- som så
ofta skett tidigare i Sv. T. -
varna för vanan i Sverige att
alltför ensidigt bedöma de utrikespolitiska problemen.
»}fan vill gärna anlägga en
svensk mall, anse tillståndet
i vårt land som ett ideal och
ett rättesnöre och inruta utländska stater alltefter hur
de svarar mot det svenska beteendemönstret, eller rättare
sagt alltefter hur man tror,
att de svarar mot detta.» Resultatet blir alltför lätt en helt
förvriden bild av läget i utlandet och ingenting kan
egentligen vara farligare. l'i
har inte råd med ensidiga värderingar.
Den internationella utvecklingen
under 1965 dominerades av de
skärpta konflikterna i Asien och
Afrika, främst kriget i Vietnam
och krisen i Rhodesia. Båda existerade redan tidigare men förvärAv fil. dr ARl'!D FREDBORG
rades starkt under året. Kriget i
Indokina kom till och med att hota
världsfreden genom möjligheten
till »escalation». Rhodesias självständighetsförklaring gav näring åt
de explosiva rasfrågorna.
I början av fjolåret syntes det,
som om nordvietnamesernas och
kinesernas taktik skulle bringa
frukt och Sydvietnam falla i kommunistisk hand. Det politiska lä-
get i Saigon var i högsta grad otillfredsställande och blev ständigt
sämre. Förenta staternas åtgärder
föreföllo att bli allt mindre effektiva och det för maktförskjutningar hyperkänsliga sydöstasien började ställa in sig på ett amerikanskt
nederlag, en evakuering med ty åtföljande kedjereaktion i Thailand,
Malaysia och Burma, och med
fjärrverkningar från Korea till Philippinerna. Ett alternativ stod öppet att avvända detta - ett starkare militärt engagemang från
amerikansk sida, som reellt gjorde
slut på fiktionen, att sydvietnameserna kämpade med rådgivare från
USA vid sin sida.
Det är naturligt, om man i Peking och Hanoi betvivlade, att Förenta staterna vore mäktigt en tillräckligt stark militär insats. Den
 18
måste ju komma till stånd under
ytterst obekväma förhållanden, i
djungel-terräng, med ett mördande
klimat och svåra sanitära problem
samt mot en fiende, som icke blott
kunde slå ständigt nya rekord i
barbarisk hänsynslöshet och brutalitet utan därtill erhöll hjälp från
Kina i första hand, Sovjetunionen
i andra hand. Det är naturligt, att
ledaren i Hanoi, Ho Chi-Minh, energiskt fortsatte guerillataktiken.
USA var, menade både han och
hans beskyddare i Peking, en papperstiger. Det hade naturligtvis i
och för sig resurserna till ett militärt ingripande i stor skala men
varken modet eller den politiska
rörelsefriheten. Denegna folkopinionen skulle vägra att vara med. Dö
för Saigon kunde icke vara populärt i det - enligt kommunistisk
uppfattning - förvekligade Amerika.
Det är viktigt att hålla fast denna bakgrund vid en bedömning av
händelseförloppet i sydöstasien.
Kina och Nordvietnam voro övertygade om att vietcong, den av dem
organiserade och stödda guerillan
i södra delen av landet, skulle segra, och att ett amerikanskt ingripande i stor stil icke vore politiskt
möjligt. Båda ansågo sig också
kunna räkna med att USA icke
skulle kunna påräkna något nämnvärt stöd från sina bundsförvanter.
Läget syntes upplagt för ett kommunistiskt genombrott.
Som bekant visade sig denna
uppfattning vara felaktig och bygga på en underskattning av U.S.A.
Den 7 februari bombarderade amerikanskt flyg för första gången mål
i Nordvietnam och den 8 mars landstego 3.500 man reguljära trupper
vid flygbasen Da Nang i Sydvietnam. Nya förband följde snabbt
och i juni forcerades den militära
uppmarschen. Under sommaren
började de amerikanska trupperna
mer och mer övertaga den direkta
bekämpningen av fienden. Hösten
1965 intensifierades krigföringen
och ett intensivt bombardemang av
militära mål i norr började.
Vid slutet av fjolåret var kapplöpningen mellan amerikanernas
teknik och överlägsna resurser och
de vältränade guerilla-enheterna
alltjämt oavgjord. Men i själva verket hade Förenta staterna betydande framgångar att registrera. För
det första vändes krigslyckan och
den farliga regnperioden, då flygets aktivitet starkt reduceras, gick
förbi utan att det fruktade sammanbrottet inträdde. För det andra
tvingades Nordvietnam under senhösten att sätta in egna reguljära
förband, en konsekvens av uteblivna framgångar för guerillan i sö-
der. För det tredje kom det för
första gången att få känna på kriget hemma hos sig. De amerikanska bombardemangen blevo allt intensivare och kommo allt närmare
industriområdena kring Hanoi och
Haiphong.
Allvarligast var likväl, att begreppet papperstiger snarare snart
kunde användas om den store
 bundsförvanten i Peking. Kina inskränkte sig till vapenleveranser
och i övrigt till vad man kallar verbalinjurier. Det är föga troligt, att
Ho Chi-Minh skulle önska en direkt kinesisk intervention. Historiska erfarenheter göra något dylikt svårsmält för hans folk. Om
man segrar med ett massivt kinesiskt stöd - hur skall man då bli
av med hjälparna? Men något bättre än vad som skedde hade man av
allt att döma väntat sig i Hanoi, så
mycket mera, som kineserna visste
att hindra rysk hjälp och på samma gång anklaga Moskva för att
stödja de amerikanska imperialisterna.
Förenta staterna slåss icke blott
för egna intressen, det kämpar för
värden, som vi alla dela eller borde
dela. Man kan anse om regimen i
Saigon vad man vill. Att U.S.A.
gjort och fortsätter att göra allvarliga misstag inse de flesta amerikaner. Men i Vietnam har man att
göra med ett nästan klassiskt fall
av kommunistisk expansionsdrift
i förening med en konsekvent »desinformation», för vilken mångaför att ett ögonblick använda kommunistiskt språkbruk - nyttiga
åsnor falla offer.
Kinesiskt bakslag i Indonesien
En av de hittills viktigaste följderna av konflikten i Vietnam har
varit en stark prestigeförlust för
det röda Kina. Icke ens dess andra
atomexplosion den 14 maj kunde
fördölja, att det icke gick efter de
19
kinesiska ritningarna i Vietnam.
Valutgången i Ceylon den 25 mars
var vidare ett slag mot kinesiska
förhoppningar, och vad som började som en kommunistkupp i Djakarta den 30 september, utvecklade
sig inom kort till ett kännbart nederlag för Kina.
Alltjämt söker Sukarno i eget intresse förhindra, att armen krossar
kommunistpartiet (som leddes av
pro-kinesiska element). Men hans
reella maktbefogenheter synas under hösten ha blivit allt mindre. Ur
kinesisk synpunkt var därtill betänkligt, att de anti-kinesiska känslorna i landet uppenbarligen flammat upp i en utsträckning, som
man i Peking säkert helst skulle
vilja besvara med annat än diplomatiska protester - om man kunde. Att det senare icke varit fallet
har lett till förlust av ansiktet i
betänklig utsträckning. Peking har
därtill icke varit särskilt framgångsrikt i Latinamerika och Afrika och ryssarna ha till och med
börjat vinna tillbaka förlorad terräng inom den kommunistiska
världsrörelsen. Det bör dock genast
inskjutas, att detta kan vara en
temporär företeelse, och att alltför
vittgående slutsatser icke böra dragas av vad som hände under 1965.
Asien behöll genom Vietnamkonflikten en förgrundsplats i
världspolitiken under 1965. I många
huvudstäder fruktade man, att
en eller annan händelse - ett bananskal i storpolitiken - skulle
åstadkomma den fruktade storkon- 20
flikten. Det var sant, att ryssarna
dittills visat stor försiktighet i frå-
ga om Vietnam. Men skulle kineserna icke kunna hindra ett rött
nederlag, uppstår frågan, om Moskva kan finna sig i en katastrofal
prestigeförlust för världskommunismen, till den som redan inträtt
genom det rysk-kinesiska grälet.
Det har icke blott varit Vietnam,
som ställt Asien i centrum för intresset under 1965. I september fick
världen uppleva det icke helt oväntade men dock chockerande skådespelet av ett öppet indiskt-pakistanskt krig, fört med den militära
materiel, som Västern och Sovjetunionen levererat, och reellt finansierat med de pengar, som öst och
väst givit indier och pakistaner för
utvecklingen av deras näringsliv.
När en stor del av den militära
materielen förbrukats på båda sidor avstannade kriget utan något
avgörande. Dess resultat har blivit
starkt försämrade pakistanska finanser och en än mer akut indisk
ekonomisk kris, förvärrad av hungersnöd under hösten.
Händelserna på den indiska halvön ha åstadkommit en tillnyktring
på många håll. Icke minst ha hj älpare i olika länder fått en lektion i
vad som kan hända med »help
without strings». Indierna ha fått
en illustration till den sanning de
hittills ej velat erkänna - att
Nehrus industrialiseringspolitik,
stödd på främmande medel, var
förfelad, och att de pengar som funnos en gång och kunde hämtas från
utlandet framför allt borde ha lagts
ned på en utveckling av jordbruket.
Pakistanerna åter ha lärt sig, att
man visserligen kan leka med tanken på att spela ut det kinesiska
kortet, men att det därifrån och
till att liera sig med Peking är ett
långt steg.
Näst Asien har Afrika under det
gångna året pockat på uppmärksamhet. Det har mindre varit till
följd av statskupper i olika länder,
såsom i Algeriet och Kongo. Det
har ej heller berott på skärpningen
av inrikeskrisen i det afrikanska
land, som utgör gångjärnet till
Asien, Egypten. I stället är det händelser i söder, som åstadkommit
en internationell kris.
Sedan lång tid hade en viss spänning rått mellan London och Salisbury. Länge såg det likväl ut, som
om de härskande vita i Sydrhodesia skulle nöja sig med den r e e ll a självständighet, som de haft sedan snart fyrtio år, och icke eftersträva en f o r m e Il bekräftelse
härpå.
Varför Mr. Ian Smith plötsligt
på vapenstilleståndsdagen den 11
november 1965 bröt med moderlandet och proklamerade landets
självständighet är fortfarande icke
helt klart. Att oro för framtiden
var en av de viktigaste grunderna
vet man emellertid. Kanske hade
från den sittande brittiska regeringens sida något sagts eller
gjorts, som ingav regeringen i Salisbury föreställningen, att en framstöt planerades i London? Kanske
 inbillade man sig i Salisbury, att
\Vilson inom en nära framtid skulle ge efter för trycket från de svarta samväldesstaterna och skrida
till aktion?
Självständighetsförklaringen hade under alla förhållanden samma
effekt som en liten sten mot ett
stort getingbo. Alla svarta och arabiska stater i Afrika samt Etiopien
skakades av en våldsam upphetsning. Orsaken var, att inofficiellt
men fullt tydligt hudfärgen gjordes
till kriteriet för dem, som skulle
ha politiskt inflytande i Sydrhodesia eller Rhodesia, som det numera
bör kallas, sedan grannen i norr
döpts om till Zambia.
Indignationsvågen nådde emellertid längre. Den blev stark i de
f. d. kolonierna i Asien, den var intensiv också i många europeiska
länder samt i Nord- och Sydamerika. Med möda kunde Storbritanniens premiärminister Wilson under 1965 i F. N. driva igenom sin
ståndpunkt, att det hela var en angelägenhet mellan London och Salisbury. En rad svarta stater tillställde honom till sist ett ultimatum, och när han icke kunde eller
ens ville falla till föga för detta avbröt en rad av dem de diplomatiska förbindelserna med Storbritannien, däribland några samväldesstater som Ghana och Tanzania.
Södra Afrikas relativa välstånd
Det är lätt att mänskligt förstå
den indignation, som de ledande i
olika svarta stater kände inför för- 21
söket att göra Rhodesia till en del
av en vit bastion i södra Afrika. En
sådan, innefattande sydafrikanska
republiken, Rhodesia, Angola och
Mozambique, måste i Afrika söder
om Sahara uppfattas som mer än
en skönhetsfläck. Den innebure till
och med ett visst hot mot de nya,
av intensiva nationalister och suveränitetsdyrkare ledda, ofta helt
godtyckligt tillyxade staterna. Ty
ingen kan säga, att allt är väl i dessa. Ingen kan heller påstå, att de
kunna klara sig utan hjälp av vita
inom landet och ekonomiskt stöd
från industristaterna. Södra Afrika
erbjuder en helt annan bild, en bild
av ett visst välstånd, av ordning
låt vara upprättad med hårda medel, som utgör en stark magnet på
de svarta i norr. Malawi, tidigare
Nyassaland, lever praktiskt taget
på vad de arbetare tjäna, som fått
arbetstillstånd i Rhodesia och sydafrikanska republiken. Andra få
stora bidrag till sin ekonomi genom
de belopp, som införas av återvändande arbetare eller sändas som
remissor från dem, som äro sysselsatta söder om Zambesi.
En annan anledning till den starka reaktionen i Afrika var, att de
nya afrikanska staterna i regel sakna militära maktmedel, medan Sydafrika är starkt och Rhodesia relativt välrustat.
Med den allmänna bild, som
byggts upp av förhållandena i Afrika, var det naturligt, att många
väntade sig en svart resning i Rhodesia, som inom kort skulle sopa
 22
bort de fåtaliga vita. Denna resning
vägrade att infinna sig. Orsaken
var, dels att regeringen hade starka militär- och polisstyrkor, dels
att en stor del (enligt Smiths uppfattning majoriteten) av de svarta
icke intresserade sig för en ändring
av styrelseskicket utan var mer
eller mindre dunkelt medveten om
att detta garanterade dem välstånd,
dels slutligen att de organiserade
oppositionspartierna voro svaga
och dåligt ledda. Under sådana förhållanden måste ingripandet komma utifrån.
Från alla håll utövades efter den
11 november ett starkt tryck mot
Storbritannien att ingripa med militära maktmedel. Det låg något
groteskt i denna enträgna appell
till den gamla kolonialmakten. Men
ehuru en och annan inom Labours
vänsterflygel skulle ha varit villig
att tillgripa våld kunde 'Vilson
knappast tänka på detta. Det skulle till en börj an splittra landet helt.
Någon över partierna höjd utrikespolitik bleve det då ej tal om. Den
nye konservative ledaren, Heath,
deklarerade tydligt, att han drog
gränsen vid öppet våld. Wilson sade redan från början detsamma.
Han var medveten om risken av
ett nytt boerkrig, och med tanke
på stämningen inom landet kunde
regeringen knappast taga en dylik
risk. Han tvingades därför att tillgripa indirekta medel, blockad,
kompletterad den 17 december av
ett olje-embargo. Premiärministern
hoppades, att de stränga ekonomiska stridsåtgärderna skulle komma
att leda till en palatsrevolution i
Salisbury. Han sökte underlätta
denna genom att kategoriskt säga
ifrån att det måste dröja länge, innan det kunde bli tal om ett majoritetsvälde, det vill säga en svart
regim. Men han utsattes för ständiga påtryckningar från samväldesstaterna. Simile det visa sig under det nya året, att de hittillsvarande åtgärderna ej förslå, kommer han i en svår situation.
De konservativa äro splittrade i
denna fråga. En del av dem önskar
i själ och hjärta, att de vita skola
segra, medan andra skulle vilja se
ett återställande av det legala förhållandet med starka garantier för
att det icke blir tal om en svart
regim under i varje fall tio år.
Rhodesia erbjuder ett besvärligt
problem för hela världen. Intet har
en sådan förmåga att upphetsa som
rasproblemen. Det är därför icke
utan skäl, som Wilson befarar, att
en indirekt seger för regimen i Salisbury skulle betyda ett slut på
samväldet. Detta skulle ännu för
några år sedan ha hälsats med fasa
i London. De senaste årens tillskott
i form av nya stater har likväl
kommit mången urkonservativ britt
att ändra ståndpunkt. Vissa Commonwealth-länders uppträdande på
sista tiden har förstärkt denna leda vid det urvattnade samväldet.
Särskilt ha regeringarna i Ghana
och Tanzania gjort mycket för att
minska entusiasmen i London, låt
vara att Mrs. Barbara Castle, den
 regeringsmedlem, som i fjol hade
ansvaret för förbindelserna med
samväldesländerna, skyndat sig att
förklara, att den omständigheten,
att exempelYis Tanzania brutit de
diplomatiska förbindelserna med
Storbritannien, icke innebure, att
det icke i fortsättningen skulle få
brittisk ekonomisk hj älp.
Detta är en känslig punkt. Ty
händelserna i Rhodesia framkalla
ej blott en reaktion hos de svarta.
Ett ingripande med vapenmakt mot
Smith skulle påskynda en redan
nu märkbar reaktion hos de vita
emot vad de uppfatta som de färgade nationernas utpressningar.
Hittills ha de vita handlat under
trycket av dåligt samvete. De ha
tillämpat satsen, att det är ej nog
att bliva hängd, man ock bör hövlig vara. Med tanke på att en begynnande reaktion mot denna
»Undfallenhetspolitik» märktes i
en hel rad länder, är Rhodesia i
dubbel bemärkelse ett farligt arv
från år 1965 till år 1966.
Om Asien och Afrika dominerat
den internationella scenen betyder
detta icke, att icke viktiga saker
hänt i andra världsdelar. Låt oss
i detta sammanhang beröra Syrlarnerika kortfattat, U.S.A. något
mera utförligt samt Sovjetunionen
i förbigående och sluta med Europa.
I Latinamerika har under det
gångna året blott få verkliga förändringar av betydelse varit att registrera. Den ojämförligt viktigaste
är vad som skett i Brasilien. Inför
23
hotet, att de tidigare dominerande
politikerna skulle återfå sitt grepp
över landet, utsattes general eastelo Braneo för ett starkt tryck från
de egnas sida. Ehuru han själv i
det längsta ville hålla kvar legaliteten och helst skulle önska draga
sig tillbaka, tvingades han till ett
drastiskt ingripande genom den
s. k. Ato Institucional i oktober,
som på en rad punkter upphävde
den hittills gällande och dåligt fungerande författningen. I Brasilien
råder sedan dess en autoritär regim. Dess inre motivering - och
det var detta argument, som fick
Castelo Braneo att böja sig - är,
att det är nödvändigt att den nuvarande regimen stannar, tills den
fått bukt med inflationen. Den har
gjort stora framsteg - prisstegringen under 1965 torde ligga på
omkring 45 % (mot 87 % år 1964).
Ehuru stora löneförhöjningar äro
nödvändiga en bit in på det nya året
synes det, som om Brasilien håller
på att tillfriskna. Detta kommer
att ha en enorm betydelse för hela
Latinamerika, så mycket mera som
den andra stora staten, Argentina,
i c k e visat några tecken till att
samla sig till en nödvändig sanering.
Förenta staternas inrikespolitik
dominerades under 1965 av de yttre problemen. Vi ha redan varit
inne på Vietnam. Det krävdes icke
ringa mod av presidenten att öppet
intervenera i Indokina. Men han
och hans rådgivare voro i motsats
till många i Europa väl medvetna
 24
om vad det betytt, om man givit
upp Vietnam. Vidare ansåg man
sig i Washington berättigad att tolka den rysk-kinesiska konfliktens
konsekvenser så att man icke behövde befara mer än en symbolisk
rysk intervention.
Högröstade "nyttiga åsnor"
En högröstad opinion med ett
starkt inslag av vänsterintellektuella opponerade redan i våras mot
kriget. Den leddes av de gamla vanliga demonstranterna, förstärkta
med nya kategorier »nyttiga åsnor». Men röststyrkan kunde inte
dölja, att det rörde sig om en relativt liten minoritet. Den stora massan av det amerikanska folket följer presidenten i känslan av att i
Asien betala ett oundvikligt pris
för ställningen som den västliga
världens ledande makt.
Kriget i Vietnam började emellertid redan sommaren 1965 att erbjuda vissa problem för den amerikanska ekonomin. Dittills hade
prisnivån i Förenta staterna varit
anmärkningsvärt stabil. Det hade
stärkt landets konkurrenskraft och
bidragit till att förbättra dess betalningsbalans. Men genom Vietnam började konturerna till en inflationär utveckling att visa sig.
Vita huset önskade bromsa denna
~ president Johnson var livligt
medveten om de politiska riskerna,
sedan han själv lyckats övertala
kongressen att bevilja stora anslag
till uppbyggnaden av ett nytt amerikanskt samhälle, »the Great Society». Men han ville icke bringa
konjunkturerna i fara genom att
tillgripa räntevapnet. Ordföranden
i Federal Reserve Board, \Villiam
McChesney Martin, ignorerade likväl hans önskningar och höjde,
stödd på en knapp majoritet inom
sin styrelse, diskontot till 4,5 % i
december, den högsta nivå som funnits på mycket länge. Han motiverade detta med en eljest oundviklig risk för överhettning.
President Lyndon Johnson hade
under hela fjolåret en stark ställning. Men popularitetskurvan gick
ner, och ett par olycksbådande tecken visade sig vid horisonten. Ett
sådant var den liberale republikanen Lindsays seger vid borgmästarvalet i New York. Ett annat var,
att dennes konservative konkurrent
till allmän överraskning lyckades
erhålla många röster från lägre medelklass och arbetare.
För Förenta staternas store konkurrent, Sovjetunionen, blev år
1965 allt annat än spektakulärt. De
nya herrarna, Bresjnev och Kosygin, tvingades balansera längs en
smal väg. Utåt nödgades de ständigt försvara sig mot kinesernas
beskyllningar för att ha förlorat
all revolutionär elan, att vara dästa borgare, som i fråga om Vietnam samverkade med de amerikanska imperialisterna, j a rentav
uppträdde som typiska vita imperialister.
Detta bidrog till att ytterligare
förgifta relationerna mellan .Moskva
och Peldng. Det syntes vid årsskiftet, som om brytningen började närma sig. Ryssarna kunna
förlåta mycket, som sker i kommunismens namn, men icke att de gula
grannarna ohöljt betrakta Sibirien
som ett asiatiskt irridenta, som
helst bör tillfalla Mittens rike. Det
finns tecken på att man i Moskva
med allt större oro ser på Kinas
expansionistiska tendenser. För
några månader sedan varnade Kosygin direkt en medlem av den
turkiska regeringen för att kineserna icke blott eftertrakta Sibirien
utan även de delar av Sovjetunionen, som ligga i Turkiets närhet.
Det är, så vitt man vet, första
gången som masken kastats inför
en icke-kommunist av någon av de
ryska ledarna.
Inåt måste de söka demontera de
chrusjtjovska organisationspåbyggnaderna och så snabbt som möjligt visa, att de kunna lösa de sociala och ekonomiska problemen
bättre. För dem liksom för den
störtade var därvid en fråga avgö-
rande. Skulle de lyckas få någon
rätsida på det sorgeämne, som heter ryskt jordbruk?
De började med att lägga ansvaret för dess tillstånd på dilettanten
Chrustjov genom att sammanträ-
da med centralkommitten i mars.
Därvid framkomma onekligen detaljer, som voro talande. Den kritik mot den störtade ledaren, som
framfördes av representanter för
Komsomol gjorde ett starkt intryck. De hade uppenbarligen gripits av stark indignation inför vad
25
de ansågo vara ett missbruk, som
man bedrivit med ungdomens idealism särskilt i fråga om nyodlingarna i Kazakhstan, som nu stillatigande avskrivas. Ryssland fick ingen ny kornbod där utan förlorade
miljarder rubel i stället och tvingades i fjol till fortsatt spannmålsimporL
Men intet tydde under 1965 på
att de nya herrarna skulle våga att
vidtaga de åtgärder, som på kort
tid skulle få allt på rätt köl - att
reprivatisera det ryska jordbruket.
Ingen kan längre vara blind för att
de ryska bönderna icke vilja arbeta
eljest. Komsomolskaja Pravda berättade vid ett tillfälle i fjol om
ett experiment, som man gjort just
i Kazakhstan (som skulle demonstrera kommunismens framsteg genom att icke ha några privata jordar). Där hade man tilldelat en del
bönder mark och givit dem fria
händer. Resultatet blev fantastiskt.
De engagerade till och med sovo
ute på sina marker och arbetade
som djur.
Men hur skall den ryska ledningen kunna draga den enda rätta slutsatsen härav, när den vet, med vilket triumfvrål kineserna skulle
kasta sig över detta nya »bevis» på
ryssarnas förborgerligande?
Även om intet mera dramatiskt
avgörande föll i Sovjetunionen i
fjol ägde ett vaktombyte rum i december, som på sitt sätt är epokgörande. Det var, när den gamle
kämpen Mikojan avgick som statschef. Det innebar, att det numera
 26
icke finnes någon på en post med
centralt inflytande, som spelat en
roll före 1918-20. Generationsväxlingen måste så småningom också
resultera i nya metoder och en ny
inställning även till känsliga politiska problem. Möjligen gör sig detta märkbart redan vid den XXIII
partikongressen i mars 1966, då en
ny generallinje skall fastställas.
(Se även Dagens frågor.)
EEC-kris i Europa
Europa stod året 1965 under
starkt intryck av den svåra kris,
som drabbade E. E. C. genom de
Gaulles bojkott och öppet uttalade
önskan att förändra Rom-stadgan
för att omöjliggöra en supra-nationell politisk konstruktion och en
majoritetsbildning mot Frankrike.
Vid årsskiftet var krisen alltjämt
olöst, ehuru den franske presidenten syntes beredd att något uppmjuka sin hållning.
Förklaringen var vad som hände
under hösten i Frankrike. Ännu i
oktober ansågs det självfallet, att
generalen skulle återväljas i första
omgången den 5 december. Men under november börj ade rapporter
om en stämningsomsvängning komma, framkallad av irritation över
tendensen hos de Gaulle att frammana bilden av en syndaflod efter
honom, därest han ej bleve återvald, samt över hans hållning till
Europa-frågan vars betydelse gaullisterna uppenbarligen underskattade. När så medtävlarna genom
televisionen fingo en chans att
framträda inför den franska allmänheten, medan generalen stolt
avstod från att utnyttja den tid som
tillkom honom, och dessutom var
litet väl pompös, när han talade till
det franska folket, började röster
höras, som menade, att han icke
skulle få majoritet den 5 december.
Likväl kommo röstsiffrorna som
en överraskning.
Att general de Gaulle vid en andra valomgång skulle slå Mitterrand
redan genom att denne stöddes av
kommunisterna var lätt att förutsäga. Men även röstetalen den 19
december, 55 : 45, voro överraskande och föranledde en allvarlig självprövning hos gaullisterna. Ty valen
1967 till kammaren kasta sin skugga framför sig.
I Tyskland gick allt sedan i början av året i valkampanjens tecken. Under sommaren beviljade
förbundsdagen i yster yra medel
till höger och vänster på ett sätt,
som i högsta grad var ägnat att
driva fram en gallopperande inflation i förbundsrepubliken.
Utgången av valet den 19 september var i hög grad en personlig
triumf för Erhard. Få hade trott
på detta resultat utom han själv.
Tvärtom ansåga många, att socialdemokraterna skulle ligga i jämnbredd med det stora regeringspartiet, medan F. D. P. skulle starkt
försvagas. Utgången blev i stället,
att S. P. D. visserligen vann röster
och mandat, men fortfarande icke
nådde över 40 %, och att F. D. P:s
tillbakagång var måttlig.
 Men kanslerns förmåga att vinna val motsvarades icke av egenskaper, som behövdes för regeringsbildning och maktutövning.
Erhard har under sådana förhålhinden snabbt åter förlorat terräng.
Den nuvarande tyska regeringen
kan icke anses vara stark. Likväl
måste erkännas, att den i slutet av
året gjorde energiska ansträngningar för att neutralisera verkningarna av de alltför frikostiga valpresenterna.
Den brittiska regeringen har under 1965 utfört ett ekvilibristiskt
konststycke, som skulle ha fått en
Blondin att blekna. Blott några veckor in på det nya året reducerades
dess knappa majoritet genom det
oväntade nederlag, som Patrick
Gordon-\Valker led. Sedan har det
hängt på ett hår. Men premiärminister Harold Wilson har visat sig
vara en av de durkdrivnaste av alla
moderna politiker. Han förstod att
göra en dygd av nödvändigheten
och regera med sin knappa majoritet säkrare än vad han skulle ha
varit, om flertalet varit större. Ty
vem ville ta på sitt ansvar att störta den första Labour-regeringen sedan 1951?
Bidragande till att Wilson-Biondel lyckades var också, att den
brittiska allmänheten var inställd
på att ge honom en chans att visa,
vad han dög till. Han lyckades vidare lägga ansvaret på de konservativa icke blott för det läge, som
existerade, när han tillträdde regeringen, utan också för de miss- 27
grepp av olika slag, som han själv
gjorde sig skyldig till, särskilt under sina första månader. slutligen
spelade det en stor roll, att de konservativa hade uppenbara svårigheter att anpassa sig efter det förändrade läget och länge uppträdde
som om de fortfarande vore regeringsparti.
Tories' ledarproblem var vidare
en direkt hjälp för Wilson. Vilka
egenskaper Sir Alec Douglas-Home
än hade (och flera voro av mycket
hög klass, det har han icke minst
visat efter sin avgång) brast han
på en avgörande punkt. Han var
icke Wilson vuxen i underhuset.
Den nye regeringschefen har ett
osvikligt minne och en dräpande
slagfärdighet. Den undanskymmer
ofta den relativt magra kvaliteten
i tal och åtgärder.
När Home föredrog att gå vid en
tidpunkt, då Wilson icke kunde utnyttja detta till att anordna nyval,
valde de konservativa en man, som
de hoppades och trodde var Wilson
vuxen i underhuset, Edward Heath.
Men han svarade under hösten
1965 icke mot deras förväntningar.
En bidragande orsak var Rhodesiakrisen, där båda partier hade intresse av en gemensam hållning
men en av följderna blev, att Wilson fick en dominerande ställning
i allmänhetens ögon. I ett krisläge
kommer alltid ett instinktivt stöd
av regeringen till stånd och en samling kring premiärministern. Att
detta blev möjligt berodde också
på att denne tills vidare uppsköt
 28
den mest diskutabla delen av Labours valprogram, re-nationaliseringen av järn- och stålindustrin.
Vid årsskiftet stodo tories' kort
lågt, och de flesta iakttagare förutspådde val i mars, innan Callaghan
måste framlägga nästa »hårda»
budget och prishöjningar på allvar
börjat uppträda. Hittills har ekonomiminister George Brown lyckats
hålla nere priserna men icke förhindra allt för stora löneökningar.
Icke minst väsentligt är, att han
blott haft få framgångar att registrera i fråga om »restrictive practices». Men mycket hänger på fyllnadsvalet i Hull den 27 januari
1966.
Utvecklingen i övriga europeiska
länder erbjuder med två undantag
detaljer av intresse men ingen viktigare förändring. Undantagen äro
Norge och Grekland.
Valet hos våra grannar norrmännen var så mycket viktigare,
som den danska socialdemokratiska regeringens situation är prekär
och 1966 kan komma att medföra
dess fall.
Norge visar vägen
På en minoritet bland väljarna
kunde de borgerliga partierna i
samverkan erövra 80 av stortingets 150 mandat. Därmed hade en
av de verkliga bastionerna för den
europeiska socialdemokratin fallit.
Visserligen vet ingen, om den timida borgerliga regering, som efterträtt Gerhardsen, verkligen kan
trycka sin stämpel på landet och
göra slut på det slöseri i form av
förlustbringande, bankrutterade
statsföretag, som kännetecknade
det slagna partiet, tillsammans med
en destruktiv progressiv beskattning och en byråkratisering av nä-
ringslivet, som gjorde Xorge till
Europas mest kollektivistiska land
utanför Sovjetunionens och satelliternas krets. Men intrycket av arbeiderpartiets valnederlag blev
mycket stort i hela Europa. Inte
minst i Sverige kändes dyningar
härav.
Det andra undantaget är Grekland. I börj an av sommaren uppstod en konflikt mellan den unge
konungen och den åldrige premiärministern Papandreou. Den sistnämnde ville under trycket av sin
vänsterflygel »reformera» armen
på ett sätt, som monarken uppfattade som första början till en republik.
Bakom lågo andra skäl, varav
Papandreous önskan att skydda sin
son Andreas, som vågat sig litet för
långt ut, medverkade. Båda parter
sökte av lätt insedda skäl framställa det hela som en konstitutionell
konflikt av principiell innebörd.
Slmlle kungen styra eller regera?
Skulle premiärministern ha rätt att
avsätta vilken inom luigsmakten
han ville?
I utlandet väckte den snart allt
häftigare konflikten stor uppmärksamhet. Efter flera fåfänga försök
lyckades monarken till sist hitta en
avfälling från Papandreous parti,
 som ville och kunde bilda en regering med majoritet, Stefanoupoulos.
Flera episoder under den grekiska krisen, som så småningom mattades av bortåt senhösten, äro ur
många synpunkter betänkliga. Resultatet av det hela har blivit en
svag regering, som hoppas kunna
hålla på så länge, att Papandreous
anhang i landet börjar minska, så
att man kan anordna nyval. Läget
kompliceras av att de ekonomiska
verkningarna av Papandreous demagogiskt betonade politik nu börja bli skönjbara. Grekland, som
länge haft en beundransvärt stabil
prisnivå och gjort mycket betydande framsteg, har åter fått vända sig
till utlandet och begära hjälp. Men
försöken att framställa vad som
skett i Grekland som en »borggårskris» ha mycket klent verklighetsunderlag. Papandreous är exempelvis ingen Karl Staaff.
Det finns över huvud taget anOm religiositet
29
ledning att sluta denna översikt
med att konstatera, att det i Sverige är alltför vanligt att ensidigt
bedöma utrikespolitiska problem.
Man vill gärna anlägga en svensk
mall, anse tillståndet i vårt land
som ett ideal och ett rättesnöre
och inruta utländska stater alltefter hur de svara mot det svenska
beteendemönstret, eller rättare sagt
alltefter hur man tror, att de svara mot detta.
Detta är så mycket betänkligare,
som samtidigt otvivelaktigt otrevliga tendenser till ett åsiktsmonopol visat sig. Resultatet blir lätt en
helt förvriden bild av läget i utlandet. Intet kunde vara farligare.
Bortsett från att vi ställa oss i kategorin av naiva och dåligt informerade eller rentav »nyttiga åsnor», som man gärna begagnar
men skrattar åt när de ej se det, är
vårt läge ej sådant, att vi kunna
ignorera egna intressen, som hotas
av ensidiga värderingar.
Svenskens religiositet kan bli sträv, obeveklig, formad i block så
som schartauanismen med dennas utomordentliga förmåga att på
folket tvinga och hos folket hålla kuar u.ad Durkheim kallar les representations collectiues. Den kan bli mystik, tung och mörk såsom
senhösten i öuernorrland, men med utbrott au exalterad glädjestämning och eskatologiskt svärmeri, låg.ande och gnistrande som norrskensfälten på himlavalvet. Den kan uara en blek och hålögd fanatism lika såväl som en rundkindad bonhomie, trallande andliga
slagdängor.
E. H. Thörnberg i Svensk Tidskrift 1926