228 DEBATT OCH REFLEXER KOMMUNALRÅD-GODA RÅD ELLER BARA DYRA På sistone har allt fler landsting, städer och köpingar inrättat s. k. kommunalrådsbefattningar. Fil. lic. Ingvar Karlen, Uppsala, andre vice ordförande i Högerns Ungdomsförbund, går i denna debattartikel till angrepp mot institutionen som sådan. Enligt hans mening är ett ökat antal kvalificerade tjänstemän att föredra framför ett ökande antal kommunalråd. Den tidigare mycket skarpa gränsen mellan förtroendevalda och tjänstemän inom kommunerna har under senare år blivit alltmer diffus, först genom införandet av mer eller mindre heltidsarvoderade kommunalmän och senare genom tillkomsten av heltidsanställda förtroendevalda kommunala befattningar, kommunal- och landstingsråd. Det är en utveckling som kan sägas vara en naturlig eller oundviklig följd av de ökande uppgifter som kommunerna fått att handlägga. Att de kommunala uppgifterna vuxit råder det heller inget tvivel om, det framgår om inte annat så av de ständigt stigande kommunalskatterna. Likaledes framgår det om man pekar på det minskade .-lv fil. lic. INGVAR KARLEN antalet primärkommuner - och även antalet sekundärkommuner kommer sannolikt snart att reduceras - och härmed sammanhängande minskning av antalet kommunala förtroendemän. Ändock medför det snabbt stigande antalet kommunal- och landstingsråd även risker för en ytterligare försvagad kommunal demokrati, och man frå- gar sig om det inte finns andra vägar att följa för att kommunerna skall kunna sköta sina åligganden. Som en stor fördel med kommunalrådsinstitutionen brukar framhållas att förtroendemännen härigenom får ökad insyn i förvaltningen. Det är givet att en heltidsanställd förtroendeman får bättre möjligheter att sätta sig in i den kommunala förvaltningen än de som endast kan ägna sig åt dessa frågor på fritid. Men det som är relevant är hur man skall kunna öka insynen för alla de valda i kommunens styrelse och fullmäktige, för alla dem som skall deltaga i besluten, och då är det frågan om denna insyn förbättras genom några kommunalråd. Är det inte så att denna insyn i bästa fall förmedlas till den partigrupp som kommunalrådet tillhör och inom den sektor som han handlägger. I en del fall tillhör alla råd - ex. i Uppsala läns landsting - majoritetspartiet, och då torde knappast insynen öka för de andra partierna, utan kanske snarare en risk att det blir tvärtom. Även i de fall då även oppositionen tilldelats kommunalråd torde insynen vara relativt begränsad, nämligen till den sektor som ett visst partis kommunalråd företräder, medan den totala insynen knappast blivit förbättrad i någon högre utsträckning. Politiska "meriter" Skillnaden mellan tjänstemännen och de heltidsanställda ligger dels i tillsättningsförfarandet dels i arbetsuppgifternas definition. Principen om att tjänstemän skall tillsättas efter meriter har tyvärr inte konsekvent tillämpats, utan i många fall torde det stå klart att politiska »meriten fått spela in. Även i dessa fall torde emellertid de som valts inse att de formellt har en opolitisk ställning och som regel åtminstone i stort sett upprätthålla en objektiv inställning sedan de väl valts. Detta kanske främst beror på att de inser att ett regimskifte inte är otänkbart. Heltidsanställda förtroendemän väljs emellertid mer eller mindre enbart på grund av sina politiska meriter. Ett visst parti får inte ett finanskommunalråd för att det har en lämplig person till detta utan för att det har majoritet i fullmäktige. Ofta skall även Råden väljas inom fullmäktige varvid kretsen för urvalet är ytterst begränsad. I praktiken torde den tänkbara kretsen ur vilken kommunalrådet skall utväljas vara begränsad till ett par, tre personer, nämligen de ledande inom fullmäktigegruppen. Att detta är fallet beror inte minst på att posterna vanligen är högt betalda och således eftersökta. Då kommunalrådsbefattningar införes är motivet som regel inte att 229 de skall ersätta tjänstemannabefattningar utan bara att de skall förstärka förtroendemannasidan. Det borde naturligtvis inte heller vara omöjligt att avgränsa kommunalrådens uppgifter så att de icke inkränktar på tjänstemännens uppgifter, men det är troligen inte så lätt att upprätthälla den målsättningen i praktiken. Kommunalrå- den får inte i första hand en mellanställning, utan en dubbelställning, dels i form av förtroendevald med som regel ledande ställning inom fullmäktigegruppen dels som ett slags tjänsteman. Att de får en betydelsefull funktion är naturligtvis riktigt och nödvändigt, men frå- gan är om inte denna dubbla ställning snarast är en risk för allt för stor maktkoncentration. Om man i ställer väljer en högt kvalificerad tjänsteman kan han väljas ur en betydligt vidare krets och även om en tjänsteman får ett betydande inflytande, så står han dock fri från fullmäktigegruppen. Råden kommer i praktiken- i varje fall efter en tid - att framstå som kommunens chefstjänstemän. I en del fall har man för övrigt redan från början insett detta och i samband med införandet av rådsbefattningarna avskaffat tidigare chefstjänstemannabefattningar. Även om detta inte skulle vara fallet finns det en stor risk för att kommunalrådsbefattningarna på många håll kan leda till en försämrad kompetens på kommunledningarna, i varje fall på längre sikt. Införandet av rådsbefattningarna innebär genom denna politisering av de ledande befattningarna, införandet av ett slags »spoiled system». Socialdemokraternas stora intresse för kommunalrådsinstitutionen har sannolikt påverkats av att de räknar med att härigenom få en större andel av be- 230 fattningarna än de annars skulle få. Följderna av regimskifte Ett annat problem är vad som händer vid ett kommunalt regimskifte, en fråga som torde bli aktuell på många håll efter höstens kommunalval. Även mycket små · förskjutningar mellan partigrupperna kan medföra att rådsfunktionerna skall byta plats mellan partierna, och i många fall även att antalet råd för de olika partierna skall ändras. Det torde därvid inte bli lätt för en fullmäktigegrupp - speciellt med hänsyn till vad som ovan sagts om Rådens ställning - att göra annat än att låta det "gamla" Rådet övertaga den nya sektor som partiet får rätt till, även om man skulle ha en annan person som till den nya sektorn skulle passa bättre. I praktiken torde partiet få fortsätta att stödja det en gång utsedda kommunalrådet under lång tid, att föra fram nya namn torde inte gå annat än genom att öka antalet kommunalråd. Så småningom får även kommunerna ett visst socialt och moraliskt ansvar för de anställda kommunalråden. Resultatet blir således en fastlåsning personellt och politiskt, vilket emellertid icke får konsekvenser ännu på några år eftersom de flesta kommunalrådsbefattningar är relativt sent inrättade. Det synes således vara starka skäl som talar för att man bibehåller avgränsningen mellan förtroendemän och tjänstemän. Frågan är om inte de växande kommunala uppgifterna talar mer för ett ökat tjänstemannainflytande än för ett ökat antal heltidsanställda förtroendemän. Är det inte så att de alltmer komplicerade kommunala frå- gorna ställer allt större krav på att de som skall handlägga uppgifterna har en god utbildning och långvarig erfarenhet? Även om förtroendemännen ibland har lång erfarenhet så är det dock en annan erfarenhet än den som en tjänsteman med specialisering på ett visst område av verksamheten har. Förtroendemännen bör kunna klara sina kontrollerande, väljande och beslutande uppgifter utan att vara heltidsanställda. Att man dessutom måste ge höga arvoderingar till vissa förtroendemän torde vara nödvändigt och är klart att föredraga före heltidsanställda förtoendebefiiHningar. I varje fall torde det stå klart att inrättandet av kommunalrådsbefattningar inte är någon patentmedicin som löser alla. problem. Frågan är i stället om det inte medför så många nya problem att det är bättre att söka sig någon annan väg, ex. genom införandet av nya högt kvalificerade tjänstemannabefattningar.