118
NAMN ATT MINNAS
SVEN GUSTAFSON
Det gav anledning till en mängd
spekulationer, när Sven \Veden vid
vårriksdagens början avgick som vice
ordförande i folkpartiets riksdagsgrupp för att efterträdas av Sven Gustafson. Några folkpartitidningar varnade sina läsare för att dra förhastade slutsatser av det skedda och antydde att Sven \Veden ville samla sig
för större uppgifter. Man underströk
att han kvarstod som förste vice ordförande i partiorganisationen och alltjämt i hög grad var att räkna med
som blivande folkpartiledare.
Flertalet tidningar av olika partifärg föreföll emellertid snarare benägna att i det inträffade se Sven Gustafsons upphöjelse till folkpartiets
kronprins. Frågan är svår att bedöma
av flera anledningar. Hr \Vedens motivering för sitt tillbakaträdande: att
han skulle behöva ägna mera tid åt
sitt familjeföretag i Eskilstuna, betraktas av de initierade med skepsis så-
som varande ett rent svepskäl. Större
roll anses spela att Sven \Vedens hälsa på senare år varit något vacklande.
Men ändå större vikt vill man lägga
vid den olust hr \Veden påstås ha erfarit inför den senare tidens politiska
utveckling inom partiet och den indignation han känt över de angrepp
som från ungliberalt håll riktats mot
honom för hans uttalanden om Vietnam och partistödet. Det var knappast
någon tillfällighet, menar man, att han
lät sitt tal i remissdebatten utmynna
i en skarp vidräkning med de unga
liberalerna.
Detta sammanträffanue av omständigheter tror man att folkpartiledaren begagnat sig av för att åstadkomma vad som i realiteten innebär ett
offrande av Sven \Veden på mittenpolitikens altare. Hr \Veden har -
om man bortser från några tillfälliga
extraturer - alltid varit vad som kallats »den bäste högermannen» inom
folkpartiet, vilket hl. a. tagit sig uttryck i hans varma försvarsvänlighet
och hans sympatier för en allmän
borgerlig samling. Att han under så-
dana omständigheter varit en förargelseklippa både för mittenpolitikens
anhängare och för de kulturradikala
elementen bland ungliberalerna är uppenbart. Det skulle alltså i och för
sig väl kunna tänkas att hr Ohlin velat vinna två syften: dels att tillfredsställa centerpartiet, dels att blidka
mittenanhängarna och ungdomarna
inom det egna partiet genom att låta
Sven \Veden efterträdas av Sven Gustafson, som i dc flesta avseenden är
Wcdt'ms motsats. Om denna tolkning
vore riktig - och mycket talar tyvärr
för att den är det - skulle det innebära ett svårt slag för dc borgerliga
samlingssträvandena. Sven Weden är
inte bara en av folkpartiets största
parlamentariska tillgångar utan också
en av de få aktiva politiker, som skulle kunna tänkas träda i spetsen för
en borgerlig trepartisamverkan.
Frågeställningen kompliceras ytterligare av planerna på en sammanslagning av folkpartiet och centerpartiet.
Medan hr Weden och i yttersta nödfall hr Gustafson skulle kunna axla
· hr Ohlins mantel, kan ingen av dem
gärna komma på fråga som ledare för
ett förenat folk- och centerparti. Hr
Weden är för stor för den rollen -
och hr Gustafson för liten. Centerpartiets organisatoriska styrka, jämförd med folkpartiets, talar f. ö. för
· att det blir en centerpartist, som kommer att ta ledningen i det ev. nya partiet.
Det har ovan sagts att Sven
Gustafson i de flesta avseenden är
Sven Wedens motsats. Man kan också
uttrycka det så att hans främsta merit
för vice-ordförandeskapet i riksdagsgruppen är att han sedan åtskillig tid
·framstått som partiets värsta högerätare. Det är en egenskap som inte
uppskattas på det lokala planet. När
Sven Gustafson för inte länge sedan
föll igenom vid valet till vice ordfö-
119
rande i Göteborgs folkpartiorganisation, förklarades detta allmänt med
en hänvisning till hans högerfientlighet, d. v. s. fientlighet mot den borgerliga trepartisamverkan för vilken
det finns en sådan stark opinion i Gö-
teborg. Men på riksplanet - eller åtminstone på riksdagsplanet - förhåller det sig i dessa mittenpolitikens
smekmånadstider alltså tvärtom.
Valet av Sven Gustafson till riksdagsgruppens vice ordförande kan inte gärna ses annat än som ett utslag
av kandidatnöd inom folkpartiet, ty
bortsett från högerfientligheten är
hans meriter knappast imponerande.
Han är en ambitiös och arbetsam parlamentariker - ständigt i färd med
att läsa riksdagstryck - en solid men
föga medryckande debattör och en
människa, vars ständigt vänligt leende nuna inte förefaller att motsvaras
av någon verklig inre värme. En mål- 120
medveten och energisk politisk klättrare, kort sagt, som har lättare att
väcka respekt för sin strävsamhet än
sympati för sin mänsklighet.
Sven Gustafson är rådmansson från
Alingsås, där han föddes för snart 55
år sedan. Enligt uppgift började han
redan som 14-åring sin politiska verksamhet i födelsestaden genom att skriva insändare i lokaltidningen under
signaturen »Frisinnad entusiast». Efter att ha gått igenom handelsgymnasium blev han anställd i skandinaviska Banken i Göteborg, där han nu på
lediga stunder är bankkamrer. Sin
klättring på karriärstegen började han
i organisationslivet och stödd på
KFUM, Missionsförbundet, bankmannaförbundet och TCO har han förstått
att skaffa sig en position i politiken.
Han tillhör andra kammaren sedan
1949 och har specialiserat sig på skattefrågor, vilket tillförsäkrat honom en
plats i bevillningsutskottet Han har
varit ledamot av stabiliseringsutredningen och den statliga företagsbeskattningskommitten och har sedan
1960 suttit i allmänna skatteberedningen. Som skattepolitiker hör han
till dem, som gärna talar om skattelättnader i en oviss framtid, men när
det gäller nuet har anmärkningsvärt
lätt att acceptera regeringspolitiken.
Vid sidan av skattefrågorna har han
ägnat stort intresse åt internationella
spörsmål. Han har i flera olika perioder varit FN-delegat och är sedan
1959 delegat i Europarådet.
Att Sven Gustafson ehuru frikyrklig
visat sig vara acceptabel för de unga
kulturradikalerna inom folkpartiet tyder på i hur hög grad han är att betrakta som minsta gemensamma nämnaren för dc riktningar, vilka just för
dagen influerar partiets politik. Lite
kristen, lite radikal, lite tjänsteman,
lite internationalist och så framför
allt högerätare - det räcker till att
samla åtskilliga grupper inom det politiska konglomerat, som heter folkpartiet. Just nu är tydligen Sven Gustafson den idealiske genomsnittsfolkpartisten. Till detta kan man bara
säga att om han och män som han
även i fortsättningen kommer att sätta sin prägel på folkpartiets politik
finns det inte stora utsikter till en
regimförändring här i landet. G. U.
Om demokratien och ungdomen
Det är främst på ungdomen, vi hoppas, då det gäller demokratiens framtid, på dess förmåga att ställa allmänt väl före den egna
fördelen, att med friheten också taga dess ansvar och förpliktelser,
att i de demokratiska formerna gjuta det levande innehåll, som
ensamt gör dem berättigade och dugliga. Med politiskt ansvar följer också ansvaret för den kultur, som vi ärvt från hedenhös, och
dess inre och yttre värnande. Vi begära av vår egen ungdom en
bestämd kulturvilja, som känner sambandet med traditionerna och
riktar sig mot framtiden, som icke offrar åt slapphet och håglöshet.
Endast på så sätt kan ungdomen vänligt bära och befästa den ärvda
fria demokratien.
Fil. lic. Viggo Loos i Svensk Tidskrift 1936