506
DEN BRUNA KOMMUNISMEN
Den s. k. kulturrevolutionen i Kina
har avslöjat krafter i den kinesiska
politiska utvecklingen, vilka framstår som ett klart hot mot världsfreden. Mao Tse Tungs regim har
tills nu icke företett en enhetlig
ideologisk bild. Bakom den kinesiska muren har olika kommunistiska doktriner, utgörande ideologiska uttryck för skilda politiska
och ekonomiska bedömningar, framträtt. Eftergifter gentemot revisionistiska (liberaliserande) tendenser har växlat med hävdandet av
ortodoxa principer. Man har haft
anledning att antaga att bakom de
växlande ideologiska deklarationerna har det pågått en maktkamp
inom det kinesiska kommunistiska
partiet mellan olika sekter - så
som det en gång i Sovjetunionen på
1920- och 30-talen kämpades om
makten.
"Kulturrevolutionen" kan ur
denna synpunkt uppfattas som ett
försök av en av Mao själv ledd ortodox riktning att definitivt vinna
herraväldet. För denna riktning
framstår de av Lenin anbefallda
och av Stalin med sådan hänsynslöshet tillämpade terroristiska metoderna som självklara - därav
den häpnadsväckande brutala taktiken. Den kinesiska kommunismens yttre och inre politik präglas
därmed av en kombination av nationalism, racism och terrorism,
som gör det fullt motiverat att karakterisera den som en ostasiatisk
parallell till det andra världskrigets tyska nazism. I fortsättningen
är det viktigt att skilja mellan
Moskvas "röda" kommunism och
Pekings "bruna".
Ideologiska termer av detta slag
bereder emellertid ofullkomliga
möjligheter att beskriva och analysera politiska skeenden och deras djupare innebörd. För att man
skall fatta de för hela världens
framtid ödesdigra konsekvenserna
av "kulturrevolutionen" måste man
vända sig till mindre akademiska ·
uttryckssätt. Vad som i somras och
i höstas skett i Kina utgör ett vulkanutbrott av hysterisk gemenhet
riktat mot humana och kulturella
värden, som inte minst i Kina av
ålder hållits heliga och hittills i betydande omfattning respekterats
också av kommunisterna. Det
ohyggligaste av allt är att på samma sätt som nazisterna missbruka~
de den tyska ungdomens troskyldiga lojalitet mot nationella ideal,
på samma sätt missbrukar den kinesiska kommunismen den kinesiska ungdomens lojalitet gentemot
behovet av en samhällsförnyelse till
att leda den in på vägar, där ändamålet helgar medlen och där alla
mänskliga hänsyn trampas i stoftet.
I den psykologiska krigföring
som Kina - i brist på andra resurser - nu för över hela världen
gentemot USA använder man en
liknande taktik för att vilseleda och
korrumpera ungdomen. Man utnyttjar den humana idealismen hos
västerlandets unga människor i aktioner riktade mot USA :s politik i
Vietnam. Den starka medkänslan
med de lidande medmänniskorna i
Vietnam mobiliseras i propaganda
och demonstrationer, som syftar
både till att vinna terräng för kommunismen i respektive länder och
att försvåra för USA att fullfölja
försvarskriget mot den ostasiatiska
kommunismens expansionssträvanden. Propagandans effekt har blivit skrämmande stark. Allt färre
inser att vad USA nu gör är just
vad England och Frankrike borde
ha gjort år 1936, när Hitler marscherade in i Rhenland'et. Hade
västmakterna den gången försökt
stämma i bäcken i stället för i ån,
kunde måhända det andra världskriget ha undvikits eller fått mindre förödande karaktär. Det är fort- 507
farande möjligt att USA med fortsatt uthållighet i Vietnam kan rädda oss alla från ett tredje världskrigs oändliga fasor.
Att den ungdom, som icke genom självsyn förmår uppfatta parallellen mellan nazismen och den
kinesiska bruna kommunismen, lå-
ter sig duperas av den kinesiska
agitationen, är illa nog. Än värre
är det när kineserna lyckas sprida
"kulturrevolutionens" våldsmönster till svenska ungdomar. När en
minister från Sydvietnam för några veckor sedan skulle uppträda på
ett möte i Stockholm, hindrades
han att tala genom störningsaktioner av just det slag, som de nazistiska SA-männen på sin tid utbildades för. Ett planerat möte i Uppsala inställdes, sedan arrangörerna
fått veta att liknande aktioner förberetts för att också där spränga
mötet.
Att de kommunistiska FNL-sympatisörerna därmed brutit mot
grundläggande och livsviktiga principer om mötesfrid och fri debatt,
utan vilka demokratin inte kan
fungera, tycks inte bekymra dem.
Inte heller tycks de förstå vilken
förbittring deras tilltag måste väcka hos den överväldigande majoritet inom det svenska folket,
som vill försvara demokratins
grundvärderingar till det yttersta.