175 FEM DECENNIERs LITTERATUR När Erik Hjalmar Linders berömda standardverk om detta sekels 'Svenska litteratur utsändes i sin fjärde upplaga presenteras det i en betydligt förändrad gestalt. De tidigare behandlade fyra årtiondena har kompletterats till Fem decennier au nittonhundratalet; textmassan har förty växt med tre hundra sidor. Klokt nog har förlaget dragit den praktiska konsekvensen av denna expansion och delat upp verket i två var för sig mäktiga volymer på mer än femhundra sidor (Natur & Kultur, 182: -). Förvisso är det inte endast till volymen som Linders översikt förändrats. Nyare forskning, fortsatt studium, sist men ej minst viktigt den förändring av perspektivet bakåt som »fyrtiotalets» - och i någon mån, om också skissartat, femtiotalets - indragande inom synkretsen framkallat - allt har samverkat till att på skilda punkter modifiera bilden även av diktare och skeenden längre tillbaka i tiden. Ett grundligt jämförande studium av den första (1949) och den hittills senaste upplagan av Linders bok skulle i sig självt vara en Au fil. lic. LEIF CARLSSON litteraturhistorisk uppgift av ej ringa intresse. I en kortfattad anmälan kan en lösning av den uppgiften icke ens försökas; en nödvändigtvis flyktig överblick, en eller annan reservation, här eller där ett frågetecken vid detaljer är enligt sakens natur allt som kan åstadkommas. Dubbelt perspektiv I första upplagans företal deklarerade Linder att »volymen räknar som en huvuduppgift att belysa den väldiga och fascinerande företeelse som heter modern svensk arbetardikt och som alltifrån 1910 varit en så mäktig faktor i svensk kultur. De nya författarnas framträngande 'står i den livligaste växelverkan med uppkomsten av nya bildningskällor, nya kulturbärande folkskikt och med arbetarklassens uppstigande till politisk makb. Att synpunkten var väsentlig kan ingen bestrida, men ofrånkomligt torde också vara att den som Bertil Malmberg genast påpekade »endast gäller ett gränsöverskridande moment i utvecklingen» och att den stundom lockade författaren att - om inte annat så utrymmesmässigt - något övervärdera diktare 176 och verk som på egna meriter näppeligen skulle ha kunnat påräkna så stor uppmärksamhet som i det historiska sällskapet kom dem till del. I ett eller annat fall har Linder nu genom diskreta beskärningar markerat en rimligare proportion. En uppjustering av andra noteringar- typexempel Bertil Malmberg - som från början tedde sig besynnerligt låga har i sin mån förskjutit balansen i lyckligare riktning. Trots den nödtvungna beskärningen av äldre stoff har rum kunnat beredas en eller annan diktare som tidigare oförtjänt lämnades utanför ramen och genom sin (stundom iögonenfallande) frånvaro störde helhetsbilden. Så bland andra, lyckligtvis, Tito Colliander: det tämligen fylliga avsnittet om denne genom sin förankring i gammal rysk kultur och ortodox fromhet unike diktare innebär en viktig förstärkning av det betydelsefulla kapitlet om finlandssvensk litteratur. Justeringar, kompletteringar, uteslutningar, perspektivets förlängning - tillsammans medför allt detta att Linders verk nu till själva sin grundton ger ett något annat intryck än förut. Måhända fångas detta intryck bäst i den paradox han fastslår i en slutblick: »Epoken kan legalt och officiellt betecknas som avkristningens och det pluralistiska samhällets tid. I den offentliga debatten markerades en alltmer utbredd ateism. Men trenden (nämligen den litterära) började i Sverige med Strindbergs omvändelse». Med andra ord, de fem decennierna måste ses under ett dubbelt perspektiv. De metafysiska frågorna, de existentiella motiven utgör i diktens värld en vä- sentlig linje, i strid med eller märkligt oberörd av den utveckling som Linder kallar den officiella. Att följa denna linje från tiden strax efter titanens omvändelse till fyrtiotalets ångestupplevelse och i skilda former ,varierade dragning åt tro eller mystik ter sig nu som den ledande, formande principen för framställningen. Hjalmar Bergman och Pär Lagerkvist huvudpersoner Linder har någon gång själv träffande sagt, att Hjalmar Bergman och Pär Lagerkvist är hans boks huvudpersoner. Deras ort på den existentiella linje han urskiljer är självfallen, framställningen på deras insats ger några av verkets mest vägande partier. Förhållandet är på ett 'sätt ganska självklart, men också eftertanke värt. Som få andra passar dessa diktare in i det mönster Linder med allt fog framhåller som ett av de centrala dragen i tidevarvets karakteristik; instrumenten är adekvata för undersökningsobjekten. Detsamma gäller Lars Ahlin, den som i fyrtiotal~savsnittet framträder med samma status som tidigare Bergman och, vågar man förmoda, den med vars åskådning och upplevelse Linder närmast identifierar sig. Frågan är endast, om instrumenten är lika ändamålsenliga i andra fall, om mönstret är så allmängiltigt att det kan brukas för en generell kartläggning. Att ställa frågan är att be·svara den: så enhetlig är aldrig den historiska verkligheten. Självfallet är Linder medveten om detta, hans reservationer och modifikationer är många och uttryckliga. Att vara medveten om en risk är dock inte detsamma som att undgå den, och i vissa sammanhang vill det synas som om sökandet efter den existentiella, i någon mening religiösa frågan, fört Linder in på vägar där en utomstående har svårt att följa. Inte så att förstå att han skulle vara obenägen att ge tillbörligt rum åt sådana diktare hos vilka inga tecken till mystik, religiöst engagemang eller hur saken må uttryckas ens för den mest generösa blick låter sig urskiljas. Det omfångsrika och uppskattande kapitlet om Eyvind Johnson är ett gott exempel. Inte heller så, att Linder av ideologisk solidaritet skulle otillbörligt lyfta fram »kristna» diktare. Väl däremot så, att han där han stöter på tankar eller motiv som tycks falla in i mönstret kan frestas att överskatta fyndets omfattning och halt. Från denna synpunkt ter sig exempelvis framställningen av Ludvig Nordström något besynnerlig. I en finstilt passage påpekar Linder riktigt nog om vissa av dennes religiösa funderingar att det hela är »mycket utspekulerat, mycket välvilligt och mycket 177 litet märkvärdigt». Alldeles; men det allmänna intrycket av kapitlet blir trots allt att detta gods på ett orimligt sätt intresserat vid behandlingen av Nordströms författarskap, kanske också att intresset påverkat bedömningen av detta författarskaps betydelse i dess helhet. Erik Hjalmar Linder har, som framträdande kristen kulturperson, inte kunnat undgå ett visst närgånget personligt intresse i sin funktion som författare till den för avsevärd tid rimligen normbildande historiken över vår nyare litteratur. Man kan förstå om situationen i någon mån irriterat honom. Det känns nästan paradoxalt att konstatera, att det förmodligen varit till helhetens bästa om han tilllåtit sig att vara något mera - intolerant. Avvägningar Att recensera en litteraturhistoria, särskilt en som behandlar nära liggande verk, även i fysiskt avseende levande diktare, har vissa likheter med att granska en antologi. Åtskilligt, kanske det mesta, är självklart. I detaljer kan envar önska en annan avvägning, även om han även på punkter som långt ifrån kan erkännas som oväsentliga måste erkänna att den ansvarige kan ha goda skäl för avvägningar och bedömningar som anmälaren ogillar eller står frågande inför. En mönstring man för man kan vara intressant nog, men anmälarens 178 iakttagelser kan inte gärna påräkna något större allmänt intresse. Enligt sakens natur rör sig Linder mellan historiens och kritikens nivåer, en gensaga - eller ett instämmande - betyder i de flesta fall därför föga mer än en •subjektiv sympatiyttring. Dock inte alltid. Framställningen av Ivar Conradson (från början en problematisk gestalt för Linder, av svårförståelig anledning) är ett fall där en mera objektiv kritik synes möjlig utan förmätenhet. En sak är, att den enda sida text denne märklige lyriker från seklets början fått sig tillmätt synes i knappaste laget (kunde inte en eller annan sida ha överförts från exempelvis Dan Andersson, några rader kanske rentav från Evert Taube?). Betänkligare än knappheten är dock att Conradson sammanförts med Vilhelm Ekelund på sådant sätt att den fundamentala, bokstavligen kontradiktoriska skillnaden mellan de två, Conradsons principiella främlingsskap inför det hårda, militanta hos Ekelund ej ens kan anas av läsaren. Framförallt: vid det riktiga påpekandet att Conradsons dikt efter fyra decennier kom att verka överraskande modern saknas varje antydan om att skalden själv vid sin litterära återkomst 1951 uttryckligen tog avstånd från den kristna mystik Linder betonar som ett väsentligt drag i hans ungdoms lyrik. Till dem som med tidens lopp beskärts en mera generös behandling hör Frans G. Bengtsson, men ännu är det knappast möjligt att erkänna att den är helt tillfredsställande. Märkligt att säga omfattar Linder fortfarande - trots sin iakttagelse av vemodsdraget i Bengtssons lyrik, av den tragiska halten i Karl XII-biografin - den schablonartade iden om det s. k. spexartade som ett väsentligt element i hans essäistik. Det förefaller som om Linder sett bort ifrån sådant som Bengtssons djupa engagemang inför Joseph Conrad, hans förhäxade intresse för den Viilon som skrev De hängdas ballad, fascinationen inför Thukydides . . . Man skulle gärna ha velat föreställa sig att tiden nu äntligen låtit tillräckligt mycket sjunka undan av det obestridligen ytliga (en stundom alltför glänsande yta) för att den fasta och tragiska substansen därunder skulle ha kunnat träda i dagen. Fyrtiotalet Det är naturligt att vid en litterär händelse •som denna särskilt intressera sig för det som i elementäraste mening är nytt, alltså skildringen av fyrtiotalet. Decenniet ligger ännu nära, men hör redan till historien. Dess ledande gestalter står ännu mitt i en skapande utveckling,. men yngre skaror har redan marscherat upp, under andra tecken. Att ge den första översikten i full skala över detta förbryllande rika skede måste ställa mycket stora krav på förmågan att kombinera - alltså balansera - engagemang med distans. Hur väl Linder lyckas därmed visar sig symptomatiskt i hans övertygande lösning av problemet att rättvist behandla Erik Lindegren och Karl Vennberg. En skarp teckning av den fundamentala skillnaden - i bakgrund, motiv, teknik - mellan de två gör det möjligt att utan inskränkning av Lindegrens roll och betydelse eftertryckligt ge Vennberg den plats som tillkommer honom som decenniets lyriska centralgestalt. Lars Ahlin är eljest otvivelaktigt för Linder den störste, den mest angelägne av fyrtiotalets diktare. Kritikerns inlevelse har i detta fall givit till resultat den hittills rimligen djupaste tolkningen av ett författarskap, som med sina ständiga utmaningar kan driva en läsare till förtvivlan eller ilska. Att en sådan interprestation skulle kunna gå fri från motsägelse kan inte begäras. Den anmärkning anmälaren vill rikta mot Linders bild gäller inte detaljer, den rör själva hjärtpunkten i Ahlins åskådning. Med finess och skarpsinne klarlägges centralmotivet, »den visionära demokratismen». Ahlin har haft - kanske i bokstavlig mening - en vision av det nödvändiga, allomfattande livssammanhanget, »det faktum att den högt graderade för hela sin ställning är beroende av alla nedanför liggande grader». Intet rum för förhävelse, för sbcialt eller moraliskt översitteri - radikal kris- 179 tendom och radikal politik förenas. Manifestet och evangeliet! Alldeles riktigt, och möjligen helt i överensstämmelse med Ahlins »mening», den medvetna och uttalade. Och likväl är det här något som fattas. Ytterligare några steg bort från objektet, en överblick på något längre distans, och Linder borde ha sett att det hela också kan te sig på ett annat sätt - bilden blir långt mera tvetydig. Samma kristna vision som leder till radikal, egalitär demokratism kan med en obetydlig perspektivförskjutning ge en helt annan struktur, en om man så vill cyniskt hierarkisk. Ett svalg kan förefalla befäst mellan de två, men Ahlins djupa - teologiskt motiverade- skepsis inför mänsklig strävans möjligheter i ondskans värld kan slå en brygga däröver. Klyftan må vara djup, men inte nödvändigtvis bred. Dostojevskij och Kierkegaard, namn som självfallet tränger sig på vid varje sysslande med Ahlin, kan om exempel behövs visa hur konstruktionen går till. Linjen från Dickens till Dostojevskij talar Linder om som vä- sentlig i försöket att kartlägga det väldiga fält han tagit som sin domän. Det kan förmodas, att hans analys av Ahlin vunnit i djup och komplikation om han ändå något starkare markerat det senare temat, även i dess tilläventyrs betänkliga gestalt.